Ett nytt år…365 rena vita blad

Två timmar kvar till vi går in i ett nytt decennium.

2011

11 är mitt lyckotal…eller mitt viktiga tal i alla fall. Alla stora, livsavgörande händelser i mitt liv har inträffat den 11 i olika månader. Vinner jag någon enda gång, så är det på nummer 11 och så är jag ju faktiskt född den 11/11.

Inte för att jag tror på sånt…men i alla fall….

När jag var liten var jag rädd för det nya året. Jag minns tydligt hur jag satt med familjen i vardagsrummet för att lyssna på kyrkklockorna i landets domkyrkor.

"Släpp inte in honom hit!"

Ett nytt år innebär förväntningar. Varför…egentligen?

Ett år för mycket länge sedan var det någon som friade till mig, en nyårsafton. Jag sa ja, men det blev ändå inget…vi gick skilda vägar några år senare.

Andra år har jag gett nyårslöften, med varierande resultat.

De senaste åren har inga större förändringar ägt rum…allt går sin gilla gång och livet lunkar på i sina gamla spår. Ganska trevligt, mycket lugnt och stilla inväntar jag den sista fjärdedelen av mitt liv.

Visst hade jag önskat att jag varit modigare när jag var ung, att jag hade haft den tillit och den trygghet jag har idag till livet och till mig själv, men jag skulle inte vilja ändra på något, skulle inte vilja vara 20, 30, 40 eller 50. Jag vill vara just på den punkt i livet där jag befinner mig nu.

2011…det var en utopi när jag var ung. Jag kommer ihåg hur jag funderade över sekelskiftet…år 2000 skulle jag vara 52…det kändes otroligt för mig då. En gammal tant!

Visst är jag en gammal tant, en mormor…men jag lever…kanske mer idag än när jag var 20. Jag har inte samma krav, inte samma oro och inte behov av kontroll. Jag tittar inte i spegeln med samma kritiska blick. Jag accepterar mina fel och brister och jag bejakar mina tillkortakommanden. Jag har faktiskt tre superfantastiska barn…och ett helt underbart barnbarn…ingen annan hade kunnat skapa dem. Jag har åstadkommit en hel del i mitt liv. Jag har vänner som betyder mycket för mig. Jag har minnen och kunskaper och jag har ett alldeles fantastiskt liv…mitt.

År 20011

Jag ser fram emot ett nytt år…säkert inte så annorlunda än 2010. Inga nya löften. Inga stora omvälvningar. Framåt…jag vill framåt.

2011.11.11 fyller jag 63…undrar just vad som händer då.

Nu ger jag mig ut i äventyret…jag har minst tjugo år kvar…och dem vill jag leva för fullt!

En riktigt god jul…eller

I Sverige firar nästan alla jul i ett överflöd av julmat och julklappar med familjen.

Är det sant?

Det finns en traditionell bild av julen som egentligen är skapad av Ingmar Bergman. En Riktig Fanny- och Alexanderjul är vad man ska ha, Basta.

På 70-talet, innan allt glitter exploderade, firades "Alternativ Jul" av vissa människor. Det var de upplysta som gav sig ut till soppköken, Frälsis och församlingshemmen och firade jul med samhällets olycksbarn. Näbbskofolket protesterade mot borgarskapets blindhet.

Men så kom 80-talet och individualismen slog ned. Proggarna hade etablerat sig och fått barn, villa, vovve och Volvo. Sillen och skinkan kom till heders igen, när de flyttade ut från kollektiven. Ungarna krävde sina klappar och fyllegubbarnas misär föll i glömska bland julgröt och rim.

Elljusstakarna lyser i alla fönster, träden är inklädda med lampor och hela Sverige glimmar numer från dagarna runt första advent, för att kulminera på nyårsnatten, då himlen sprakar av fyrverkerier från var mans trädgård.

Som lärare förväntas men vara aktuell. Ivrigt undervisade jag i de olika traditionerna…in English, in American och om svensk jul under olika tider. Julbocken som klappade på dörren, gråtomten som ville ha gröt och den rödmosiga tjocktomtens "ho, ho" när han tränger sig genom skorstenarna ( har man sett de engelska blir det än mer förvånande).

Maten är en viktig del i traditionen.

Plumpudding, Stuffed Turkey och Dopp i gryta med grisfötter i gelé. Målande berättade jag.

Men sen ska ju eleverna vara delaktiga. Berätta hur ni firar….vad ni äter…sitt i grupp och … jämför…

En flicka tittade frågande på mig när jag undrade vad de hade på sitt julbord i hennes familj…

Sjutton år gammal hade hon ingen aning…och heller ingen familj...

"Jag firar med min pojkvän. Vi beställer en pizza"

Plötsligt gick det upp för mig… Jultraditionerna tillhör inte alla i dagens Sverige.

En riktig Fanny-och Alexanderjul firas inte i trasiga familjer.

Säljrekorden slås inte av de obemedlade.

Många barn i Sverige…bävar inför den glittrande julen…då klirret av flaskor är den musik de somnar till…i bästa fall i en säng.

Jag lever i en skyddad värld

...och julen fastnar i halsen…

En gammaldags jul…eller

Vintermorgonen är gnistrande vit och julen är snart här. Det är min allra första ickejul. Inga förberedelser, inget pynt och ingen stress. Till och med det året vi reste bort hade vi pyntat och lagat julmat. I år ska vi bara vara borta några dagar, men jag har inte ens tagit fram adventsstakarna. Det känns befriande.

En vit jul lär det bli. Det är ett ödets ironi. Alla år med jultraditioner när gräsmattan var grön och sonen var besviken över att det varken gick att åka skidor eller pulka. Nu, när sonen kör formel1 på datorn och struntar i skidföret, ligger naturen täckt av ett lagom tjockt snötäcke, med snabb skare. Jag hade älskat det i min ungdom. Skidorna som glider utan friktion över snöskalet som gnistrar i solskenet. Det frasande ljudet och tillfredsställelsen att känna hur varje stavtag för mig framåt i hög fart.

Idag inkräktar snön på min frihet. På grund av omständigheterna stängs jag inne utan möjlighet att välja själv. Vägen blåser igen och och kommer jag hemifrån är det inte säkert att jag kommer hem igen. Det begränsar mitt utrymme.

Visst fuskar jag lite. Pepparkaksdegen är förberedd och julskinkan beställd. Lite julklappar är inköpta och några fler planerade. Julkort gjorda. Det är svårt att bryta traditioner. I alla fall när inte hela vänkretsen gör samma sak.

Dock tycker jag mig se en avmattning av pyntande och frosseri. Många gårdar som varit fulla av glitterlampor överallt har, liksom vi, endast en buske upplyst. Överdådet verkar ha nått sin kulmen under förra året.

Julaftonen ska firas med skaldjur på lokal. Vi ska bo på hotell i huvudstaden. Ingen gran, inget dopp-i-grytan. Lite konstigt. Mycket avspänt. Visserligen med familjen…och det älskade barnbarnet, men ändå så osvenskt.

Det svårt att att få bord på restaurangen. Det tyder på att många andra tänker som vi… i år bryter vi traditionen! Svenskarna inleder en ny trend…ett ickejulfirande som kommer att bli tradition om några år. De moderna svenska familjerna säger nej till sill och skinka. Julklapparna har redan fått ny design…iPod, iPad, iPhone… XBox och Playstation… Inga dockor, inga tåg, inga strumpor...

Och mitt i alltihop blir det en gnistrande vit jul…i hela Sverige

Havet

När jag står vid havet känner jag mitt ursprung.

Ingenting får mig att känna mig mer levande.

Många år bodde jag mitt i Sverige, i ett fint hus och många vänner.

Jag trivdes med livet. Ändå var det något som saknades.

Jag förstod det först när jag kände doften av havet.

Jag kände verkligen doften av hav på mer än en mils avstånd.

När jag såg havet och himlen mötas, visste jag.

Jag måste överge mitt liv och flytta till havet.

Banden var svåra att klippa, men jag var tvungen.

Min längtan till havet var större än något annat.

Jag står vid havet nästan varje dag.

Jag hör havet, andas havet, fylls till bredden av havet.

Jag ser alla havets färger.

Känner havets alla dofter

och blir berusad av lycka.

Nattfågel

Tidigt på morgonen

när nattfågeln ännu sjunger

kan man se alla varningsdjuren

som man bara ser spåren av på dagen

Man ser bitterormen som slingrar sig i rosenbusken,

och orosvargen som följer självömkanskaninen.

Den skygga försiktighetshinden bakom slånbärssnåret klipper med sina stora öron

för att höra tvedräktsduvans dubbeltydigheter

Med stora ögon ser jag förvånat på dem alla

som jag aldrig möter i ljuset.

Bara spåren, som vinden blåser bort

för att skydda mig mot sorgen.

När nattfågeln tystnar börjar livet.

Nästan alla hör den sjunga någon gång,

men det konstiga är

att dess sång förbleknar så snabbt.

Och när den tystnat

finns inga toner kvar att minnas.

Pangsås

Extrapris på sötad kondenserad mjöl på ICA. Tio kronor styck stod det på en röd lapp. Två burkar landade i min korg…snabbt. "Kolasås till glassen", tänkte jag, för jag hade även köpt glass den dagen. Jag hade inte ätit lunch och då slinker ett och annat ned i korgen, av bara farten.

I mitt minne såg jag Mat-Tina stoppa en burk kondenserad mjölk i en kastrull, fylla på med vatten och säga: "Koka fyra timmar på svag värme. Jättegott!"

Det fanns inte mycket att göra. Insnöad. Jag gick mellan datorn, tvättmaskinen, telefonen, motionscykeln och köket. Maken skulle bli sen på grund av snön, för i det moderna landet Sverige lamslås kommunikationerna när det snöar. Han skulle vara hemma till frukosten.

När han inte kom hem till lunch fick det väl bli lite gott till middagen. Efterrätt kanske.

Jag la en burk med kondenserad mjölk i kastrullen, satte på plattan och gjorde något. Sen gjorde jag något annat och så satte jag styling i håret, fönade och sminkade mig lite. Det tog tid. Längre tid tar det, för vart år som går...

Satte mig vid datorn en stund och började chatta.

PANG

sa det och någonting kom flygande genom köket. Jag skrek förstås på sonen…trodde såklart att hans espressomaskin

EXPLO-FAN-TA-MIG-DERAT

och sprang ut i köket. En förkolnad burk låg cirka fyra meter från spisen och en rödglödgad kastrull stod och hoppade på spisen.

Men det var inte allt…

En mörkbrun sörja hängde från taket, täckte golvet och bänkarna. Kolasås överallt…det gick inte att sätta ned fötterna utan att halka i den kletiga massan. Köksdörrarna var brunfläckiga allt…och nu hör det till saken att mitt kök inte precis är minimalistiskt fritt från grejor.

Jag ligger lite mer åt franskt lantkökshållet, med olivoljeflaskor, tre sorters havssalt och vitlöksflätor hängande tillsammans med olika chicka redskap…ostronknivar, sisileringsjärn, pizzaskärare och köttpincett.

Allt var nu inkletat med bränd kolasås. Burklocket hade skjutits iväg bort emot hallen och en svartröd extraprisetikett flinade åt mig på skärbrädan.

Sonen, som tjatat till sig ett nytt dataspel visade sig ovanligt hjälpsam och vi gjorde en deal. Med sina snart 1,90 skulle han ta taket medan jag tog resten. Kvadratdecimeter för kvadratdecimeter torkade vi fram mitt vita kök.

Det enda som var kvar när maken anlände, tio timmar för sent, var fläkten…och den kunde han väl få göra…om han nu erbjöd sig, efter ett dygn utan vila.

Kolasåsdoften ligger ännu tung över huset. Middagen blev mer än en timme försenad och någon dessert blir det inte idag.

Men jag har en burk till i skåpet…for a rainy day.

Våldtäktsmannen

När vi flyttade ut på landet innehöll familjen fem personer. Två tonårsdöttrar, en lillebror och mor och far.

Tidigare hade vi bott i civilisationen. Flera hundra tåg passerade huset på väg genom Sverige och flera hundra ungdomar passerade vårt hus på väg till fredagsfesten.

Vårt hem var en värmestuga, ett café och ett ställe där det fanns plats för många.

Så flyttade vi till Skåne. Mitt ute på en åker, utan grannar och en liten väg med gräs i mitten som ledde fram till huset, inte långt från stora vägen, inte långt från tågstationen, inte långt från affären, men tillräckligt långt för att bli mörkrädd om kvällen.

För det blir SVART när mörkret faller. Inga gatlysen och inga grannar, inga träd och inget liv…mitt ute på åkern bara…i den skånska myllan.

Mellandottern 16 år var mitt uppe i sin sociala utvecklingsfas. Det betydde att hon var mycket mer borta än hemma. Hon hade också fullt upp med att klippa navelsträngen, vilket betydde att hon ytterst sällan berättade vart hon skulle, vem hon skulle träffa och när hon skulle komma hem. Erbjudande om hämtning med bil avfärdades bryskt.

Till saken hör, att huset stått obebott ett par år. Vi påbörjade en genomgripande renovering. Det betydde att många lastbilar körde material på den lilla vägen utan att riktigt inse att den nog inte direkt var gjord för det. Sopbilen fick göra en extratur…förmodligen utan utökad timplan så den körde fort. Gruset sprutade och vägen blev allt sämre.

Värst var det i kurvan, högsta punkten, ned mot gården. Där sneddade alla så leran skvätte. Snart var där ett stort dike, som någon hade kunnat fastna i.

Vi fann på råd…för mor har alltid idéer och far förverkligar dem.

Ett cementrör placerades i kurvan, så att det inte skulle gå att gena. Cementröret fylldes med jord och mor gjorde ett litet planteringsarrangemang. Högt i mitten, rara blommor och en hängande murgröna. Ännu hade inte solcellslamporna kommit ut på marknaden.

Mobiltelefonerna var inte heller i var mans ägo, på den tiden.

Dottern var förstås inte hemma. Natten gjorde sitt intåg och mörkret föll. Strax innan gryningen kom hon gående …hur nykter vet ingen…men efter ett hundratal meter blev hon varse en figur.

Blodet isade sig i hennes ådror.

Hjälp! Det står en våldtäktsman på vägen ned mot huset.

Sakta närmade hon sig faran. Tårarna stor henne upp i ögonen, men hon måste hem. Sista tåget var ju det hon kom med och hon skulle aldrig kunna springa ifrån hotet.

Så började hon skrika och ropa samtidigt som hon närmade sig figuren. Kanske skulle mor och far höra hennes rop på undsättning.

Då såg hon äntligen…det var ingen våldtäktsman utan bara ett cementrör med blommor i…

Klumpen i magen släppte och spänningstårarna strömmade …

Sedan den dagen heter röret uppe i kurvan Våldtäktsmannen…med all rätt

Ett bra liv

Jag är optimist, humanist och i mångas ögon …naiv.

Jag tror människor om gott. Tror inte att det finns i grunden elaka människor.

Om någon är ond, beror det på något. Elakhet, avundsjuka och missunnsamhet bottnar i något. Oftast kärlekslöshet.

Att vara bortskämd…vad är det? Spoild heter det på engelska. Förstörd!!!

Hur blir man förstörd?

Jag var en bortskämd unge. Fick nästan allt jag ville ha. Fick göra allt jag ville. Fick alltid beröm för allt jag gjorde. Kunde linda pappa runt lillfingret, om nu mamma sagt nej någon gång.

När min äldsta dotter var liten önskade hon hett en "skrikdocka", så hette dockor som lät när man drog ut nappen ur munnen på dem.

Jag sa nej.

Inte bara för att jag inte tyckte dockan var en dålig sak, utan för att jag själv hade så många dockor när jag var liten och jag hade dåligt samvete, för att jag hade en favorit. Jag kunde inte se mina andra dockor i ögonen….när jag bara ville leka med en.

Det dilemmat ville jag bespara min dotter. Hon skulle bara ha en docka, en fin och lekvänlig kvalitetsdocka. Det hade jag bestämt. Hon fick Karolina, med mjuk kropp, tung och med ett lite sorgset ansikte. Men hon ville ha en skrikdocka.

Jag sa nej.

En dag tog pappa sitt älskade barnbarn i bilen, åkte till leksaksaffären och köpte den där skrikdockan, mot min vilja.

"Barn blir avundsjuka om de inte får det de önskar!, sa pappa.

Jag fick en läxa.

Själv hade jag ju fått allt jag ville ha, men nu nekade jag mitt eget barn det hon ville ha. Det var ju mina referenser jag la på mitt barn. Vad hade jag för rätt till det?

Mina barn fick alltid veta att de var de bästa barnen i världen…för mig. Att de var duktigast och vackrast och att jag älskade dem över allt annat på jorden. Precis så som mina föräldrar sagt till mig.

Någon sa att barn blir odrägliga av det.

Kanske har folk tyckt att jag är odräglig, det vet jag inte, men mina barn är inte odrägliga. Jag tror inte att man blir odräglig av att vara älskad. Jag tror man genomskådar föräldrarna i deras överdrifter.

Däremot tror jag att man kan bli elak, bitter och avundsjuk av att vara oälskad, oönskad och illa behandlad.

Att ha ett bra liv betyder att man kan ge och ta emot kärlek. Inte att man har materiella ting, men att man känner sig trygg i sig själv. Att vara trygg i sig själv är att veta att man duger som man är.

Att få vara någons ljus, när man är liten…betyder mycket. Det kan betyda att man får ett bra liv när man blir stor.

När ljuset slocknar...

Vissa dagar är bättre än andra. Vissa dagar är så dåliga att allt bara kan bli bättre, men vissa dagar är outhärdliga.

Igår var en dag, när klumpen i magen var tung…att få ett dödsbud redan på morgonen är inte trevligt. Särskilt inte när minnena kommer upp som bilder på en skärm.

Bilden är tydlig och klar. Jag minns allt...

När hennes röst plötsligt hörs i mina öron och de strålande ögonen lyser.

Hur kan så strålande ögon slockna?

Hon skulle snart fylla arton år. Livet låg framför henne och själv hade hon inte förspillt tiden utan tagit tillvara både tiden och sin förmåga på allra bästa sätt. Student med toppbetyg redan som sjuttonåring, med en vilja och en energi som var otrolig.

Jag minns en liten flicka med ostyrigt , brunt hår och öppen blick och ett förtrollande skratt. Hon vände upp och ned på sonens rum…antingen var det ett sjörövarskepp, en djungel med vilda djur eller en teater. Vi bjöds in som publik.

Hennes iver var så stor att hon ibland förekom sonens repliker…ibland ändrades pjäsen mitt i…och tog en ny vändning.

Vi skrattade och applåderade.

På natten bäddade vi åt henne på en madrass på golvet, trots att det fanns en våningssäng. På morgonen fann vi henne sovande rygg mot rygg med sonen…trygg med tummen i munnen.

En dag kom hon gråtande efter vägen. Ingen kunde gråta som hon. De stora ögonen var fyllda med tårar och vilda snyftningar hördes redan på långt håll.

Vi sprang emot henne, lyfte upp och kramade den lilla otröstliga ungen. Inte förrän många bullar och en stor kopp choklad senare, blev hon glad.

Ingen var hemma i hennes hus. Skolan hade läst fel och skickat hem henne fast hon skulle vara på Fritids och hon fick inte gå över stora vägen till oss, men till slut gjorde hon det i alla fall.

Vilken tur att vi var hemma!

En annan gång hyrde vi en lokal och ordnade en födelsedagsfest tillsammans för barnen. Alla klasskamrater med syskon var inbjudna. Hon styrde och ställde. Visste precis hur allt skulle vara. Kanske fyllde de tio år.

Så många dagar, veckor och år. Så roligt de hade. Så trygga de var med varandra.

De växte ifrån varandra, familjen flyttade, men vi höll ändå kontakten.

Igår ringde telefonen. Allt var för sent.

Dödsbudet tog en del av våra hjärtan. Hur kan man förstå att någon som är så levande inte längre finns.

Vissa dagar önskar man att man bara kunde radera…rensa fönstret…bara trycka på deleteknappen.

Hårdträning!

Min väninna är mycket smal och spänstig. Hon rör sig snabbt och utan att nästan dö efter en snabb förflyttning.

I ungdomen var vi samspelta… kanske till och med att jag hade bättre kondition på den tiden.

Jag har två månader på mig…nu jäklar ska jag sätta igång…..men det regnar ju…och blåååser…

Häromdagen bjöd min väninna ned mig till Spanien. Två veckor i på Costa del Sol i början av februari. Det är ingen solresa med slappa dagar vid poolen, nej vandra och gå ska vi, så det är lika bra att träna upp flåset.

Motionscykeln står där uppe sedan många år…oanvänd. Det är aldrig några nedförsbackar att vila i, när man sätter igång…bara tröstlöst trampande.

Min kondition försämrades mycket under förra årets snörika vinter, då det faktiskt inte alls gick att gå i Hammars backar. Sen kom våren sent…och militären hade sparat så mycket pengar på den snöiga vintern att de kunde föra krig nästan hela vårsäsongen. Det blev inte många promenader.

Men nu är det alltså dags att börja igen. Dags att strunta i vädret…regnställ och sydväst på och så ladda uppför kullarna….

Ja…men …inte idag. En annan dag…jag lovar

Det är inte lätt att dra igång maskineriet. Inte bara att börja så kommer endorfinerna. Nej, det tar lång tid innan det blir skönt, lång tid innan det slutar ta emot. Det är så mycket enklare att skylla på vädret, tiden eller något annat…ta en kaka till och sätta sig till rätta…

Men nu måste jag alltså. Måste är ordet. Det blir olidligt att flämta och flåsa medan hon skuttar som en gasell över stenarna… Tänk så skönt om några kilon rasar samtidigt…Det är lockande, mycket lockande…men usch så jobbigt…

Jag tror jag börjar i morgon…nu tar jag en chokladbit och kryper upp i soffan igen…måndag är en bra start…på mitt nya liv

Tuvstarr eller Tidlösa….

En gång var jag Tuvstarr…en flicka i tonåren som inte visste något om hur livet skulle bli. En flicka med drömmar, förväntningar och nyfikenhet, som med sig själv som insats satsade allt.

Idag är jag Tidlösa…en mogen kvinna som kan se tillbaka på ett rikt och lyckligt liv, lite vissnnad,lite krakelerad, men med nästan all färg kvar…

Jag delar med mig en novell…min gåva till ER.

Tuvstarr

Hon var Tuvstarr. Han var älgen.

Han bar henne ut i livet. Ut från tonåren och in i vuxenlivet. Han lotsade henne varligt. Bar henne, liten och rädd, på sin starka rygg. Vakade över henne så att hon tryggt kunde vila när det gick för fort.

Han gladdes åt hennes stapplande steg. Uppmuntrade. Såg till att hon inte hungrade, inte törstade.

Hennes gullhjärta låg i tjärnen. Och hon kunde inte få det tillbaka.

De träffades av en slump. Hans ögon dröjde vid henne. Hon hade aldrig sett någon titta så på henne. Hans blekblå blick var skarp.

Hon satt med några väninnor på caféet och drack en kopp te. Han satt vid ett litet bord vid väggen, hade en pappershög bredvid sig och en kaffekopp. Deras blickar möttes. Förmodligen hade hon känt att han tittade på henne. Han nickade lätt. Ett svagt leende. Han gjorde henne förvirrad, men inte illa till mods. Hon böjde undan och fortsatte samtalet med flickorna, men var hela tiden medveten om att han iakttog henne.

Strax efteråt reste han sig, samlade ihop pappersbunten, tog sin rock och hatt och gick ut genom dörren. I vanliga fall skulle hon ha berättat för väninnorna om blicken och de skulle ha fnissat och skämtat. Men hon sa inget. Kände ett stygn av saknad. Saknad efter en vilt främmande man, mer än dubbelt så gammal som hon. Hon försökte samla sig. Bli som vanligt. Kanske hade hon bara inbillat sig.

De vinkade till sig servitrisen för att betala.

”Det är redan betalt”, sa kvinnan. ”Herrn vid det där bordet önskade er en god dag.”

Hon kände att kinderna hettade. De andra undrade. ”Var det någon du kände?” ”Ahaaa, en hemlig beundrare!” Ingen av dem hade sett honom. Skrattande tumlade de ut på gatan och fortsatte mot läroverket. Året var 1965 och hon var på sitt sjuttonde år.

Okoncentrerat följde hon de återstående lektionerna. Undrande. Oroad. Något hände inom henne som hon inte kände igen.

Spännande. Farligt. Förbjudet.

Vägen hem kändes lång. Tankarna irrade runt i huvudet. Hon längtade till nästa dag. Kände sig sjuk.

Middagen var färdig men hon var inte hungrig. Petade i maten. Svarade mekaniskt på frågor. Frånvarande.

”Jag har läxor”, ursäktade hon sig och försvann in på sitt rum. Satte på musik. Joan Baëz röst klingande klar. Pete Seeger. Hon försökte läsa men ingenting fastnade. Tankarna, känslorna dunkade i öronen.

Hon måste ha somnat till slut för väckarklockan ringde. Äntligen en ny dag!

Klockan två smet hon iväg till caféet. Lät blicken svepa runt rummet. Han var inte där! Hon satte sig vid det lilla fönstebordet så hon kunde se vilka som gick genom dörren. Beställde en kopp te och tog upp en bok. Hon hade en halvtimme. Låtsades läsa men hade blicken mot dörren hela tiden. Ingen kom.

I sista minuten reste hon sig, la pengar på bordet och gick. Besvikelsen var som ett svart band runt pannan. Ett hål i magen. En knut i hjärtat.

Dagarna gick. Det gick en vecka, det gick två. Såret började läka. Hon intalade sig att allt bara var en inbillning. Inget hade hänt. Hon kom inte ens ihåg hur han såg ut. Hon kom inte alls ihåg... de skarpa blå ögonen bleknade allt mer och det lätta leendet. Kom inte ihåg...det blonda håret som började bli lite grått vid tinningarna. Den slitna tweedkavajen, den rödrandiga slipsen, lodenrocken och den bruna hatten. Fårorna i kinderna, den böjda näsan.

Hon såg honom lika tydligt som om hans bild etsat sig fast på näthinnan. Kunde inte glömma fast hon kämpade så.

Väninnorna tittade frågande på henne. Vad hade hon för hemligheter? Hon var kär...men i vem? De anade inte och hon förklarade att hon inte alls var kär. Vem skulle hon vara kär i? Hon hade ju inte ens träffat någon som de inte visste om. De hade ju varit tillsammans hela tiden. Skolan, filmstudion, biblioteket, bio...

Veckorna gick. Vårljuset började komma. Snön slaskade på dagarna. Sakta gick hon längs kajen. Isbrytaren kom in genom rännan. Hon gick planlöst och tittade ut över den istäckta fjärden. Längtade efter något. Sommaren. Havet.

Plötsligt slöt någon upp vid hennes sida. En man i lodenrock, brun hatt och ljusblå ögon. Han lyfte lätt på hatten.

”Får jag lov?”

Hon skrattade till. Bjöd han upp till dans?

Han sköt in sin arm under hennes. Bestämt och ändå försynt.

” Får jag promenera med dig?”

Hjärtat hoppade dubbelslag. Hennes ögon strålade. Hon måste lägga band på sig. Var hon inte klok! Herregud så dumt!

”Javisst.”

De promenerade längs kajen. Stannade och tittade på isbrytaren. Han berättade. Om isen. Om isbrytaren. Om sjöfarten.

De vek av och gick uppför backen mot kyrkan och ner genom parken. Framme vid det stora hotellet lösgjorde han sin arm. Bugade lätt och tackade för sällskapet, vände sig om och gick med snabba steg från henne.

Nu började pinan igen. Samma sak. Hålet i magen och ointresset för omgivningen. Skolarbetet tog dubbelt så lång tid eftersom hon måste läsa allt flera gånger för att förstå.

Gång på gång smet hon iväg från kamraterna. Hon sökte ensamheten för att finnas där när han kom.

En dag satt hon vid sitt fönsterbord. Dörren öppnades och han klev in. Såg henne direkt och frågade om han fick slå sig ned. Hon nickade. Andlös.

Servitrisen kom med en kanna kaffe och två ostsmörgåsar. Han såg hennes tomma tekopp och undrade om han fick bjuda påfyllning...något till.

”Nej tack, jo en kopp te kanska ändå.”

Ur fickan tog han en bok. Han la den framför henne. Karen Blixen, Babettes gästabud.

”Läs den” sa han bara. Frågade inte om hon redan läst den. Sen la han tidningen han haft under armen bredvid sig. Tog en tugga av smörgåsen. Drack kaffet utan att säga något alls. Hela tiden tittade han på henne. Som om han ville memorera varenda detalj i hennes ansikte. Hon var glad att hon inte hade någon finne. Hon hade slät hud. En grop i hakan och ful näsa.

”Vad du är vacker” sa han. ”Vet du om hur vacker du är?” ” Du är vacker som en målning av Rembrant.” Lätt drog han två fingrar över hennes kind. Knappt kännbar och ändå brände beröringen som eld.

Hon nästan dog. Aldrig hade någon sagt att hon var vacker och aldrig hade någon rört vid henne på det viset. Sen satte han de två fingrarna mot sina läppar. Han kysste inte fingrarna. Han bara la dem mot läpparna, ett ögonblick.

”Läs den”, sa han igen när han ätit sina smörgåsar och druckit upp kaffet. Han reste sig, nickade och gick utan att vända sig om.

Servitrisen kom för att duka av. Han hade inte betalat. Lite rriterad undrade hon om hennes pengar skulle räcka. Hon tog upp sin portmonnä. Servitrisen vinkade avvärjande. ”Herr Torstensson betalar på räkning. ” sa hon.

Torstensson. Vem var han? Vad ville han? Hon kunde ju inte fråga någon. Inte berätta. Ingen skulle förstå. De skulle tro att han var en snuskgubbe. Var han det? Nej. Han var inten tvivelaktig man. Han hade inga onda avsikter. Det kände hon instinktivt. Han var bara så annorlunda.

De pojkar hon träffat sa inte att hon var vacker som en målning av Rembrant. De drog inte två fingrar över hennes kind. De la sina händer runt midjan och trevade ner över skinkorna eller upp mot brösten, samtidigt som deras ivriga munnar letade sig hetsigt till hennes och krävde tungkyssar. Hårda, långa tills man flämtande fick vända bort huvudet för att få luft. De sa aldrig att hon var vacker...och skulle de ha sagt det hade hon skrattat över stilbrottet.

Herr Torstensson satte spår. Dessutom måtse hon hålla honom hemlig. Pappa skulle bli rasande över att en äldre man kurtiserade hans dotter. Mamma skulle förmana. Vännerna skulle retas eller tycka att han var äcklig. Var han det? Nej, han var inte äcklig, han var verkligen inte äcklig.

De träffades på caféet nästan varje dag. De pratade om dagens händelser. Vad som stod i dagens tidning. Vardagliga händelser blev intressanta när de fick en bakgrund. De diskuterade litteratur, historia, religion. Då och då hade han en bok som hon skulle läsa. Ibland fanns anteckningar i marginalen.

”Obs!”, ”Vad menas?”, ”Sök citat”.

Hon njöt. Hon blomstrade. Hon drack av hans kunskap. Glupade i sig hans uppskattning.

Han tog bilder på hennes ansikte mitt i en brinnande diskussion.

Hennes ögon glödde.

Bilderna var levande.

Han nuddade hennes hår, på vägen ut genom dörren.

Hans ögon tog henne på allvar.

Han betraktade henne som en jämbördig.

Hon växte.

Hon sökte sig ifrån sina jämnåriga. De gav henne ingenting. Visst gick de på bio ibland. De gick ut på lördagkvällarna, men hon bröt ofta upp tidigt. Gick hem för att läsa.

Mamma och pappa tittade undrande på henne, men lämnade henne i fred. De hade tre äldre döttrar. De hade erfarenhet. Den yngsta fick frihet. Men friheten var ändå behäftad med tysta krav. Hon var fullkomligt medveten om vad som var passande. Outtalade krav. En fin familjeflicka...

En söndag skulle de träffas. De skulle åka i hans bil till en konstutställning i en annan stad. Hon hade sagt att han inte fick komma med bilen ända till familjens port. Ett kvarter bort bara, så ingen såg. Det passade sig inte. Mamma och Pappa skulle inte tycka om att hon åkte bil ensam med en främmande man, en man som nästan kunde vara hennes far. De skulle inte ha förbjudit, men ändå gjort det omöjligt.

Hon försökte att vara som vanligt. Se nollställd ut fast blodet brusade i henne. Hon klädde sig omsorgsfullt. Trenchcoaten var ny. Hon drog åt skärpet i midjan och tog sidenscarvsen, sin axelväska och ropade

”Hej! Jag blir borta hela dagen. Ingen middag!” slängde igen dörren och sprang innan Mamma hann ut för att fråga vart hon skulle. Kanske fråga om de skulle ha sällskap till Högmässan.

Ett kvarter bort, runt hörnet stod han. Han hade gått ur bilen och stod vid passagerarsidan. Öppnade dörren för henne och stängde. Klick.

Han gick runt, klev in och satte sig bredvid. Han la huvudet på sned och tittade på henne. Tog hennes vänstra hand och förde fingertopparna till sin mun. Ingen kyss, bara en nuddning.

”Jag är glad att du ville komma”

Hon kände sig lätt orolig. Det här var närmare än promenaderna, caféet, biblioteket. Resan skulle ta ett par timmar. De skulle vara ensamma i bilen.

Han verkade läsa hennes tankar. Han bröt tystnaden och pratade om bilen. Bilen var hans ögonsten. En svart Mercedes från tidigt 50-tal. Inredning och ratt i ädelträ. Rödbrun skinnklädsel. Bilen var blank och bullig. Välvårdad. Han pratade om motorn, om ventiler och insprutning. Hon lyssnade. Bilar hade hon aldrig ens funderat över. Visst kunde hon bilmärken, men aldrig hade hon hört någon prata om sin bil som om den vore en juvel. Hon förstod att den här bilen var unik. Kände på armstödets mjuka skinn. Drog över träet som var blankt och alldeles slätt. Inte ett dammkorn, inte en knottra.

Hon slappnade av, lutade sig tillbaka och kände sig återigen glad och förväntansfull.

Han körde bra. Fort men bra. Motorn hördes knappt men det klickade lite av hjulen. Ett särskilt klick, som inte hördes i Pappas Opel.

Han gick över till att tala om dagen. Konstutställningen. De skulle äta lunch på en restaurang. Han hade redan bokat bord. Sen skulle han visa henne var de finska flyktingarna klev iland under kriget. Han hade sett hur de klev in i militärbussar. Män, kvinnor och barn. Rädda. Då hade kriget blivit verklighet för honom.

Han berättade så ingående att hon såg människorna framför sig. Hon såg de frusna människorna knuffas in i de grågröna bussarna, precis som han hade sett. Plötsligt kom det så avlägsna kriget, som alla tjatade om, lite närmare. Hon hade aldrig brytt sig. Kriget var slut redan innan hon föddes. Det var väl inget att prata om.

Nu pratade de om kriget. Han berättade om tågen med tyska soldater som hade fått köras om nätterna. Han berättade om hur människorna protesterade mot tågen men hur regeringen tillät dem. Sveket mot grannlandet. Rädslan för Hitler.

Han berättade om järnmalmen som blev tyska vapen. Om hur judiska läkare plötsligt blev arbetslösa trots att de behövdes och hur Sveriges folk bar en randig brosch på rockuppslaget.

En Svensk Tiger

Han berättade om rasbiologi, om hur man till och med i Sverige mätte barn med olika måttstockar. Med kyrkans välsignelse.

Resan gick fort. Hon hade fått en lektion i livet. Hennes ögon såg klarare. Luften i hennes lungor blev grumligare.

En Svensk Blundar

Utställningen var välbesökt. De gick sakta runt. Han sa ingenting. Hon tittade storögt. Insåg att hon måste se bakom färgen, bakom motiven. Han skulle ställa frågor. Vad skulle han fråga?

Hon försökte registrera varenda penseldrag, varje färg, varje motiv.

Tre konstnärer. En målade vidlyftigt. Färgsprakande. Ilsket rött. Skarpt blått. En man på väg upp.

En målade svart. Hål. Hålen åt sig in i henne. Tomma ögon som såg rakt igenom henne. Efter bilresans samtal såg hon anklagelser i hålen. De berörde henne.

Den siste konstnären försvann i bruset. Stiliserade landskap. Nej...

De stannade länge i konsthallen. Han köpte broschyrer, en bok och foton. Hon stod framför en bild med tre svartgrå hål. Hon fick förnimmelsen av en dödskalle. Ju mer hon tittade desto säkrare blev hon. Den grågulvita bakgrunden, två parallella lätt kvadratiska hål och något nedanför, ett ovalt, oregelbundet.

Hon la huvudet på sned. Fokuserade ögonhålen. Och då såg hon. Djupt inne i hålen tittade någon på henne. Mitt i allt det svarta fanns två skarpa ljusblå ögon som mötte hennes blick.

Han log lätt. Nuddade hennes arm.

”Ska vi gå innan jag svälter ihjäl”

Restaurangen var redan full med folk. De flesta var par. Vid ett bord satt ett gäng svartklädda studenter. Smala, med magra ansikten. De drack mest. Skrattade, skämtade.

Hovmästaren visade dem ett bord, drog ut stolen för henne och la en matsedel av exklusivt papper framför henne.

”Vill du ha ett glas vin?”

Hon kände sig förvirrad. Vin? Till lunch! Han skrattade lätt. Beställde en råbiff till sig, öl och en fyra Norrlands. Hon valde halstrad fisk.

”Ja, tack. Ett glas vitt”

Han sa inte ett ord om tavlorna. Hon funderade varför. Däremot pratade han om fjällvärlden. Om fotografi och om ljuset.

Vinet gjorde henne lätt yr. Hon blev trött efter maten. Försökte dölja en gäspning i linneservetten.

Han reste sig, drog ut stolen och lät näsan nudda vid hennes hår. Knappt märkbart. Han nickade åt hovmästaren och de gick ut i vestibulen. Hon behövde gå till damrummet. När hon kom ut igen hade han hennes kappa på armen. Han hjälpte henne på med den och de gick ut till bilen.

Hon lät sig omslutas av dagen. Dåsigheten. Hennes huvud föll åt sidan. Solen började sjunka bakom talltopparna. Han njöt av att köra sin bil.

De var hemma strax efter sex på söndagseftermiddagen. Stannade bilen på samma plats där han hämtat henne.

”Jag åker bort”, sa han ”Blir borta i två månader. Kan jag skriva.”

Hon kände hur hjärtat dunkade. Hålet i magen. Två månader! Hela sommaren!

”Ja” sa hon tyst.

”Börja du”, sa han och gav henne boken han köpt. I den låg ett vykort från utställningen. En av de färgsprakande i rött och blått. Hans namn och adress stod redan skrivet. ”Skriv om en bild du tyckte om och om en bild du inte tyckte om.” Han klev ur bilen, gick runt och öppnade för henne. Hon klev ur och han drog två fingrar över hennes kind.” Du betyder mycket för mig”, sa han.

”Skriv”

Hon tittade efter den svarta bilen. Tårarna rann och hon hade en vass klump i halsen. Samlade ihop sig och gick hem. Mamma diskade efter middagen.

” Vill du ha mat? Det står en tallrik på spisen”

” Nej tack”

” Har du haft trevligt?”

” Ja, mycket. Har varit på en konstutställning”

Mamma mumlade. Hon slank in i sitt rum innan Pappa fick syn på henne. Hon vågade inte gråta. Klumpen i halsen kvävde henne. Satte på Bob Dylan.

”The Answer is Blowing in The Wind”...sjöng han med sin hesa röst...”How many roads...”

Bläddrade på måfå i boken. Modern konst. Tog fram vykortet med namnet. John Torstensson, Box 414, Tiveden. Vad gjorde han i Tiveden?

Det färgsprakande kortet hånskrattade mot henne. Hon skulle aldrig uppskatta Bengt Lindström efter det här. Kanske omvärdera, men hans konst skulle alltid framkalla klumpen i halsen, hålet i magen, stinget i hjärtat.

Josef T, hette konstnären med de svarta hålen. Hon skrev på vykortet hur hon trollbundits av bilderna. Hur hon tolkade dem. Hon skrev inte om de blå ögonen som tittat på henne. Det hade varit alltför avslöjande.

Sen skrev hon några ord om de trista naturbilderna. Hon kom inte ens ihåg konstnärens namn.

Vårterminen gick mot sitt slut. Hon hade skickat vykortet och tre brev. Varje dag skyndade hon sig hem för att se om det fanns något brev till henne. Till slut gav hon upp. Hade hon skrivit adressen. Hade han verkligen fått hennes brev. Hon kunde inte skicka fler brev...han hade glömt henne.

Hon skrev brev varje kväll, men postade dem inte längre. De låg i hennes garderob. I en skokartong.

En dag komm ett vykort. En röd näckros i svart vatten. Fagertärns unika röda näckrosor löd texten.

Han hade skrivit: ”Tuvstarr! Läs Kafkas Processen, Camus Främlingen och Voltaires Candide i nämnd ordning. / J”

Hjärtat slog en volt. Tuvstarr! Vad menade han? Han hade aldrig kallat henne så. Så vackert.

Hon kramade vykortet. La det mot sin kind. Kvävde en snyftning.

Sista dagen på terminen. Hon hade gått ut första ring. Betygen var inte något att skryta med men hon hade ändå höjt i två ämnen. Lite bättre än höstterminen, då hon tappade greppet.

Sommarjobbet gav henne tid att läsa ett par timmar mitt på dagen. Kafkas Processen. Hon hade sett filmen. Josef K anklagades för något. Han fick inte veta vad. Hon såg Anthony Perkins ögon. Ibland flöt de ihop med de skarpa blå. Josef K stod inför den enorma dörren. En liten man inför den stora byråkratin.

Främlingen. Så handlingsförlamad. Lät sig bara sköljas med i svallet. Känslobefriad. Männen flöt ihop. Josef K och Mersault . Och sist Candide.

Vad menade han?

Hon skrev.

Hans vykort innehöll bara korta kommandon. ”Läs”, ”Lyssna på”, ”Se”. Lydigt följde hon instruktionerna. Han lotsade henne och hon styrde viljelöst i kölvattnet. Han frågade aldrig, gav inga kommentarer, inget.

Semesterresan till Stockholm med föräldrarna. Utsiktslöst att få några brev. Två veckor kände hon sig tom, rastlös, otillfredställd.

Lyckades smita till Nationalmuseum. Hon gick uppför de stora trapporna. Vandrade i salarna. Satt en stund för att iaktta någon tavla lite extra. Hon tog våning för våning. Rum för rum. En vakt knackade henne på axeln. ”Ursäkta lilla fröken, vi stänger nu”

På kvällen skrev hon ett långt brev. Stockholm ville hon uppleva med honom en dag. Bli ledsagad.

Äntligen hade de två månaderna gått. Två veckor kvar till terminen skulle börja. Hon hoppades att de skulle träffas. Kanske åka ut med skärgårdsbåten. Sola och bada en dag. Men dagarna gick. Caféet var stängt. Hon vandrade på kajen, på bryggorna i småbåtshamnen, cyklade. Den lilla staden...hur kunde man undgå att träffas.

Efter första skoldagen satt hon med sina väninnor i parken och åt en glass. Då promenerade han förbi. Lyfte två fingrar mot pannan till hälsning, men stannade inte. Hjärtat stannade. Hon ville springa efter, ta tag i hans arm, kasta sig i hans famn, kyssa honom. Det gjorde hon inte. Hon fick bara andnöd.

Hon handlade sina skolböcker i bokhandeln efter listan. Kollegieblock, nya blyertspennor, patroner till reservoirpennan. Så stod han där, framför henne. La handen på hennes axel och log.

”Jag har saknat dig, Tuvstarr”

Att hon inte svimmade. Han hade några böcker under sin arm. Böcker han hittat i realådan utanför dörren. Expediten tog betalt och de följdes åt ut ur bokhandeln. Han hade bilen parkerad en bit bort. Föreslog att de skulle köra en sväng.

Hon hade cykeln...men den här chansen kunde hon inte missa.

De körde ut ur stan, till den lilla kyrkbyn. Värdshuset hade våfflor med grädde och hjortronsylt.

”Du är vackrare”, sa han. ”Vackrare än någonsin” ”Tack för dina brev. Du har lärt mig mycket”

Vad hade hon lärt honom?

De pratade om sommaren. Hon berättade om jobbet på barnkolonien, om Nationalmuseum och om Paraplyerna i Cherbourg, som han inte sett. Om färgerna, om replikerna som sjöngs och om det sorgliga slutet.

”Människor växer ifrån varandra”, sa han sorgset.

Andra året gick bättre. De träffades regelbundet. Väninnorna visste nu. De hade pojkvänner och lät henne vara. De skaffade p-piller och förlorade oskulden. Flinade menande åt henne när hon förklarade att de hade ett annorlunda förhållande.

”Självklart. Han gillar väl inte lammkött! ” och så gapskrattade de.

Han lärde henne om vin. Om olika druvor. Han lärde henne att samma vin kunde smaka olika beroende på vad man åt till. Han lärde hanne att hitta olika smaker.

”Känn jordsmaken”, ”Hitta cholkaden”, ”En svag körsbärston”.

Han lärde henne att äta ostron.

”Droppa vinägretten, se hur det drar ihop sig. Kasta huvudet bakåt. Tugga tre gånger och svälj.”

De åkte till Jokkmokks marknad i den svarta bilen. Det var mer än -30°. Han köpte henne ett tennsmycke av Lars Pirak. En liten trolltrumma i ett läderband. Sen åt de renskav på Engelmarks. Solen hade börjat komma till vinterlandet men när de åkte genom landskapet sprakade norrskenet på den stjärnklara himlen.

” Ska du inte presentera din fästman någon dag” sa mamma.

”Jag har ingen fästman”

Mamma log.

Samma sak hände andra sommaren. Han skulle resa. Nu accepterade hon. Hon läste och skrev. Väntade på brev med uppdrag. Någon gång läste hon något han inte bett henne om, föreslog att han skulle läsa. Det gjorde han. Hon märkte det för hans nästa förslag anknöt alltid på något sätt.

Hon reste bort. Hastings två veckor.

Hon hade inte tid att läsa, men hon skrev många vykort. Hon hade en romans med en intressant student. Han sa aldrig att hon var vacker, men han åtrådde henne. Det var lockande. Till slut föll hon till föga. Det betydde ingenting. Hon hade redan tröttnat på honom när det var över. Hon förstod inte vad som hade varit intressant med honom. Nu visste hon i alla fall.

Kärlek var vackrare i teorin. I lockelsen. I åtrån.

Någon hade sagt att det syntes i ögonen när man förlorat oskulden.

Hon tittade sig i spegeln. Tittade sig djupt in i ögonen. Hon såg ingenting, men skulle han se?

Hon såg däremot en ung kvinna. Inte den flicka hon sett i spegeln i flickrummet. Kinderna var inte lika runda. Munnen hade fått en annan vinkel. Blicken var inte lika naiv. Hade hon förändrats så mycket?

Tredje året. Lärarna ställde krav. De hade en annan ton. Nu var det ingen lek längre. Hon arbetade hårt. Målmedvetet. Hon ifrågasatte. Ställde egna krav. Lärarna såg förvånat på henne.

Hon krävde att han svarade på hennes frågor. Hon var fräckare i tonen. Antydde.

Han log ofta. När hon var som argast, när ögonen blixtrade då sa han att hon var vacker. Hon viftade bort hans ord. Utmanade honom.

En kväll bjöd hon hem honom. Föräldrarna var borta över helgen. Hon lagade mat och han skulle ta med ett vin som passade.

Hon hade bestämt sig. Skulle förföra honom. Nu eller aldrig.

Han kom med en flaska dyrt vin. De satt mitt emot varandra. Han berömde maten.

”Du är förändrad” sa han. ”Du har mognat”

”Tack vare dig”, sa hon

”Nej, tack vare livet.”

Hon satte på musik.

”Vi har aldrig dansat”

”Vi har dansat hela tiden”, sa han.

”Kom” sa hon och sträckte ut armen mot honom.

De dansade några steg. Han dansade bra. Varför hade de aldrig dansat? Han svängde henne runt sig. Hon hade aldrig dansat med någon som så självklart fört henne dit han ville.

När musiken var slut, kysste han hennes hand och tackade för en fulländad kväll.

Vad hade hänt. Vem var han egentligen. Varför ville han inte ha henne. Han tyckte ju att hon var vacker. Han uppskattade henne. Han beundrade henne.

Hon satt ensam i soffan. Det blev inte som hon tänkt. Varför?

Han satt vid hennes bord när hon kom flängande. Han hade redan beställt in en kanna te och en smörgås till henne. Hon förklarade att hon måste rusa. Åt smörgåsen i tre tuggor, stjälpte i sig teet, böjde sig över och gav honom en lätt kyss på kinden. Halsduken fladdrade när hon svepte genom dörren. Han tittade efter henne. Han log och tog upp sin tidning. Satt ännu en stund innan han betalade och gick tillbaka till jobbet.

Vissa dagar kom hon inte. Han satt där. Läste sin tidning. Sneglade då och då mot dörren. Han längtade efter henne. Hennes energi. Hennes glittrande ögon. Hon gav hans liv mening.

Sista veckorna hade hon hemstudier. Hon skulle gå upp i tre ämnen i Muntan och hon måste finputsa vissa saker.

Det kom ett kort. En bild med tre svarta hål.

”Jag väntar. Kom klockan 13. / J”

Hon stod redan vid hörnet när den svarta bilen svängde in vid kanten. Han klev ut, öppnade dörren och hjälpte henne in. Satte sig vid ratten och körde. Han sa ingenting.

Han körde en bit utanför stan. Stannade och de gick ut.

”Jag vill visa dig något”

Han gick snabbt före henne. Genom småbjörkar i fuktig myrmark. Och så kom de till ett klapperstensfält. Han tog hennes hand och de klättrade upp. Så sträckte han ut armen. Hon tittade upp. Vidunderligt. Havet och älven sammansmälte vid staden. Kyrktornet reste sig mitt i bilden.

Han tog sin kamera. Instruerade henne hur hon skulle stå. Vinden blåste i hennes hår. Han tog bild på bild. Sen la han ned sin kamera. Ställde sig bakom henne och la sina armar runt henne. Kysste hennes hår.

”Jag älskar dig så oändlig mycket, men nu måste du gå din egen väg. Allt det här är ditt. Hela världen är din. Tack för den här tiden. Nu kan jag inte ge dig mer.”

Han släppte henne. Tittade henne i ögonen och sa skrattande:

”Det är inte förhandlingsbart”

Hon kände tårarna komma. Han hade redan börjat gå nedför fältet. Hon tittade ut över vyn ännu en gång. Vände och följde efter honom för sista gången.

Hon kände hur lungorna fylldes av vårluften. Björklöven började slå ut. Kabbelekan hade redan öppnat sina gula blomblad. Han öppnade bildörren.

De körde tysta in till staden. Han körde henne ända fram till porten. Tog hennes hand och la hennes fingrar mot sina läppar ett ögonblick.

Hon gick in utan att vända sig om.

Studentdagen kom. Släkt och vänner väntade med blommor, ballonger och hurrarop. Hon tittade sig omkring. Hoppades att han skulle dyka upp, men det var en fåfäng önskan. Hon kände saknad. Ett litet sting i hjärtat.

Alla sjöng och skrålade. De gick i kortege genom staden. Hennes blick letade genom folkmassorna som kantade kortegvägen. Han stod inte där. Vid skolan väntade Pappa i bilen. Hon lastade av alla blommor och nallar som hängt runt halsen. De körde hem.

Ett stort platt paket lutat mot porten. Det satt ett kuvert instucket under snöret. Hon slet upp det och läste.

”Tuvstarr! Se djupt in i mina ögon. Du har funnit ditt förlorade guldhjärta/ Josef T”

Önskas…pedantisk man!

Jag är ganska ordentlig. Ingen pedant, men gillar när var sak återfinns på sin plats. Dessutom gillar jag när det är rent och snyggt, ordning och reda.

Jag har svårt att sätta mig ned i ett rörigt rum. Då kan jag inte riktigt njuta av livet.

Det var ett elände när jag pluggade. Istället för att läsa satte jag igång att städa och så hade flera dyrbara timmar gått när jag väl satte mig ned med böckerna. Oftast hann jag igenom kurslitteraturen, men det var på håret och alla som har pluggat vet att man aldrig kan läsa tillräckligt mycket. Det dåliga samvetet gnager hela tiden.

Någon sa att om man har ett kaotiskt inre måste man ha ordning omkring sig för att få balans.

Inte vet jag om jag är så kaotisk. Lugn och sansad är jag kanske inte och rastlös har jag alltid varit, men jag har aldrig upplevt mig själv som en orolig själ. Men jag gillar att det rör sig…om man säger.

Ingen i min omgivning förstår det där med var sak på sin plats. Maken är värst. Jag vet inte hur många system jag lagt upp för hans verktyg. Den senaste investeringen var en dyr men praktisk verktygsväska, med plats för ALLT; borrmaskinen, vattenpasset, hammaren, sågen…ja allt …och ändå är den lätt att bära. Men…där står den, tom, med alla verktygen huller om buller på golvet.

Det värsta var när han letade kofoten ett helt år, skyllde på mitt jävla städande. Men så hittade han den plötsligt…hängande över taknocken. Där hade jag garanterat inte varit…men det är nu preskriberat och han har också glömt händelsen. Förnekar bestämt.

Äldsta dottern hade en spindelodling under fönsterbrädan och bananflugor i papperskorgen när hon bodde hemma. Jag hade inte tillträde till rummet, men när det inte gick att se för alla flugor, som dessutom var mat åt spindlarna som frodades och växte sig gigantiska, fick jag SPEL. Under samma tid hade hon en gedigen samling hattar, pins och loppisprylar dessutom…att jämföra med hennes nuvarande, mycket minimalistiska hem.

Dotter nummer två hade hästprylar överallt. Hennes rum luktade mer stall än bostad. Visserligen var…och är hon den som är duktigast på att städa, men först skulle det gro igen ordentligt. Då for hon fram som en vit tornado och plötsligt var det skinande rent och prydligt…en dag eller två...

Sonen lever i sin egen värld. Den virtuella.

I den världen finns inget damm, inga smutskläder och ingen disk…i alla fall verkar det som om han tror det. I verkligheten kan det ligga tre tomma chipspåsar, fem coca-colaflaskor och veckans björnborgare(kalsonger) i en hög på golvet. På skrivbordet står halva glasförrådet, espressokoppar och glassburkar. Mössen tror att det är julafton jämt.

Vi har haft många snack, sonen och jag. Han passerar tvättstugan när han går ut ur sitt rum. Två meter till tvättkorgen…och ändå ligger smutstvätten på hans golv varje dag. Och så undrar han varför jag är sur!!!

Idag råkade jag gå ut i lagården.

Jag råkade se allt skräp som jag trodde lämnat gården i somras när svärsonen, sonen och maken röjde.

Undrar vad de körde till soptippen!

Allt var kvar!

Fick nästan hjärnblödning!

Jag har en väninna som har ungefär samma problem. Jag har kanske fler.

Varför gifte jag mig inte med en PEDANT?

Det borde vara varudeklaration på män!!!

Gravljus

En tanke till mor och far.

Undrar om någon har satt ljus på deras grav. Det var faktiskt alltför länge sedan jag var i Luleå. Två av deras barnbarn finns kvar där uppe, annars är vi alla spridda.

Att tända ljus på graven, är en relativt ny tradition. Mamma tyckte faktiskt inte alls om det när det kom på 60-talet.

Det var Mats Rehnberg, min folklivsforskningsprofessor tillika domare i TV-programmet Tiotusenkronorsfrågan, som införde den katolska traditionen till Sverige. I norra Sverige, där Laestadius hade satt djupa spår med sin puritanism, tog det lång tid innan det blev accepterat. Helgondyrkan, med undantag för Lucia, var strängt förbjudet i den protestantiska kyrkan och att fira Allhelgonahelgen var inte allmänt.

Kyrkhelg var det, precis som Mikaeli, men det kopplades inte till helgondyrkan utan mer som vanlig kyrksamhet och traditionen att bo i kyrkbyarna. Uppe i norr står inte kyrkorna lika tätt som i Skåne och på Gotland. Därför reste man över helgen till kyrkbyarna Gammelstan, Öjebyn m.fl. och passade också på att sälja lite av sin potatis, ved och annat. Det utvecklades alltså en Mikaelimarknad i oktober. I samband med besöket passade man också på att döpa sina årsbarn. Mikaelihelgen blev alltså en dophelg och jag kan faktiskt ståta med att båda mina döttrar är döpta under Mikaeli. Mikaeli var en mycket större helg än Allhelgona långt in på 70-talet.

Men ljusen på gravarna då.

Jo, Mats Rehnberg hade stor genomslagskraft. Han hade program i radion, skrev i olika tidningar och syntes ofta i TV. Dessutom var han en mycket sympatisk man. Som kuriosa kan jag berätta att han kunde namnet på alla sina studenter och var dessutom du med oss.

Vår institution låg i Wikanders lilla jaktslott, Lusthusporten, strax till vänster om Djurgårdsbron, med både Biologiska och Nordiska Muséet som grannar. Uppe på vinden i slottet, sålde Professorn kurslitteratur, egenhändigt dragna kopior ur de böcker vi inte hade råd att köpa. Lagligt var det säkert inte, men innovativt.

Mats Rehnberg tyckte att den svenska hösten var grå och mörk. Han fick en "ljus" idé och skrev i kvällstidningarna om hur man tände ljus på sina döda anhörigas gravar, i de katolska länderna. Han föreslog att svenskarna skulle göra likadant och jag minns hur han själv tände ljus på Haga Norra tillsammans med en liten skara människor.

Det blev folkstorm. Stora rubriker i kvällspressen. Ärkebiskopen uttalade sig och många präster hötte sina nävar. Men för varje år tändes allt fler ljus. Man satte till och med in ljushållare i kyrkorna med ljus att tända för kära släktingar och anhöriga.

Ingen skulle väl idag protestera mot ett tänt ljus på kyrkogården. Många tror att det är en mycket gammal tradition. Visst är jag gammal, men detta hände under min studietid och jag är inte såå lastgammal.

Religiös är jag inte heller, inte ens troende, men ett ljus för mina kära skulle jag ändå kunna tända i kväll. Det är mer än hundrafemtio mil till graven. Därför tänder jag en eld i min eldkorg och tänker på mor och far, som alltid finns med mig i mitt hjärta.

Humöret fladdrar mellan hopp och förtvivlan. Nja, hoppet har väl egentligen övergett mig och förtvivlan är ett alltför dramatiskt ord i det här sammanhanget, men nu är det HÖST.

Jag tror att min oro denna höst beror på den helvetesvinter vi drabbades av förra året. Jag kommer helt enkelt in i känslan jag alltid hade när jag bodde i norr. Det är en känsla av modlöshet, maktlöshet och ständigt kalla fötter. Jag fryser. Jag ryser när jag tänker på hur otäckt det är att bli kall och aldrig hinna bli varm igen förrän nästa sommar.

Korta stunder kan jag tycka att det är vackert. Igår när jag körde från Kargeholm till Marsvinsholm och bokskogen var flammande röd-orange-gul. De höga träden ramade in vägen när jag kom susande.

Häromdagen, när havet var upprört och piskade över piren. Gråsvart hav och vita vågkammar. Havet är alltid vackert.

Ljudet av gässen som ropar.

Havsörnen som låter sig jagas av kråkorna

Rådjuren på de frostvita fälten

Det finns mycket som är vackert året runt, även under hösten och vintern, men jag böjer mitt huvud djupt ned och skyndar förbi. Näsan instucken under halsduken för att slippa den kalla luften, Händerna i fickorna och snabbar på stegen för att slippa vara ute någon längre stund.

Mina ungdomsvintrar i norr var svåra att överleva. Jag förstod aldrig varför vintern var så tröstlöst lång. Mörkret bedövade mig. Jag var nästan djupfryst. Blodet rann trögt, ögonen isfyllda och läpparna vita och slutna. Hjärtat frös till is.

Mina skåneår har lärt mig att överleva. Tre veckors vinter kan man stå ut med, men förra året hade vi tre månader.

Jag är rädd!

Rädd att förra årets vinter ska upprepas.

Vill inte frysa.

Snön är otäckt kall. Kall och vit och död.

När snön kommer…då dör mitt hopp…den ligger som en svepning över marken och den väcker sorg inne i mig.

Jag längtar till Italien…där små citroner gula…

Låt mig få slippa snön och kylan…

Ge mig en riktig skånevinter…

då kan jag leva

ännu

ett

tag

Med rötter i tjälen...

Nostalgi och gamla minnen behöver inte vara fel. Plötsligt förstår jag att jag är den jag är just därför att jag upplevt det jag upplevt, gjort det jag gjort....

Jag gjorde ett räkneöverslag när jag lade mig i sängen igår kväll.

Nitton år drygt…levde jag i min födelsestad Luleå. Mina första nitton år… i samma stadsdel. Jag hade alla mina vänner runt mig, min bästis och min stora släkt.

Mer än två tredjedelar av mitt liv har jag inte levt i Luleå. Jag har bott i Stockholm, Karlstad, Hallsberg och i femton år i Skåne. Ändå räknar jag mig som norrbottning och lulebo.

Mina första nitton år danade mig. Jag tog mina första stapplande steg till biblioteket där jag vid fyra års ålder fick mitt eget lånekort och jag minns ännu doften i den gamla gistna träbyggnaden.

Jag cyklade på min snabba Hermes längs Luleås gator, upp och ned för backar, balanserade på staket och murar, klättrade i träd och upp på förbjudna tak, jumpade på isen och åkte skridskor på isen, åkte båt till Klubbviken och skidor på Gråsjälfjärden.

Jag räknade malmvagnarna på tågen som passerade min skolväg, spelade brännboll i "Ballongerskogen" och bytte filmstjärnor i "Sällskaper Förenade Sirener" i syrenbersån vid Carlssons affär. Jag lärde mig simma vid kallbadhuset på Gülzauudden och lärde mig kyssas utanför stationshuset…en sen kväll i november.

I Forellens biostolar lärde jag mig att älska Franska Nya Vågen och Norrbottensteaterns uppsättning av I väntan på Godot med Sten Ljunggren och Håkan Serner trollband mig och fick mitt kulturintresse att vakna.

Jag blev dixie, mod och existensialist.

Tuvstarr blev kvinna…med egna ben att stå på.

Mina lule-år graverades in i min själ - ett vackert mönster som jag bär med stolthet och lycka. Jag har inga minnen så mörka att jag ville glömma.

Förmodligen och förhoppningsvis ska jag leva tjugo år till. Då blir min ungdomstid en fjärdedel av mitt liv…och ändå

förblir jag norrbottning -lulebo för alltid vart än i världen jag ställer mina skor om natten

Bonjour Tristesse...

Grå dagar borde ge upphov till inomhuskreativitet. Jag skulle kunna tvätta, sy, stryka, baka, läsa, städa olika skåp…. Ja det finns hur mycket som helst och i stället hamnar jag i soffan med död blick, stirrande ut i grådasket.

-Och nu regnar det också, säger jag med trött stämma.

Ingen hör mig. Maken har sedan länge bänkat sig framför TV:n där racerbilarna surrar som getingar varv efter varv och sonen vilar ut efter gårdagens högskolepärs.

Får nog snart gå och trycka på tvättmaskinen, byta tvätt och trycka igång BÅDE tumlaren och tvättmaskinen på nytt.

- Åh, vad jobbigt!

Vad är det med min kropp. Den blir så ovillig av gråväder. Missnöjd, trött och loj…

Långsamt släpar jag mig upp ur soffhörnet. Tittar på min egen trista uppsyn i spegeln. Sommarfärgen är sorgligt förbleknad och håret behöver klippas. Till och med ögonen är matta och myskläderna förhöjer INTE looken.

Bättre blunda när jag passerar spegeln. Depressionen är nära…

Om jag inte hade blivit väckt och varit tvungen att stiga upp i ottan för tredje dagen i rad hade jag kanske mått bättre. Då kanske rynkorna hade varit mindre framträdande och håret lite glansigare…

- Pyttsan..det är så här du ser ut i verkligheten! Grå, trist och gammal…Vad förväntar du dig?

- Ja, men i solskenet, när jag är lite brun och ögonen är glada…då…

- Hahaha, detta är verkligheten, sex månader minst….

- Jag kunde ju borsta håret, sätta på lite make up och ta på mig något annat….

Så kastar jag blicken ut genom fönstret…ja ut är synd att säga för tunga vattendroppar gör det omöjligt att se genom det… tristessen tar åter överhand och jag faller tillbaka ned bland kuddarna…

-Orkar inte….

Att leva sitt liv...

Rastlösheten börjar avta. Är det åldern kanske? Eller är det hösten?

Jag brukar inte klara av att vara inne - hemma en hel dag om jag inte åtminstone kan vara ute. Idag känns det mer som om jag inte alls vill gå ut. Jag vill bara vara inne i värmen, ha raggsockor på fötterna och en pläd om knäna. Mysa med en bok och datorn på armlängds avstånd.

Varje gång jag rör en tå kommer hundarna rusande, förväntansfulla. Jag går mot ytterdörren, öppnar den och då ser de regnet och inser att jag inte tänker följa med dem ut. De lunkar sakta tillbaka till sina favoritplatser, för att upprepa hela proceduren nästa gång jag reser mig.

Mina hundar har en övertro på mig. De tror att bara jag går ut så blir allt i hela världen roligt och solen skiner. Om jag är borta tittar de inte ens upp. De ligger bara som döda, hur mycket familjen än lockar med promenader.

Jag önskar att det var så. Att jag kunde få solen och sommaren att komma bara jag gick ut.

Pappa sa alltid att jag var ljuset i hans liv. Han blev glad av att se mig. Det var fantastiskt att komma hem och se hans glädje. Det var så sorgligt när han låg på sjukhuset, liten som en fågelunge och jag bara kunde komma några gånger i veckan eftersom flickorna var så små, men jag såg glittret i hans ögon när jag kom. Han älskade våra flickor men han fick aldrig träffa vår son. Jag är så glad att han liknar Pappa. Hans profil är densamma och ser jag sonen sitta lätt nedhukad i dunklet över datorn, då får jag en flashback av Pappa, som alltid satt med en bok i fåtöljen.

Att vara någons ljus. Det är både en lycka och ett ansvar. Oftast var det lätt. Lätt och enkelt att bara komma hem, dricka en kopp te eller äta en bit mat och sen gå. Men när avståndet ökade kom det dåliga samvetet. När sjukdomen kom och mitt eget liv krävde sitt kom otillräckligheten.

Pappa dog…medan jag besiktigade hans bil. Hans önskemål att flickorna skulle komma med, så han fick hålla den lilla sexmånadersbabyn i sin famn ännu en gång och hålla armen om fyraåringen kunde jag inte uppfylla. Jag kom en kvart för sent.

Pappa låg i sitt rum med ett tänt ljus. Han såg glad ut och hans ansikte var vackert.

Jag tänker ofta på Pappa. Det är mer än trettio år sedan han dog. Visst sörjde jag länge och sörjer nog än, men vetskapen att jag gjorde honom glad genom att bara vara jag, gör det lätt att leva vidare.

Jag hade trettio år med honom, nu har det gått trettio år utan honom…men han finns alltid här hos mig. Jag hör hans röst, jag kan se hans ögon och nu påminns jag om honom när jag ser min son.

Pappas sista ord till mig var: "Vad ett människoliv är kort…glöm inte att leva det!"

Rastlöst har jag sprungit för att hinna leva mitt liv… och så har det varit här…hela tiden.

Ondskans födelse

Drömmen från igår dröjer kvar som en tagg i mitt hjärta. Den får mig att tänka på människor som utsätts för detta i verkligheten, varje dag. Den får mig att förstå att man dör inombords, när man utsätts för ondska.

Ondska är någonting mycket farligt. Det ligger så nära. Ondskans syster är hatet.

För de flesta människor är äkta ondska och hat okända känslor. Därför står vi så handfallna inför vad som händer i krig. Hur vanliga snälla pojkar plötsligt kan förvandlas till ondskefulla dödsmaskiner. Och ändå är de inte onda…de har bara masspsykosens förklädnad och grupptryckets drivkraft i ryggen.

Den verkliga ondskan följer bara i dess spår. Då tomhet och meningslöshet har invaderat förnuftet.

Skenavrättningen, som jag upplevde i min dröm, gjorde mig tom. Det var bara en dröm, men den öppnade mina ögon för hur det kanske kan kännas när man utsatts för iskall grymhet.

Meningslösheten… när man redan dött mentalt. Att tänka…nu dör jag… innebär att man lämnar kroppen…och att återvända behöver inte vara lätt.

Hur går man vidare?

Hur börjar man om att leva när man förberett sig att dö?

Många människor har utsatts för skenavrättningar. De har berättat, men jag tror inte det går att förstå för den som inte upplevt det. Många människor har varit nära döden i sjukdomar och genom olyckshändelser men återvänt till livet. De har berättat och vi tror att vi förstår, men gör vi det?

Många barn i världen utsätts dagligen för kränkningar. Sakta men säkert dör deras hjärtan bit för bit och när hjärtat blivit svart börjar även hjärnan att förmörkas. Det är då ondskan kan slå rot. För ondska och hat gror lätt i svarta sår.

Ingen föds ond men utan kärlek växer ondskan snabbt i ett människohjärta och ondskans fantasi är gränslös.

Drömtydning…vad är det

Jag stod bara där…pratade med några vänner. Rummet var otydligt, men utomhus och jag tror att jag stod vid en hästtransport eller en vägg av något slag. Ingenting var hotfullt. Jag var glad. Vi pratade och skrattade.

Två unga män dök upp och ställde sig bredvid mig…liksom mellan mina vänner och mig. De hade sammanbitna munnar, bleka ansikten och isblå ögon. De bar på något som de höll tryckt mot magen med båda armarna. Något fyrkantigt. De sa ingenting och vi tittade lite på dem men sa inget heller.

Plötsligt tog de ett steg mot mig, satte något under min haka och mot min tinning och jag hörde ljudet av kulsprutor.

Jag kände ingen smärta men jag föll omkull och grät hejdlöst. Männen vände och lämnade platsen utan ett ord. Mina vänner stod långt borta och stirrade på mig med skräckslagna ögon och började sakta gå fram emot mig. En sträckte ut sin hand, en annan hjälpte mig på fötter. De bildade en ring omkring mig och jag hörde hur de viskade: "Skenavrättning".

Jag tvingade mig ur drömmen. Ville vara kvar för att se hur det gick. Ville bort från obehaget.

Vissa drömmer att de flyger medan jag drömmer att jag skenavrättas.

Vad betyder det.

Jag brukar inte direkt fundera över mina drömmar. Mina drömmar handlar oftast om möten med människor, oftast de som inte finns i min närhet längre, Mamma och Pappa, Moster Ellen…människor som betytt mycket för mig, men också vänner från förr som jag egentligen inte tänker på längre.

Ibland söker jag upp dem efteråt. Berättar om min dröm och så skrattar vi och återupptar bekantskpen. Alla hittar jag inte men jag ger oftast inte upp. Det kan ta många år och så dyker något upp som leder min väg…det är en trevlig hobby.

Mina drömmar handlar om möten.

I natt handlade drömmen om att jag blev skenavrättad.

Det var ingen behaglig dröm.

Om att hålla på sig…eller ge sig hän...

På 60-talet kom Pillret.

Alla hade det, men fina flickor pratade inte högt om det… och samhället pratade om att den otyglade lusten nu skulle ta över. Nu skulle flickorna inte längre veta sin gräns.

Moralens väktare ropade efter den symboliska burkan...

Att vara allmän egendom har aldrig varit accepterad.

Vi vill inte ha övervakning och absolut ingen FRA-avlyssning.

Och så har vi Facebook…

Ett fenomen som går hem i de verkligt breda lagren. Det är på Facebook vi träffas och trivs.

Många rynkar på näsan.

"Skulle aaaldrig…"

"Vill verkligen inte dela med mig…."

"Där går gränsen…!"

"Du äger inte dina bilder!"

"Dela bara med dig till dina vänner! "

"Du är ett offer för offentligheten!"

Jag frågar mig…precis som med FRA-lagen…

Vem/vilka har intresse av att läsa mina galna inlägg till mina vänner?

Vem/vilka har tid att läsa alla inlägg för att missbruka dem?

Vem/vilka som har så god kunskap av att hacka sig in på andras datorer…skulle kolla upp just mig?

Och... skulle någon göra det…så har jag inget att dölja.

Facebook är kul. Snabba repliker, vindlande assosiationer och en vänlig, lätt retsam ton…

Så är det i alla fall för oss i övre medelåldern.

Man delar bara med sig, just precis så mycket man vill… man väljer vilka vänner man vill ha och vill man kan man till och med ha ett nick name…

Nä…jag har hållit på mig i hela mitt liv…Burkan är kastad...nu ger jag mig hän i ordleken med liv och lust!

Mössen invaderar….

De springer i väggarna och i innertaket och hundarna blir fullständigt galna. Ibland slåss ett par stycken någonstans. Vi ser dem sällan, förutom de som irrar sig in i sopskåpet och fastnar i fällan.

Vi köpte en elektrisk grej som skulle ge ifrån sig ett ljud som höll mössen borta på flera meters håll…dyr var den…men den tonen den skrämmer inte mössen hos oss, jag tror istället att de dansar hambo…

För femton år sedan köpte vi det här huset. Det hade stått tomt i flera år och mössen hade flyttat in i lugn och ro, varje höst, utan att bli störda. Så kom vi och började röra runt, riva väggar och byta golv.

Jag minns den första musen. Maken hittade den i en fälla på yttervinden. Den satt i en slags bur…där den tydligen skulle svälta ihjäl… Det var i alla fall en levande mus och maken visade den för oss, mig de två döttrarna och den lille sonen.

"Du dödar den inte!" röt vi i korus.

Maken tog musburen i bilen och körde en bit och släppte ut den lilla stackaren…som förmodligen genade över åkern och hann hem igen… före maken. Den hade hela släkten med sig och vi insåg att musfällor med slagkraft var det som gällde.

Första året tog vi många möss.

Andra året också.

Efter femton år är det inga tvåsiffriga tal, men en och annan blir det. Ibland känner vi lukten av en död mus. Det är ingen angenäm doft och den sitter i ett par veckor. Man kan ju inte riva en vägg eller ta upp golvet även om det är lockande.

Född och uppvuxen i stan, med en renlighetsfanatisk mor, hade jag faktiskt aldrig sett möss inomhus förrän vi flyttade hit. Jag visste inte ens vad de små svarta risgrynen var för något.

I skrivande stund springer några möss i köksväggen. Man hör dem tydligt.

Det är så att man traditionellt byggde de skånska husen med en yttervägg av lertegel och en innervägg av bränt tegel och mellan dessa väggar finns ett mellanrum på 5-7 centimeter. Mössen har alltså hur mycket plats som helst att springa i. Torpargrund ger möjlighet till mysiga bon i isoleringen. Ja, det fanns förstås ingen isolering tidigare, den har vi själva lagt och värmeslingor under stenplattorna. Varmt och gott har de och ungar får de var tredje vecka…Katterna gitter inte lyfta på ögonbrynen…

Visst har vi det mysigt här ute på vischan…men just den här lilla egenheten kunde jag avstå.

Det var rätt lugnt med en lägenhet på sjunde våningen på Oskars varv…med utsikt över Gråsjälfjärden och Lule hamn...

Min spegelbild

Apor kan känna igen sitt ansikte i en spegel….

Det är mer än jag kan…i alla fall inte när jag inte är beredd, som när jag ser mig själv i ett skyltfönster, eller plötsligt skymtar mig själv i en monitor på varuhuset.

Bilden av sig själv. Undrar när den bränner fast i medvetandet. Vad visar den bilden?

Är det artonåringen? Är det den nybliva modern eller trettioåringen?

Vi både ser och inte ser…skavankerna…de grå håren...

När jag klippte av mitt långa hår i slutet av 80-talet och permanentade det till afrokrull…då fick inte bara min omgivning en chock. Varje morgon när jag lullade in i badrummet, sömndrucken, kissade och skulle tvätta händerna såg jag en främling framför mig i spegeln. Jag blev klarvaken…

Det var lika omskakande varje morgon. Dessutom gick det inte att ändra. Lockigt hår är lockigt hår…så länge permanenten håller och i mitt friska, oförstörda hår satt den i i över ett år.

Vem är det vi ser i spegelbilden? Ser vi oss i den tid vi var som mest framgångsrika eller ser vi kanske bara själen…den vi vill vara?

Varför är det så chockerande att se sitt verkliga jag…den där gamla kvinnan, snarlik mamma, som drar förbi i skyltfönstrets spegelbild.

När jag medvetet ställer mig framför spegeln, då är jag beredd och mina anletsdrag är i ordning.

Då ser jag ju mig själv…eller…ser jag den jag vill se…bortom verkligheten.

Fast…i provhytten ser jag bara Muminmamma…ska bara hänga av mig förklädet…nej…bäst att behålla det på. Dra det över huvudet!

Mina väninnor säger samma sak…

"Herreguud vem är den där gamla kärringen som verkar så bekant? - Ja men det är ju jag!"

Faktum är att min man också klagar.

"Vad fan gör Farsan här?"

När slutar vi se den verkliga bilden och ser istället drömmen….och hur är det med makakerna?

Lyxliv

Lyx i form av glittret när ljuset bryts i en diamant kan förstås vara underbart, men glittret i en människas ögon vid ett möte är den största gåvan.

Att möta en kär vän och se att glädjen i mötet är ömsesidig.

Att se barnbarnets ansikte spricka upp i ett leende för min skull.

Att ha vänner som uppskattar mig för den jag är.

Att ha min familj i vått och torrt.

Jag skulle kunna räkna upp hundra saker som är värda mångfaldigt mer än den dyrbaraste ädelsten och ändå skulle den inte förlora sin glans.

Under några år hade jag svårt att se glädjen. Misstron mot mig själv och min förmåga var stor. Den hade undergrävts av ett fåtal människor under en kort period och slog ned mig fullständigt.

Först begravde jag mig i arbete. Tömde alla reserver. Slog ut hela mitt försvar.

Sen föll jag ihop. Jag låg hopkrupen och tog emot alla sparkar.

Släppte inte in ett enda vänligt ord.

Såg inga leenden.

Jag grep inte ens efter halmstrån. Jag vajade för vinden. Isen trängde in i min själ.

Mitt liv och mina drömmar krossades, som när en julgranskula faller till golvet.

Så skör är en människa. Så tunt är skalet på en frisk och stark kvinna mitt i livet, som älskade sitt yrke, sina kollegor och sina medmänniskor.

En julgranskula som gått i kras går aldrig att laga. Den kan bara ersättas av en ny.

För att hitta en med samma färg och glans måste man leta länge. Det går, men det kostar.

Det kostar tålamod.

Det kostar tårar,

och det kräver mod.

Sakta, sakta hittade jag kulan. Det tog många, många dagar. Dagar som inte går att räkna. Dagar som inte går att minnas. Dagar av mörker. Dagar av ljus. Dagar av tvivel, sorg och skuld.

Men jag hittade den och idag glittrar den emot mig av full kraft.

Vackrare och större än min gamla.

Jag har hittat mitt liv. Inte samma, inte likadant, men lika bra. Jag har lärt mig att livet kan förändras. Jag har lärt mig att vänner och familj är det viktigaste vi har. Vi måste släppa in dem på riktigt. Inte stänga dem ute när det blåser hårt för håller vi armarna om varandra kan vi stänga kylan ute.

Om vi alla lägger våra händer om den sköra kulan kan vi skydda den från att falla.

Jag trodde att jag kunde klara mig själv, "but no man is an island."

Lyxliv är att leva här och nu, att älska och att få känna sig älskad.

Lyx och laster i livet...

Någon har sagt att summan av lasterna är konstant. En uttjatad fras , gammal som gatan, men det kanske ligger något i den.

Laster tolkas ofta som beroende. Rökning, godis, droger…det är laster som man ska skämmas över. Det är laster som är dåliga för hälsan om det verkligen är så att man är slav under sin last.

Jag har aldrig rökt. Aldrig ens varit lockad att göra det. Har alltid tyckt att det luktar illa.

I mitt hem rökte alla. När jag var barn rökte pappa dygnet runt. Han vaknade och tände pipan flera gånger om nätterna. Jag minns precis hur det lät och hur det luktade.

På femtiotalet rökte många. Det var faktiskt inte vare sig skuldbelagt eller farligt, på den tiden. Folk rökte i bilen fast barnen satt med. Gravida rökte och ammande mödrar rökte. Det fanns rökrum på BB.

Jag minns när jag fick mitt första barn och mjölken inte ville komma.

"Lugn," sa barnsköterskorna, " vi ger ditt barn modersmjölk från mammor som har överskott."

På min oroliga fråga om det kunde vara från en mamma som rökte, svarade hon, "ingen risk" och så visade hon de två kylskåpen. Ett med gulvit mjölk och det andra, som luktade gamla cigaretter redan innan hon öppnade dörren, där mjölken i de små flaskorna var missfärgad och luktade förfärligt. På min fråga varför de inte gav de stackars barnen till rökande mammor av den andra mjölken och kastade den äckliga sörjan, svarade hon: "Barnen är redan nikotinberoende. De skulle inte må bra av den andra mjölken."

Jag har heller aldrig testat droger. På grund av att jag inte rökte, inte kunde röka, testade jag inte hasch. Det var annars väldigt vanligt i slutet av 60-börja av 70-talet. Men jag ville inte göra mig till åtlöje, alltså avstod jag. Några andra droger var inte aktuella. I alla fall inte i min värld.

Första gången jag drack alkohol, delade jag och en kille en halvflaska Hunt's portvin. Det var ingen höjdare, kan jag säga. Jag har fortfarande svårt att känna lukten. Fulla blev vi inte heller så det var ingen hit.

Alkohol lockade mig inte. Jag föredrog att vara chaufför istället, när jag kom upp i den åldern.

Godis har jag ätit. Kanske till och med så mycket att det varit en last. Det är svårt att säga. Sockerberoende, det lider vi nog av lite till mans.

Däremot har jag en last. Jag älskar dofter. Utan min parfym känner jag mig naken.

Under årens lopp har jag bytt parfym ett fåtal gånger. Den jag har just nu har varit min doft i minst femton år. Försökte byta för tre år sedan, men alla i min omgivning protesterade.

På en av mina arbetsplatser hade vi en mycket speciell vaktmästare. Han var expert på dofter och han visste precis vem som passerat genom korridorerna. Jag minns vårt första möte.

"Den doften har jag aldrig känt förr, vad har du för parfym?"

Förvirrad vände jag mig om. Möttes av ett leende. Jag berättade och förstod att den mannen hade järnkoll. Inte lönt att vistas på fel plats vid fel tillfälle, någonsin.

Skulle inhandla en flaska på specialaffär i London. Sonen och jag traskade genom Hyde Park till Harrod's. tillsammans med kvinnor i pärlbroderade slöjor från österlandet köade jag. När det var min tur gjorde jag min beställning och expediten gick in för att ta fram dyrgripen. En stund senare kom hon ut. Bestört meddelade hon att den tyvärr inte fanns, men genast skulle hon ringa till butiken runt hörnet. Inte där heller fanns den.

Det fanns en chans kvar, Selfridge's. Hon ringde. Jo, där fanns faktiskt en flaska.

Expediten på den lilla butiken på Harrod's, beställde en taxi till mig och sonen och jag placerades i bilen, som trotsade trafikreglerna för att ta oss till målet, Selfridge's, på parfymmärkets bekostnad.

Jag var väntad, när jag kom in. Expediten bar fram min flaska på en liten kudde, och slog sedan in den som vore den en dyrbar klenod.

Upplivade lämnade sonen och jag butiken med den lilla orangefärgade påsen med den romerska hästen instansad, för att inta vårt Afternoon Tea med scones och clotted cream på lämplig lokal.

Te och diamanter…det är också mina laster.

Te unnar jag mig dagligen. Svart och starkt.

Diamanter, ja tack…cause diamonds are a girls best friend…

Lyx…ja visst

Den egna kudden...

Gillar vardagen. Visst är det härligt att resa, äta på restaurang och uppleva nya saker, men det är väldigt skönt att komma tillbaka till vardagen.

Särskilt härligt är det att ställa sig i den egna duschen och att sen krypa ned under det egna täcket med sin egen kudde…den välkända lukten och den rätta mjukheten.

Under många år tog jag med min kudde. Knölade ihop den i ett litet hörn i resväskan. Jag knölade ihop ungarnas kuddar också, i deras väskor. Undrar om de gör likadant.

Kudden är liksom lite vardag. Lite sunkig, men hemma på något vis.

Jag vet många som har sin kudde med. Var i Polen med en väninna för ett par år sedan. Hon hade sin tempur med sig och en tempur knölar man inte in i ett litet hörn i resväskan.

Så befriande!

Jag hade inte min kudde med den gången. Tyckte att det var lite skämmigt att vara nästan sextio och packade inte ner den…men det ångrade jag. Särskilt eftersom vi inte fick ett vettigt hotell första natten utan fick hålla till godo med ett skumt hotell med endast manliga gästarbetare och en enda toalett…utan lås, eftersom det var doktorspromoveringar i Stettin och alla normala hotell var fullbelagda.

I min ungdom hade jag en Fiat 500 med galontak och handgasvire , årsmodell-56. Köpte den för mitt första studiemedel 1968….

500 kronor kostade den. I den har jag sovit många nätter. Den gav oss möjlighet att besöka både Flyingedagarna, Mariehamn och Bohuslän. Att hyra hotell eller vandrarhem var alldeles för dyrt för studenter. Den egna kudden och en filt, Fiaten i en skogsglänta och smörgåsar i en korg. Toaletten i naturen och utsikten valde vi själva.

Jag har blivit stelare med åren. Idag är det fyrstjärnigt som gäller…minst. Helst med ordentlig frukost. Inga "rolls and marmalade" det ska vara färskpressad juice, surdegsbröd och småvarmt. Eget te bär jag med mig, om jag inte är i England.

Kalla mig snobb…det kan jag ta för jag har sovit i tält på fjället, jag har sovit på halmmadrasser i skärgårdsstugor och på vandrarhem i Danmark och jag har sovit i en Fiat 500 vid en väderkvarn utanför Lund när den första höststormen 1968 drog in över Sverige.

Jag tror att jag ska börja ta min kudde med igen. Inte tänka att "jag klarar mig" utan vara just så exentrisk som jag är. Jag ska packa min gamla kudde tillsammans med mitt egenimporterade te, räta på ryggen och säga,

"Jag är 60+ och jag kan vara hur egensinnig jag vill. Basta!"