Humöret fladdrar mellan hopp och förtvivlan. Nja, hoppet har väl egentligen övergett mig och förtvivlan är ett alltför dramatiskt ord i det här sammanhanget, men nu är det HÖST.

Jag tror att min oro denna höst beror på den helvetesvinter vi drabbades av förra året. Jag kommer helt enkelt in i känslan jag alltid hade när jag bodde i norr. Det är en känsla av modlöshet, maktlöshet och ständigt kalla fötter. Jag fryser. Jag ryser när jag tänker på hur otäckt det är att bli kall och aldrig hinna bli varm igen förrän nästa sommar.

Korta stunder kan jag tycka att det är vackert. Igår när jag körde från Kargeholm till Marsvinsholm och bokskogen var flammande röd-orange-gul. De höga träden ramade in vägen när jag kom susande.

Häromdagen, när havet var upprört och piskade över piren. Gråsvart hav och vita vågkammar. Havet är alltid vackert.

Ljudet av gässen som ropar.

Havsörnen som låter sig jagas av kråkorna

Rådjuren på de frostvita fälten

Det finns mycket som är vackert året runt, även under hösten och vintern, men jag böjer mitt huvud djupt ned och skyndar förbi. Näsan instucken under halsduken för att slippa den kalla luften, Händerna i fickorna och snabbar på stegen för att slippa vara ute någon längre stund.

Mina ungdomsvintrar i norr var svåra att överleva. Jag förstod aldrig varför vintern var så tröstlöst lång. Mörkret bedövade mig. Jag var nästan djupfryst. Blodet rann trögt, ögonen isfyllda och läpparna vita och slutna. Hjärtat frös till is.

Mina skåneår har lärt mig att överleva. Tre veckors vinter kan man stå ut med, men förra året hade vi tre månader.

Jag är rädd!

Rädd att förra årets vinter ska upprepas.

Vill inte frysa.

Snön är otäckt kall. Kall och vit och död.

När snön kommer…då dör mitt hopp…den ligger som en svepning över marken och den väcker sorg inne i mig.

Jag längtar till Italien…där små citroner gula…

Låt mig få slippa snön och kylan…

Ge mig en riktig skånevinter…

då kan jag leva

ännu

ett

tag

Med rötter i tjälen...

Nostalgi och gamla minnen behöver inte vara fel. Plötsligt förstår jag att jag är den jag är just därför att jag upplevt det jag upplevt, gjort det jag gjort....

Jag gjorde ett räkneöverslag när jag lade mig i sängen igår kväll.

Nitton år drygt…levde jag i min födelsestad Luleå. Mina första nitton år… i samma stadsdel. Jag hade alla mina vänner runt mig, min bästis och min stora släkt.

Mer än två tredjedelar av mitt liv har jag inte levt i Luleå. Jag har bott i Stockholm, Karlstad, Hallsberg och i femton år i Skåne. Ändå räknar jag mig som norrbottning och lulebo.

Mina första nitton år danade mig. Jag tog mina första stapplande steg till biblioteket där jag vid fyra års ålder fick mitt eget lånekort och jag minns ännu doften i den gamla gistna träbyggnaden.

Jag cyklade på min snabba Hermes längs Luleås gator, upp och ned för backar, balanserade på staket och murar, klättrade i träd och upp på förbjudna tak, jumpade på isen och åkte skridskor på isen, åkte båt till Klubbviken och skidor på Gråsjälfjärden.

Jag räknade malmvagnarna på tågen som passerade min skolväg, spelade brännboll i "Ballongerskogen" och bytte filmstjärnor i "Sällskaper Förenade Sirener" i syrenbersån vid Carlssons affär. Jag lärde mig simma vid kallbadhuset på Gülzauudden och lärde mig kyssas utanför stationshuset…en sen kväll i november.

I Forellens biostolar lärde jag mig att älska Franska Nya Vågen och Norrbottensteaterns uppsättning av I väntan på Godot med Sten Ljunggren och Håkan Serner trollband mig och fick mitt kulturintresse att vakna.

Jag blev dixie, mod och existensialist.

Tuvstarr blev kvinna…med egna ben att stå på.

Mina lule-år graverades in i min själ - ett vackert mönster som jag bär med stolthet och lycka. Jag har inga minnen så mörka att jag ville glömma.

Förmodligen och förhoppningsvis ska jag leva tjugo år till. Då blir min ungdomstid en fjärdedel av mitt liv…och ändå

förblir jag norrbottning -lulebo för alltid vart än i världen jag ställer mina skor om natten

Bonjour Tristesse...

Grå dagar borde ge upphov till inomhuskreativitet. Jag skulle kunna tvätta, sy, stryka, baka, läsa, städa olika skåp…. Ja det finns hur mycket som helst och i stället hamnar jag i soffan med död blick, stirrande ut i grådasket.

-Och nu regnar det också, säger jag med trött stämma.

Ingen hör mig. Maken har sedan länge bänkat sig framför TV:n där racerbilarna surrar som getingar varv efter varv och sonen vilar ut efter gårdagens högskolepärs.

Får nog snart gå och trycka på tvättmaskinen, byta tvätt och trycka igång BÅDE tumlaren och tvättmaskinen på nytt.

- Åh, vad jobbigt!

Vad är det med min kropp. Den blir så ovillig av gråväder. Missnöjd, trött och loj…

Långsamt släpar jag mig upp ur soffhörnet. Tittar på min egen trista uppsyn i spegeln. Sommarfärgen är sorgligt förbleknad och håret behöver klippas. Till och med ögonen är matta och myskläderna förhöjer INTE looken.

Bättre blunda när jag passerar spegeln. Depressionen är nära…

Om jag inte hade blivit väckt och varit tvungen att stiga upp i ottan för tredje dagen i rad hade jag kanske mått bättre. Då kanske rynkorna hade varit mindre framträdande och håret lite glansigare…

- Pyttsan..det är så här du ser ut i verkligheten! Grå, trist och gammal…Vad förväntar du dig?

- Ja, men i solskenet, när jag är lite brun och ögonen är glada…då…

- Hahaha, detta är verkligheten, sex månader minst….

- Jag kunde ju borsta håret, sätta på lite make up och ta på mig något annat….

Så kastar jag blicken ut genom fönstret…ja ut är synd att säga för tunga vattendroppar gör det omöjligt att se genom det… tristessen tar åter överhand och jag faller tillbaka ned bland kuddarna…

-Orkar inte….

Att leva sitt liv...

Rastlösheten börjar avta. Är det åldern kanske? Eller är det hösten?

Jag brukar inte klara av att vara inne - hemma en hel dag om jag inte åtminstone kan vara ute. Idag känns det mer som om jag inte alls vill gå ut. Jag vill bara vara inne i värmen, ha raggsockor på fötterna och en pläd om knäna. Mysa med en bok och datorn på armlängds avstånd.

Varje gång jag rör en tå kommer hundarna rusande, förväntansfulla. Jag går mot ytterdörren, öppnar den och då ser de regnet och inser att jag inte tänker följa med dem ut. De lunkar sakta tillbaka till sina favoritplatser, för att upprepa hela proceduren nästa gång jag reser mig.

Mina hundar har en övertro på mig. De tror att bara jag går ut så blir allt i hela världen roligt och solen skiner. Om jag är borta tittar de inte ens upp. De ligger bara som döda, hur mycket familjen än lockar med promenader.

Jag önskar att det var så. Att jag kunde få solen och sommaren att komma bara jag gick ut.

Pappa sa alltid att jag var ljuset i hans liv. Han blev glad av att se mig. Det var fantastiskt att komma hem och se hans glädje. Det var så sorgligt när han låg på sjukhuset, liten som en fågelunge och jag bara kunde komma några gånger i veckan eftersom flickorna var så små, men jag såg glittret i hans ögon när jag kom. Han älskade våra flickor men han fick aldrig träffa vår son. Jag är så glad att han liknar Pappa. Hans profil är densamma och ser jag sonen sitta lätt nedhukad i dunklet över datorn, då får jag en flashback av Pappa, som alltid satt med en bok i fåtöljen.

Att vara någons ljus. Det är både en lycka och ett ansvar. Oftast var det lätt. Lätt och enkelt att bara komma hem, dricka en kopp te eller äta en bit mat och sen gå. Men när avståndet ökade kom det dåliga samvetet. När sjukdomen kom och mitt eget liv krävde sitt kom otillräckligheten.

Pappa dog…medan jag besiktigade hans bil. Hans önskemål att flickorna skulle komma med, så han fick hålla den lilla sexmånadersbabyn i sin famn ännu en gång och hålla armen om fyraåringen kunde jag inte uppfylla. Jag kom en kvart för sent.

Pappa låg i sitt rum med ett tänt ljus. Han såg glad ut och hans ansikte var vackert.

Jag tänker ofta på Pappa. Det är mer än trettio år sedan han dog. Visst sörjde jag länge och sörjer nog än, men vetskapen att jag gjorde honom glad genom att bara vara jag, gör det lätt att leva vidare.

Jag hade trettio år med honom, nu har det gått trettio år utan honom…men han finns alltid här hos mig. Jag hör hans röst, jag kan se hans ögon och nu påminns jag om honom när jag ser min son.

Pappas sista ord till mig var: "Vad ett människoliv är kort…glöm inte att leva det!"

Rastlöst har jag sprungit för att hinna leva mitt liv… och så har det varit här…hela tiden.

Ondskans födelse

Drömmen från igår dröjer kvar som en tagg i mitt hjärta. Den får mig att tänka på människor som utsätts för detta i verkligheten, varje dag. Den får mig att förstå att man dör inombords, när man utsätts för ondska.

Ondska är någonting mycket farligt. Det ligger så nära. Ondskans syster är hatet.

För de flesta människor är äkta ondska och hat okända känslor. Därför står vi så handfallna inför vad som händer i krig. Hur vanliga snälla pojkar plötsligt kan förvandlas till ondskefulla dödsmaskiner. Och ändå är de inte onda…de har bara masspsykosens förklädnad och grupptryckets drivkraft i ryggen.

Den verkliga ondskan följer bara i dess spår. Då tomhet och meningslöshet har invaderat förnuftet.

Skenavrättningen, som jag upplevde i min dröm, gjorde mig tom. Det var bara en dröm, men den öppnade mina ögon för hur det kanske kan kännas när man utsatts för iskall grymhet.

Meningslösheten… när man redan dött mentalt. Att tänka…nu dör jag… innebär att man lämnar kroppen…och att återvända behöver inte vara lätt.

Hur går man vidare?

Hur börjar man om att leva när man förberett sig att dö?

Många människor har utsatts för skenavrättningar. De har berättat, men jag tror inte det går att förstå för den som inte upplevt det. Många människor har varit nära döden i sjukdomar och genom olyckshändelser men återvänt till livet. De har berättat och vi tror att vi förstår, men gör vi det?

Många barn i världen utsätts dagligen för kränkningar. Sakta men säkert dör deras hjärtan bit för bit och när hjärtat blivit svart börjar även hjärnan att förmörkas. Det är då ondskan kan slå rot. För ondska och hat gror lätt i svarta sår.

Ingen föds ond men utan kärlek växer ondskan snabbt i ett människohjärta och ondskans fantasi är gränslös.

Drömtydning…vad är det

Jag stod bara där…pratade med några vänner. Rummet var otydligt, men utomhus och jag tror att jag stod vid en hästtransport eller en vägg av något slag. Ingenting var hotfullt. Jag var glad. Vi pratade och skrattade.

Två unga män dök upp och ställde sig bredvid mig…liksom mellan mina vänner och mig. De hade sammanbitna munnar, bleka ansikten och isblå ögon. De bar på något som de höll tryckt mot magen med båda armarna. Något fyrkantigt. De sa ingenting och vi tittade lite på dem men sa inget heller.

Plötsligt tog de ett steg mot mig, satte något under min haka och mot min tinning och jag hörde ljudet av kulsprutor.

Jag kände ingen smärta men jag föll omkull och grät hejdlöst. Männen vände och lämnade platsen utan ett ord. Mina vänner stod långt borta och stirrade på mig med skräckslagna ögon och började sakta gå fram emot mig. En sträckte ut sin hand, en annan hjälpte mig på fötter. De bildade en ring omkring mig och jag hörde hur de viskade: "Skenavrättning".

Jag tvingade mig ur drömmen. Ville vara kvar för att se hur det gick. Ville bort från obehaget.

Vissa drömmer att de flyger medan jag drömmer att jag skenavrättas.

Vad betyder det.

Jag brukar inte direkt fundera över mina drömmar. Mina drömmar handlar oftast om möten med människor, oftast de som inte finns i min närhet längre, Mamma och Pappa, Moster Ellen…människor som betytt mycket för mig, men också vänner från förr som jag egentligen inte tänker på längre.

Ibland söker jag upp dem efteråt. Berättar om min dröm och så skrattar vi och återupptar bekantskpen. Alla hittar jag inte men jag ger oftast inte upp. Det kan ta många år och så dyker något upp som leder min väg…det är en trevlig hobby.

Mina drömmar handlar om möten.

I natt handlade drömmen om att jag blev skenavrättad.

Det var ingen behaglig dröm.

Om att hålla på sig…eller ge sig hän...

På 60-talet kom Pillret.

Alla hade det, men fina flickor pratade inte högt om det… och samhället pratade om att den otyglade lusten nu skulle ta över. Nu skulle flickorna inte längre veta sin gräns.

Moralens väktare ropade efter den symboliska burkan...

Att vara allmän egendom har aldrig varit accepterad.

Vi vill inte ha övervakning och absolut ingen FRA-avlyssning.

Och så har vi Facebook…

Ett fenomen som går hem i de verkligt breda lagren. Det är på Facebook vi träffas och trivs.

Många rynkar på näsan.

"Skulle aaaldrig…"

"Vill verkligen inte dela med mig…."

"Där går gränsen…!"

"Du äger inte dina bilder!"

"Dela bara med dig till dina vänner! "

"Du är ett offer för offentligheten!"

Jag frågar mig…precis som med FRA-lagen…

Vem/vilka har intresse av att läsa mina galna inlägg till mina vänner?

Vem/vilka har tid att läsa alla inlägg för att missbruka dem?

Vem/vilka som har så god kunskap av att hacka sig in på andras datorer…skulle kolla upp just mig?

Och... skulle någon göra det…så har jag inget att dölja.

Facebook är kul. Snabba repliker, vindlande assosiationer och en vänlig, lätt retsam ton…

Så är det i alla fall för oss i övre medelåldern.

Man delar bara med sig, just precis så mycket man vill… man väljer vilka vänner man vill ha och vill man kan man till och med ha ett nick name…

Nä…jag har hållit på mig i hela mitt liv…Burkan är kastad...nu ger jag mig hän i ordleken med liv och lust!