Rikedom

I början av sommaren känner jag mig rik. Slösar på dagarna. Sprider tiden generöst och tycker att jag har en evighet innan jag ska stänga ytterdörren mot höststormarna. Jag ska hinna så mycket.

Jag minns när jag var barn och sommarlovet var så långt att det var omöjligt att överblicka. Samma känsla infinner sig varje år. En lång härlig sommar ligger framför mig och är full av sill, färskpotatis och jordgubbar. Rosor, bad och grillkvällar. Gäster, gräsklippning och solnedgångar över åsen. Föredrag i Backåkra, stranden och friluftsteater i Marsvinsholm. Flugor, getingar och fladdermöss.

Och plötsligt har det varit midsommar och snart är det juli. Halva sommaren har gått…hjälp…jag har ju inte hunnit med. Snart blir kvällarna mörka igen.

Men ännu är det juni..ännu ett par dagar och ännu är det långt till hösten…

Kanske måste jag hålla igen. Inte slösa så på tiden. Så sommaren räcker lite längre än ett ögonblick.

Skuggor

Solkatterna leker i vattenglittret

medan jag tittar på de mörka skuggorna

mellan de hotfulla träden

De anar inte farorna

De märkar inte molnen,

som dödar dem omedelbart

när molnen skymmer solen

Nya solkatter föds

och dör

lika snabbt

Jag sitter under parasollet

och fryser

medan värmen finns där utanför

dit skuggorna inte når.

Vem gömmer sig

där mellan träden.

Vem är det som ropar

Det låter bara som vinden,

som susar i bladverket

Men jag vet

att det är en chimär

Kryp

Jag avskyr kryp. Jag har , om inte fobi, så näst intill… Många historior har jag, om möten med krypen. Mitt måtto är att jag hellre möter en tiger än en spindel. Nu har jag inte mött en vild tiger… men det låter bra. Men, man ska ha respekt för djuren.

Hmm, jag har respekt för småkryp…inte så att jag anser att de har rätt att leva utan snarare att jag inte vill möta dem.

Och ändå…

Idag har skafferiet sanerats från små rödbruna mjölbaggar. Jag undrar vad de gör i mitt skafferi och var de kom ifrån. Jag undrar också om vi ätit av dem. Det kan vara så och det gör mig lätt äcklad.

Undrar om de här invasionerna av småkryp händer alla eller om de här krypen hämnas på mig för att jag avskyr dem så.

Jag minns en jul, då det flög fjärilar i mitt skafferi. Maken var borta så jag tog två sopsäckar och öste allt från hyllorna och ut i rosviksvintern. Kryddburkar, sirapsburkar…hela köret.

Eller när jag första morgonen i drömvillan i Hallsberg drog ut skärbrädan och silverfiskarna kryllade. Det tog Anticimex tre besök innan de var borta.

Något år senare, när äldsta dottern hade blivit tonåring och fått en reklamförsändelse inför mensdebuten och vi upptäckte små röda djur på toapappret, som var förvarat i samma korg. Dammlöss! Anticimex igen.

Första sommaren i Skåne slogs vi med både jordlöpare och myror. Mössen kom först på hösten. Eftersom huset stått tomt i flera år, hade de alla etablerat sig, ovetande om att huset hade fått insektshatande ägare.

Det har passerat:

Huvudlöss

Hundloppor

Mjällkvalster

Och sen kackerlackorna i Paris!

Getingar, bin och humlor ok. Fjärilar gillar jag.

Flugor och mygg…dem kan jag acceptera som mat till svalorna, men fästingar, spindlar och andra otäcka kryp…vad har de för berättigande.

Håll er borta från mig. Jag vill inte ha ert sällskap!

Midsommarnatten var magisk. Så full av förväntningar. Ljus och trolsk. Det var som om det skulle hända något nytt som skulle förändra mitt liv.

Det var lite svårt att veta…skulle jag plocka sju eller nio. Jag fick aldrig något riktigt svar. Stolpade ut i midsommarnatten i beteshagen och letade. Smörblomma, hundkäx, baldersbrå, rödklöver, mjölkört, timotej, maskros, blåklocka och en liten viol. Myggen åt friskt av mitt blod men det var inget att be för. Här skulle drömmas…

Dansa skulle man också. Jag dansade i midsommarnatten. Ibland så länge att natten var slut och det inte fanns tid till drömmar.

Jag satt på berg och såg solen vända. I mitt rike i norr fanns ingen natt, bara en röd sol som blinkade en sekund.

Jag satt i båtar på fjärden, låg på vita sandstränder, vandrade längs fjällsidor och väntade på livet. Det nya livet som skulle infinna sig efter midsommarnatten. Prinsen som skulle komma på sin vita springare, slita upp mig från tristessen och sätta mig framför sig, sporra hästen och spränga fram mot slottet i fjärran.

Aldrig såg jag min tillkommande i drömmen.

Men en midsommar kom han som skulle dela mitt liv. Han kom i sin bil och vi vandrade på klapperstensfältet och slogs mot myggen i midsommarnatten.

Jag kände inte igen prinsen…inte kunde det vara han…

Trettiosju midsommarnätter senare har jag slutat att undra vilka blommor jag ska lägga under kudden. Bredvid mig snarkar min riddare…trött, mätt och lätt berusad… av sommarnatten.

Prinsar och prinsessor

Jaha, nu torkar Svenska folket sina lyckotårar och monarkien står stark ytterligare ett tag. Snart tultar små prinsar och prinsessor omkring på Haga , bland bevingade fjärilar och tutar i lurar och vi tanter stickar och syr och skickar små paket. Magasinet på Lovön får ytterligare några hyllmeter att fylla.

Undrar varför folk tror att just deras presenter ska uppskattas. Undrar hur många grytlappar som skickats i bröllopspresent, stickade, virkade, broderade.

Min bästis pappa ansåg att handarbete var förspilld kvinnokraft. Jag kan hålla med när det gäller virkade grytlappar i alla fall. Mitt linneskåp innehåller ett antal. Aldrig använder jag dem. Där ligger de, vita med blå uddkant, vita med röd uddkant, aidaväv med blomsterkrans, tomtar eller hönor. Hur kan man ödsla tid på grytlappar? Jag använder endast ett par skitiga grillvantar, som borde bytas ut efter flera års dagligt användande. Men aldrig skulle jag ta fram de små grytlapparna…aldrig. Slänga dem kan jag ju inte…Någon har lagt ned sin själ…

Just så är det väl med kungliga presentmagasinet också. Inte ens kungligheter slänger bort presenter som de aldrig ville ha. Nej, de får en nummerlapp och katalogiseras. Sen ligger de och samlar damm i hundra år. Minst…

Så fick Sverige en prins…med anor längre tillbaka än någon av oss alla…och till råga på från Dalarna, det svenskaste landskapet i hela konungariket Sverige. Prins och riddare…kanske med kungliga anor… då har han väl ändå lite blåstrimmigt blod i alla fall, Prins Daniel. Han ska tillföra ursvenskt blod i till den fransk-nordiska konungaätten och de små prinsarna och prinsessorna kommer att knyta ihop Sverige, genetiskt korrekta.

Kronprinsessan ska nu satsa på avelsarbete under några år. Lägga prinsar och prisessor i Svea rikes vagga. Sen återgår hon i karriären och Prins Daniel tar pappaledigt. En bra pappa blir han för han kan både dansa och tala. Och spela mandolin. Då ska han gå på babysim och babyrytmik och babygympa…kanske öppnar han eget... Där alla pappalediga pappor kan ta sig en morotssmoothie medan bebisarna dansar, simmar och gympar av hjärtans lust.

I konungariket Sverige är nu allt möjligt och de blågula lungorna ska besjunga det gamla fria lilla landet i Norden, med anor från fornstora dar… då Dalkarlarna skapade nationalismem

Rosornas tid

Vi har passerat hägg och syren. Pionerna blommar och deras överdimensionerade prakt hänger tungt trots uppbindningar och stöd. Vind och regn gör sitt bästa för att trasa sönder dem. Varför måste naturen försvåra så mycket.

Vi går in i rosornas tid. De gammeldags rosorna blommar bara en gång per år, men nästan en hel månad. Deras doft ligger tung på morgnar och kvällar. Den blandas med violernas och lavendelns doft och blir en explosion i våra näsor.

Plötsligt, i förrgår såg jag Frühlingsgolds gula knoppar. Den finska vita har redan öppnat sig. Den sprider sin honungsdoft över hela nejden.

Ritausma med sina grova grenar, sina lejonklor som griper tag i mig när jag går förbi, är översållad med halvöppna rosa knoppar. Hur kan en så vacker ros vara så oåtkomlig?

Nere i trädgården står Nevada och Margarete Hilling tätt ihop. Deras vita och rosa blommor är översvallande, lösaktiga i sitt flor. De är galna, de två. Varje år lika vilda. Flera meter höga står de och delar oblygt med sig av sin kärlek. Deras fallna kronblad täcker gräset under dem. Det är så vackert att jag inte vill att gräset ska klippas…

Moderna rosor är så kontrollerade. De står raka med perfekta, välformade blommor. Ingen doft, inga överdrifter. Vackra, javisst, men kinkiga om de inte får näring, sol och rätt jord.

De gamla sorterna är inte kräsna. De ska inte klippas, de ska inte ha någon gödsel och de spretar generöst åt alla håll. När de blommar slösar de med både blommor och doft. Kort och intensivt.

Vackrast av dem alla, Frühlingsduft står borta vid hönshuset. Ännu har inte knopparna öppnat sig, men om solen tittar fram idag, spricker de ut i kväll och de knytnävsstora, rosa rosorna öppnar sig och sprider sin fruktiga doft. Då ska jag sätta mig under de vilda grenarna med ett glas vin och titta bort över åsen medan solen sänker sig. Jag ska berusa mig av doften… och drycken.

Gräs mellan tårna

Sommaren tycks inte vilja komma igång på riktigt. Vinden ruskar i trädens grenar. Skakar loss blombladen. Regnet slår mot uterummets plasttak. Vi sitter där för att få lite utekänsla, men någon värme är det inte. Grönskan är fantastisk. Syrenerna har blommat överdådigt. Nu sätter schersminen, gullregnet och rosorna igång. Jag vill njuta av blomningen. Sätter på mig ulltröjan från Gotland, den varma västen och curlingskorna och sätter mig mitt i trädgården för att insupa allt det vackra. Barnbarnet leker obekymrad om vädret. För honom är trädgården en härlig värld av frihet. Han smakar på maskrosornas fallskärmar, på klöverblommorna och på surbladet som jag sträcker fram. Gummistövlar och vindoverall bekymrar inte honom, men jag önskar att han hade fått springa naken och barfota i gräset.

Snart ska han resa till Stockholm igen. Vasaparken är hans paradis. Dit går han med dagis och där gungar han. Men hos mormor kan han springa rakt ut i sommargrönskan.

Han kommer tillbaka om några veckor. Då har nog värmen kommit. Ännu finns hopp.

Valparna uppe i lådan är ännu omedvetna om omvärlden. Ännu är livet bara mjölk. Men om några veckor ska de tumla omkring i gräset, i en hage täckt med spetsgardiner så inte örnen tar dem.

Då ska jag sitta under parasollet med alla böcker jag inte hunnit läsa och njuta av alla dofter, av fågelkvittret och titta på valparna i hagen och barnbarnet som leker. Tjocka små barnfötter som känner gräs mellan tårna… det är så det ska vara… i min värld. Och den världen önskar jag alla små barn… hur naiv min önskan än är

Själens spegel

När solen går i moln

stänger jag in mig bakom drömmarna.

Där ser jag dansande barn i vita kläder

vifta med pastellfärgade sidenband.

En liten flicka tittar åt mitt håll.

Hon vill att jag ska komma,

men jag är inte färdig ännu.

Med livet

Jag måste fullfölja,

nå mitt mål

innan jag släpper taget

och följer med.

Varför dansar de

Varför vill de att jag ska komma

Varför viftar de med banden

Varför är de så vackra

Vem är flickan

Jag ser hennes ögon

Dem har jag sett förr,

i min vita spegel.

När solen går i moln

och jag väcks ur mina drömmar,

går jag ut i livet

till alla som väntar

att jag ska vara glad

Ett rus...

Adrenalinet gör att man kan vara vaken länge. Så är det när man är kär. Man behöver varken sömn eller mat. Ett sug i magen som inte är hunger. Ett rus som inte är orsakat av droger.

Hormoner, entzymer…vad vet en latinare utan naturvetenskaplig bakgrund. Jag vet bara hur det känns. Att vara kär och att föda barn och att få valpar… kanske inte riktigt samma sak men ändå reagerar kroppen nästan lika.

Full har jag aldrig varit, bara lite salongsberusad. Droger har jag aldrig tagit, inte ens rökt hasch ja faktiskt inte ens nikotin… men att vara rusig är en känsla jag känner igen ändå.

Att bli berörd, att känna glädje, värme eller lycka, liksom sorg, försätter en i ett overklighetstillstånd. En utanförkroppenupplevelse. Det är en härlig känsla. Även sorg kan vara härlig. Det är något man inte behöver kontrollera, inte ta ansvar för.

Avslappning. Att spänningarna släpper. Det är över. Ingenting mer kan jag göra. Jag är fri!

Just så, känns det. Ansvarsfrihet. Ansvarslöshet.

Lycka och sorg… så lika!

Jag har inte upplevt så mycket i mitt liv. Inte krig, inte svält, inte någon större dramatik, men ändå har jag upplevt både sorg och lycka. Jag har mina referenser. Jag har upplevt lyckan att föda tre barn men också sorgen att mista ett ofullgånget.

Jag har inte upplevt några större äventyr… en fegis har jag varit… men ändå har jag väl upplevt saker som varit stora för mig.

I min lilla värld, känns det bra när lugnet stillar själen. När veckans orosmoln skingrats och vardagen kommer åter. Just nu känns det tryggt och skönt att valparna i lådan diar glupskt och att mamman slickar dem precis som hon ska.

Allt är precis som det ska vara och det ger mig ett glädjerus…

I väntans tider

Jag gick över tiden med mitt första barn. Sex veckor! Kände mig som en elefant. Och så längtade jag ju efter att se vem det var som skulle komma. Var det en flicka eller pojke? Hur kunde det egentligen växa ett barn där inne i mig? Det var ofattbart.

Nu var det förstås inte sex veckor. Det var förstås felberäknat och på den tiden fanns inte ultraljud som kunde mäta barnet, bara hjärtljuden, men barnmorskan använde fortfarande helst den äggkoppsliknande tratten som hon tryckte in på ena sidan av min mage, la örat till och sa, "det tickar fint".

Noras mage går i vågor. Valparna slår kullerbyttor dr inne, men ut vill de tydligen inte. Idag är det faktiskt the D-day, men inget verkar hända. Redan för tre dygn sedan var vi beredda. Cissi kom för att vara mig behjälplig, med fyra hundar, pick och pack. Så klart skulle det vara över under söndagen, Nationaldagen. 6/6. Samma datum som min förstfödda skulle komma, men föddes inte förrän den 15 juli.

Nu kommer förstås valparna att födas idag eller i morgon. Några sex veckor är det inte tal om, men väntan är lika rastlös. Inget kan vi företa oss. Igår tittade vi på TV hela dagen. Regnet öste ned. Det blev både en gammal Hasse Ekmanfilm och ett program om ättlingar till OscarII. Lätt meningslöst.

På kvällen började hon småhässja. Vi installerade oss med myskläder i dubbelsängen i valprummet. Timmarna gick. Vi gled allt längre ned bland kuddarna, drog täckena över oss och släckte lamporna. Nora låg mellan oss. Efter ett tag sov hon djupt och det gjorde även vi.

Förvånade vaknade vi klockan sju. Nora hoppade käckt ur sängen och vi gick ut med alla hundar i trädgården. Nora sprang lika glatt som de andra. Vad tusan?

Nu ligger hon här på lammskinnet bredvid mig. Visst tittar hon anklagande på mig, och visst är det mitt fel, men…

Kom igen nu valpar… Det är sommar… Världen väntar!

Födslovåndor

Sommaren har kommit. Grönskan och blomningen är överdådig. Kanske den snörika vintern har fått naturen att ta för sig. Det är så vackert att det nästan är ofattbart. Jag tycker nästan att det är fler fåglar än vanligt också. Koltrasten sjunger och vi har både duvungar och skatungar som retar gallfeber på hundarna. Klumpigt landar de i körsbärsträdet utanför köksaltanen. Där står hundarna och spanar och så kommer fåglarna och drumlar ned bland grenverket. Tilda sätter skallet i halsen av indignation och Ofelia tror att hon kan ta dem om hon kastar sig mot staketet. Nedanför står påfågeln och rasslar med fjädrarna och den imponerande stjärten som han spänner upp för attskrämma inkräktarna. Men de talar inte riktigt samma språk, de nordiska bonnafåglarna och den persiska aristokraten. De är till och med så fräcka att de stjäl hans mat medan han är fullt upptagen med sitt skådespelande.

Katten tittar också på. Han tar det lugnt. Duvunge mättar bra. Bara att ta för sig. Rätt vad det är begår någon ett misstag och då kommer en sylvass tass, blixtsnabbt och krokar. Där sitter den. Stackarn. Men föräldrarna är fullt upptagna med nästa kull och kommer inte till undsättning. Svinnet är stort. Duvungar, skatungar och sparvungar finns i överflöd. Inte undra på att kattmaten räcker länge så här i sommartid.

Noras mage har sjunkit. Inte är det många valpar, men två är det nog, som vanligt. Namnen är klara, men skrockfull som jag är, håller jag dem hemliga ännu så länge. Hennes tidigare valpar heter Nelly och Nelson; Newton och Nancy, så ni kan ju gissa att det finns ett givet mönster.

Hon åt middag och har inte börjat gräva ännu, så några dagar är det kvar. Jag har förberett allting. Hjälpväninna kommer. Vi har förlöst många valpar tillsammans och kompletterar varandra väl. Det är tryggt. Noras valpar kommer alltid fel, bak och fram och upp och ner. Måste alltid vrida, gråta och dra. Aldrig mer!!! Det har jag sagt varje gång. Nu är det inte många dagar kvar till det händer igen. Livets mirakel! När den lilla valpen skriker och fyller sina lungor, då gråter vi av lycka. En död valp begråter vi också.

Jag såg ett nyfött föl, häromdagen, på svajiga ben med navelsträngen hängande . För en månad sedan såg jag ett lamm födas i Haväng, en kall och blåsig dag. Jag får en klump i halsen. Det är vackert. Livet.

Det skulle bli en skön promenad i Backåkra. Nora har en vecka kvar till valpning. En lagom liten promenad bara.

Ett stilla duggregn, men det finns inget dåligt väder om man har rätt kläder…

Vi klättrade över trappan som leder in i hagen. Alldeles stilla, inte en ko så långt ögat nådde. Hundarna sprang lyckliga runt oss. Lärkorna drillade för fullt, en glada kretsade över skogen och marken var täckt av allehanda örter. Det doftade av backtimjan, gräs och hav.

Småpratande gick vi över kullarna. Det ävar så vackert och rofyllt. Berta lullade på i sin takt bakom oss, Nora vaggade med sin tjocka mage några meter framför och de tre andra, Tilda, Lisa och Ofelia sprang rundbanor i lyckorus. Alla älskar friheten.

Plötsligt rusade Ofelia och Lisa framåt, de hörde inte våra visslingar. Rakt söderut, över kullarna, full fart. Några minuter senare kom de i riktning mot oss, med två hästar efter sig i full galopp och strax efter kom en hel hjord vita jättekor i raskt trav.

Vi var mitt i…långt till alla staket. Ojdå!

Berta tog det lugnt, hon hetsar sällan upp sig och hästar har hon sett förut.

Men de här kom snabbt. Faktiskt mycket snabbt. Stora var de också. Hovskägget flaxade runt benen på dem.

Vi hann faktiskt genom grindarna precis innan de kom ikapp oss. Hundarna insåg att de var stora. Mycket större än när de sprang över kullarna mot dem.

Vet inte vilka som var gladast att komma till bilen, vi eller hundarna… men hästarna och korna stod länge vid grinden och tittade efter oss. Kanske var det veckans händelse… de såg i alla fall uppiggade ut.