Två år på Grankan

14 november, 2016 Två år på Grankan! För exakt två år sedan landade vi sent på kvällen på Aeropuerto de Gran Ganaria. Vi fick ut vårt bagage och buren med Mira, vår lilla hund som jag varit hysteriskt orolig för, hela resan. Hon hade tydligen klarat sig alldeles utmärkt, mycket bättre än sin matte och helcool gick hon i koppel genom hela hallen och ned i källaren till hyrbilen. Vi packade in allt och drog till Maspalomas. Det regnade, men värmen var underbar, men det sved i våra magar av hunger och vi hade inte tid att stanna för att äta, för vi hade avtalat möte med vår mäklare och vår hyresvärd. Efter kontorstid kostade det en hel del extra per timme, så det var plattan i mattan som gällde. Vi hittade till komplexet. Dörren stod öppen och vi hittade vårt Duplex. Huresvärden var trevlig. Angelägen om att vi skulle gilla huset som var helt nyrenoverat. Jo visst gjorde vi det. Vi var alltför trötta och hungriga för något annat. ”Skriv på kontraktet” Papper, papper, papper på spanska och engelska. Två tjocka buntar och alla skulle skrivas på av oss båda, på varje sida. Och så var det betalningen 1700 € cash plus 70 € extra för icke kontorstid. ”Kontant! Nu!* Jo, minsann. Inte nog med att vi satt in 17 000 svenska på bankkontot till mäklaren i förväg, nu skulle samma summa betalas till hyresvärden . En hyra i förväg och depositionsavgiften.... himmel! Vilken tur att jag hade sålt en massa saker på Blocket! Vi hade växlat in alla kontanter på Forex och hade faktiskt pengar i plånboken, men det sved att räkna upp allt på bordet istället för att få betala via banken nästa dag. Vi fick också veta att hyran skulle betalas kontant till hyresvärden, som skulle besöka oss klockan 11 , den 18 i varje månad. Vi kunde inte betala via bankgiro, nej! Det var sent innan vi blev lämnade i vårt nya bostad. Som tur var fick vi en flaska dricksvatten. Vi gav oss ut på jakt efter någonstans att äta. Kvartersrestaurangen var stängd på måndagar, men runt hörnet fanns en annan som var öppen. Vi fick lite mat i magen, rastade Mira och bäddade sängen. Herregud, den var bara 140 cm bred och något överlakan hittade vi inte, men täcket var alldeles nytt och oanvänt och om några dagar skulle våra egna saker komma, På tisdagen gick jag ut med Mira och i parken utanför mötte jag en vacker fågen, en Härfågel, som satt på gräset och tittade på oss. Det tog jag som ett välkomnande. Vi var hemma! Två år har gått. Vi har hunnit byta bostad. Vi har hunnit se det mesta av ön och vi har fått vänner, stamställen och favoritplatser. Jag har gått i spansk skola och förstår det mesta. Jag har lärt mig att saker man vill ha gjort kan ta sin lilla tid och jag börjar lära mig att det som inte görs idag kanhända görs ”mañana” men det är långt ifrån säkert. Från början trodde jag inte att jag skulle längta efter sill, Kalles och Falu rågrut, men det gör man. Svenskheten finns där i munnen. Då är det härligt att hitta San Augustin och Arguineguin, där man kan hitta både falukorv och pepparkakor. Dessutom finns Svenska Kyrkan där man kan höra svenska talas . För även om det är häftigt att lära sig ett nytt språk, så är det modersmålet som är lättast att begripa. Nej, jag längtar inte hem till Sverige. Visst saknar jag det gamla vanliga, det som är lätt och det som funkar. Jag saknar att kunna dricka vattnet direkt från kranen och den rena luften, dofterna och blommorna. Men inte vintern, snöglopp och snålblåsten. Vi reste i juni. Två veckor i Falsterbo. Jag drack fem glas vatten på raken. Sen gick jag barfota på gräset. Jag kände doften av syren och rosor och jag köpte boxvin på Systemet. Men efter fjorton dagar längtade jag hem. Hem till Grankan, hem till solen och till kravlösheten. För på Grankan är det lätt att leva. Här finns inga måsten ch inget skynda. Här är det mañana sor härskar. Efter två år hör jag hemma här....

Vad gör du, Pensionär

Min pappa arbetade till han var 71. Han slutade en tid efter att jag flyttat hemifrån. Jag tänkte aldrig på att han arbetade för att jag skulle kunna ta studenten. Aldrig med ett ord lät han mig förstå att det kostade att försörja mig och Mamma hade ju aldrig arbetat utanför hemmet annat än under kriget och då oavlönat. När jag gick i gymnasiet fick man betala alla sina böcker själv och skolmaten. Inte fick man bussbiljett heller. Både realskolan och gymnasiet innebar stora kostnader för böcker, skrivmaterial och uppehälle. Hade man ett barn som gick i läroverket innebar det att det barnet inte kunde bidra till familjens försörjning utan kostade istället en hel del. Det var ingenting jag vare sig förstod eller blev upplyst om, men när jag tänker efter kan jag ibland komma ihåg att en del släktingar ifrågasatte nyttan av att låta mig studera. Jag var ju dessutom flicka. Jag minns inte vad pappa svarade på sådana uttalanden, men han stod alltid upp för mig och tog mig i försvar i alla lägen. Han var stolt över mig och det fick jag bevis för varje dag. Pappa blev pensionär. Han var liten, mager och senig men stark. Han fick äntligen ägna sig åt att läsa och att motionera tillsammans med min hund, som inte fick följa med till studentrummet i Kungshamra, vid Ulriksdals slott. Vad gjorde Mamma och Pappa när de äntligen kunde vara tillsammans varje dag. Svaret är, jag vet inte. De reste inte. Det gjorde inte människor i deras generation och Mamma hade ingen längtan till främmande kulturer. Det var till och med svårt att få ut henne ur bilen i Finland och Norge för där fanns bara ”utlänningar”. Pappa hade nog gärna rest, men det fanns varken mod eller pengar till det, så han reste genom litteraturen. Han visste så mycket om allt. Han var nyfiken och led av kunskapstörst som han tillfredställde genom att läsa. När Pappa dog, 81 år gammal blev Mamma rotlös. Hon överlevde honom med fyra år och saknade honom varje sekund. Mina svärföräldrar hade ett sommarställe. Där bodde de från början av maj till början av oktober. De stängde dörren till sin stockholmslägenhet och reste de 40 milen till sitt paradis utanför Gamleby. De odlade potatis och grönsaker och de plockade bär och svamp på sina långa skogspromenader med sin välskötta kerry blueterrier. De var plikttrogna och arbetsamma och aldrig upplevde jag att de njöt av livet. De njöt av att ständigt göra nytta och de reste heller aldrig. Min svärmor blev sjuk och sina sista år, låg hon som en fågelunge i en säng på ett hem och min svärfar åtke till henne varje dag och matade henne med choklad och jordgubbar fram till hennes död. Han överlevde henne med många år, men utan livsglädje, instängd i sig själv med alla sina tankar, nästan helt blind. Vad gör ni om dagarna? Vi får ofta den frågan. Jag minns aldrig att jag frågade mina föräldrar eller mina svärföräldrar vad de gjorde om dagarna. De fyllde väl sina dagar precis som vi. Varför är det så viktigt att göra, när man kan vara eller känna. Varför är det så mycket viktigare att gå än att sjunga, läsa, skriva eller måla. Vad skulle vi ha gjort om vi bott kvar i Sverige? Vad gör du, pensionär? Vad gör du när regnet piskar på rutan, vinden viner i träden och kylan tränger in i märgen....själv tar jag mig en simtur, torkar svetten från pannan och njuter av en god bok under mitt parasoll.

Vattniga fundror

När jag simmar tänker jag så bra. Jag räknar simtag och längder, kollar duvor och papegojor. Jag ser om det är disigt över bergen och jag hör hur människorna i husen runt omkring vaknar. Ett barn gråter, en hund skäller och en ambulans tjuter i fjärran. Ibland flyger en helikopter ner mot havet och ibland kommer motordrivna skärmflygare som ilskna getingar över området och stör min ro, men oftast är det bara det rytmiska plasket av mina simtag som hörs. Jag kan inte crawla. Jag är egentligen ingen effektiv simmare, men jag simmar mitt stilla bröstsim med hakan under ytan, tycker inte om att blöta i håret. Jag vet inte om det är motion, jag simmar sakta, men jag njuter av att vara ensam med mina tankar, omsluten av vattnet. Den svarta katten kommer ibland, men inte idag. Den slinker förbi. Ibland dricker den av vattnet trots att det är klorerat. Mig ignorerar den. Ibland överraskar jag den och då vänder den sina gula ögon åt mitt håll ett ögonblick, men sen går den vidare. Den litar inte på människorna. Inte ens på mig. Duvorna dricker också av poolvattnet. De har vant sig vid mig och flyger inte iväg när jag närmar mig kanten, de flyttar sig bara lite. De kanariska duvorna är så vackra. De är mindre än de svenska och när de flyger är de vackert ljusblå, men när de sitter vid poolkanten är de nästan rosa med ett sammetsband runt halsen. Papegojorna kommer i flockar. De är gröna med långa stjärtar och de har bråttom mellan palmerna. Tjattrar som spanjorer hela tiden. Jag skulle vilja hitta en unge och göra den till min. Jag vill så gärna ha en papegoja, men de lever så länge och jag måste ta mitt ansvar. Själv har jag knappt 20 år kvar att leva. Jag kommer med lite tur att överleva Zara och Mira, men knappast en papegoja och inte heller en katt. Jag kan inte skaffa djur som överlever mig. Det är så svårt att förklara döden för ett djur. Våra förra hundar mötte döden många gånger. Vi brukade lägga de döda på gräset för att de levande skulle förstå och vi lät tikarna ha sina döda valpar kvar en stund. De tar ett snabbt farväl, sen sörjer de inte mer. Djur lever i nuet. De accepterar livets gång mycket lättare än vi. Jag har förlorat många djur och några människor. Vist sörjer jag, men död är död och kommer aldrig åter. Jag saknar, men gläds istället åt mina glada minnen. Jag besöker inte gravar, jag bär den dödes minne inuti mig och behöver ingen plats och ingen grav att gå till. Min egen död har jag funderat över sedan jag var barn. Jag hade en dröm om att likt Isadora Duncan dö i farten, men har väl insett att det inte blir så tjusigt. Dock hoppas jag att slippa dö i förnedring utan få dö fort, fullt medveten. Sen ska min aska strös i havet. Den som vill minnas mig kan dricka ett glas vatten.

Kravlösa dagar

Igår var jag kreativ och dagen innan var jag aktiv. Såna dagar mår jag bra och känner mig stark och full av energi. Idag sitter jag här overksam och ska försöka inse att jag förtjänar att ta det lugnt. Jag behöver ta det lugnt så att mitt högra knä, som efter flera år utan problem, plötsligt gav sig till känna igen. Här på Gran Canaria finns inga mjuka böljande kullar och grönskande hedar. Här finns bara asfalt eller steniga och svårtillgängliga berg. Men här finns värmen året om. Shorts-och-linneväder varje dag från första januari till sista december. Mina knän tycker inte om hårt underlag, men resten av mig tycker inte om att frysa. Jag har bra skor, med luftkuddar och uppbyggda för att ge stöd, men när jag går vrider jag mitt knä lite. Hade jag varit en häst skulle det kallas 'biljardera' och det ger förslitningsskador både på hästen och på mig. Jag går inte snett och mina tår pekar rakt fram, är inte plattfotad och har inga andra egenheter...men visst väger jag för mycket och så vrider jag på höger knä när jag går. Det gör att jag inte är aktiv idag.... Alltså är jag overksam. Lite rastlös blir jag i kroppen, men hjärnan blir desto mer aktiv. Jag får idéer. Vill göra en massa. Kanske tur att jag lever med en bromsklots. 'Nej', säger han. Han säger alltid nej först. Då måste jag tänka efter och utforma en strategi. Jag lägger fram argument och bevis för hur bra det kommer att bli. Min man är inte impulsiv, men motsatsen. Min pappa sa aldrig nej. Mina idéer föll alltid i god jord även om de var oövertänkta och dåliga. Kanske var pappa av åsikten att man lär sig av misstagen, men jag tror snarare att han inte ville begränsa mig, så som han hade blivit begränsad på grund av brist på både pengar och möjlighet. Han fick redan före skolåldern hjälpa till med familjens försörjning, eftersom hans far dog när pappa bara var två år gammal och dessutom hade en lillebror. Min farmor hade många barn. Några dog tidigt och pappas storasystrar blev pigor i granngårdarna, fram till den dag de gifte sig. Det var andra tider och jag var sladdis. Mamma och pappa hade bättre råd och därför ville de ge mig allt. Jag var nog väldigt bortskämd, men kan aldrig minnas att jag inte visade tacksamhet. "Du är solen i mitt liv", sa pappa varje dag. Om man är en sol, måste man också lysa och värma. Jag tror aldrig jag gjorde mina föräldrar besvikna. Inte en enda gång, men de ställde inte heller höga krav, inte högre än att jag kunde uppfylla dem i alla fall. När jag var 13 skaffade jag en hund. Min faster klagade. Jag skulle nog snart tröttna. Pappa gick genast till mitt försvar. 'Hon sköter hunden perfekt. Lärde den snabbt att bli rumsren och finare och lydigare hund finns inte. Jag får tigga och be för att få gå ut med den.' Faster Ida snörpte på munnen. Hon trodde honom inte, men jag bevisade för alla att jag minsann kunde sköta min hund. Han fick till och med följa med till skolan ibland. Jag får ständigt nya tankar, fixar nya projekt och planer. De stora kan jag inte genomföra själv, utan behöver mannens hjälp. Så var det med huset i Skåne. Jag planerade och ritade konstruktionerna, medan han utförde dem. Vi hade inte råd att leja bort något så vi lärde oss både att mura och snickra. Det roligaste var när vi skulle göra takkupor både i den gamla och den nya delen. Det var ett vågspel, men just när de var klara kom en storm som övergick till orkan som varade i tre dagar. Grannens nybyggda lada rasade, men våra takkupor satt fast förankrade och vi kände oss stolta och lyckliga. Det är väl så, att mina idéer inte bara gäller mig, de innebär arbete för min man och han har inga problem med rastlöshet. Han skulle lätt kunna tillbringa sin pension utan mina projekt..... men jag tröstar mig med att arbete håller honom ung och vigör. Kravlösa dagar gör mig kreativ ...och håller min man i form

Svarta dagar och tjuriga kärringar

Jag var arg när jag vaknade. Jag är sur för att poolen inte öppnas förrän närmare tio, trots att det bara är jag som går dit och det vet dom som låser upp. Jag borde ha följt med på promenaden, men jag istället låg jag kvar i sängen. Lat sur och missnöjd. Mest över min oförmåga att ta mig i kragen och börja motionera. Jag vet ju att jag mår mycket bättre av det, att det bara tar en vecka att komma igång och att jag blir gladare och nöjdare av att röra på mig.......men jag orkar ju inte Jag tänker på tanterna när jag var barn. Inte gick dom på promenad, men dom gick till affären och handlade dagens middag, för dom hade inget kylskåp. Sen gick dom till varandra och drack eftermiddagskaffe, eller så gick dom på konditori, satt och rökte sin cigarett i långa svarta munstycken. Det gjorde i alla fall mamma och hennes systrar och väninnor. Jag var arg till klockan tre. "Det står ett glas vin till dig i köket", sa mannen som är van vid mina humörsvängningar. Han tar dem med ro, vilket nästan retar gallfeber på mig. Han fördriver tiden med en bok, medan mitt inre är en vulkan som sprutar glöd över honom och hans ickeimpulsivitet. Han är som ett släckningsskum medan min glöd försöker ta fart både här och där, som en skogsbrand som flammar upp flera år tillbaka. "Varför slutade vi gå på bio?" skrek jag. "Varför bjuder du inte mig på en konsert i Las Palmas?" fortsatte jag. Jag satte hälarna i golvet och smällde igen dörren till sovrummet. Dottern brukar kana mig Drama Queen...no comment Jag fick ett meddelande på mobilen. "Du är fantastisk" skrev en vän... Hur fan kan jag fortsätta vara arg, när någon tycker att jag är fantastisk. Jag läste lite på min Blogg RolyPolys rosor. " Va, har jag skrivit det. Fan, jag är ju rätt bra" " Du", sa jag till mannen" var sa du att mitt vinglas stod" och gav honom en puss på munnen. Då var klockan tre och nu är jag glad igen