Jag berörs av bilder. Inte bara de bilder jag ser, utan också av de bilder jag skapar i mitt inre.
Ibland kan bilderna vara en belastning och inte alls behagliga att bära med sig. Bilder över kriget som jag aldrig upplevt, bilder av våld och grymhet, om hur det känns att drunkna eller störta med sitt flygplan mot en fjällvägg.
Oftast är mina bilder en underbar gåva. Lycka är att se det ingen annan ser.
Några vänner säger: "Jag förstår mig inte på konst. Det är bara kludd. Den där Picasso är väl ingen konstnär, man ser ju inte vad det föreställer" eller: " Det där är väl ingen konst att göra, jag skulle göra det bättre själv"
Jag har funderat mycket över orden. Vad är det som gör en bild till konst eller bara en bild? Mitt svar blev: Betraktaren och betraktarens referenser att se någonting bakom bilden.
Därför kan ett helt vanligt familjefoto bli konst när rätt betraktare ser den.
När bilden berör och berättar blir den betydelsefull. Att inte förstå, eller låta sig förstå är som att förvägra sig att förstå varför vi ska äta, dricka, älska…
Under några år undervisade jag i Konsthistoria. Det var fantastiskt. Jag presenterade hundratals bilder och så fick ungdomarna tycka och tänka. Det tog en tid innan de vågade se för det kan vara *skämmigt* att se något som ingen annan ser, men till slut tävlade de om att hitta symboler, fantasier och tankar i bilderna. De började ta med sig bilder och visa för mig och de hittade mycket, de hittade även orden. Jag minns särskilt en ung man, som flera år senare skrev ett brev till mig och berättade att han skrev dikter och vistexter och att han hittade sitt skapande genom bilder han såg i den ram han lärt sig att forma med sina händer, precis som jag sagt.
"Sätt topparna av dina två tummar och dina två långfingrar mot varandra och forma till en ram och se på verkligheten genom den, så ser du så mycket mer än du tror"
Inom mig bär jag bilder jag skulle vilja få ut. Tyvärr har jag inte riktigt den förmågan…det blir inte som jag tänkt…men å andra sidan har jag nog inte heller givit mig tillfälle att ens försöka på riktigt.
Jag ser bilder för min inre syn. Min kunskapshunger har gett mig förmågan att se tradition, religion och historia och min empati ger mig möjligheten att leva mig in i tanken bakom bilden.
Med ordet formar jag berättelsen..
för varje bild
bär ett budskap….
Konsten är bara att öppna sina sinnen och våga se….
