Norrsken

N Flickan låg mitt i snöängeln och tittade på den sprakande himlen, så betagen att hon inte kände hur kylan trängde in i hennes lilla kropp. Hon såg färgerna vindla över den mörkblå himlen och hon hörde hur det sjöng och hon hände den svaga doften av det okända och hennes inre fylldes av jubel.... Jag minns känslan när händer och fötter sakta tinar, hur det hettar i huden, hur kliar och sprätter, det är en smärtsam känsla. Lika smärtsam som att vakna upp i verklighetens gråskalor efter att ha befunnit sig i en färgsprakande dröm. Jag minns den välbekanta doften, när min kalla näsa pressades mot Pappas varma hals, värmen i hans trygga famn, när han bar mig in från snödrivan,in i familjegemenskapen. Det är en skön känsla. Lika skön som att vila i en lögn. Norrskenet flammar i den kalla natten. Sakta stänger jag dörren, tar min ryggsäck och går vägen som leder mot framtiden. Bakom mig lämnar jag den fasta marken och beger mig ut på den smala spången över den oändliga, bottenlösa myren, som skiftar färg precis som norrskenet. Den silverfärgade skvattrammyren, den gyllene hjortronmyren, den lila ljungmyren och den gnistrande vita snömyren. Myren där jag mött älvor och oknytt, som vore de mina syskon och kusiner. Älgens myr, ugglans och rävens myr. Min myr. Den ska sluta sig efter mig och torka ut ur mitt minne. Aldrig ska den blomma mer om våren och aldrig mer ska hjortronen glöda. Jag balanserar på gränsen mellan då och nu och mina ögon svämmar över av tårar, som i den kalla natten faller till marken, klirrande ispärlor som splittras när jag trampar på dem. Ljudet är detsamma som när du släpper ett kristallglas i stengolvet och varje skärva tränger genom sulan, in i mina fötter och lämnar spår av blod i den vita snön. Min ryggsäck är tung, men ändå lätt att bära. Den är fylld av tillit, skratt och sommarmorgnar i den karga skärgården, doften av naftalin och tallbarr, smaken av långfil och sirapslimpa med hemkärnat smör, dockan med blundögonen och nallen av panofix med gula tassar, halstrad löja och tunnbrödblöta. Den är fylld av hela mitt norrbottniska arv som jag alltid ska bära med mig intill döden. Den är fylld av ansvaret att förmedla vad det innebär att ha levt i min tid, den tid som aldrig kommer åter. Den är fylld av alla människor jag en gång mött som alla har gjort avtryck i min själ. Den är fylld av sorg, besvikelser och rädslor. Av skam och skuld och oförrätter och renmossan mellan fönstren. Kattungarna som dränktes och kalvarna som blev mat på bordet. För varje steg jag tar finns mer att packa och allt får plats. Så sköra och så lätta som vore de vävda av spindelväv är mina ägodelar att de förintas när jag inte längre är. Norrskenet sprakar, violett, grönt, blått och jag går mot ljuset. Horisonten flyttas hela tiden framåt, längre och längre bort. Jag kämpar och klättrar, stannar upp en stund men jag måste gå. Gå för att hinna hela vägen. Gå för att komma dit. Nog har jag gått. Jag har trampat livets stig både i storstövlar och klackskor men mest har jag gått barfota i gräset. Nog har jag gått. Jag har trampat på vassa stenar och hala klipphällar, men mest har gått barfota i sanden. Nog har jag mött sorgen och döden. Nog har jag sett sanningen i vitögat och lögnens gröna blick, men mest har jag sett glädjen. Nog har jag mött smärta och sjukdom. Nog har jag svävat mellan liv och dör i feberkramper och fött fram blodiga slamsor av ett ofött barn, men mest har jag sett lyckan. Livet är ingen dans på rosor, därför har jag grävt och planterat. Jag har planterat rosor i mitt anletes svett. Mer än trehundra små gropar har jag grävt och planterat de vackraste rosor i rött, vitt och rosa. Jag har grävt ned min sorg och smärta och därför har rosorna blommat överdådigt. Endast taggarna visar att vid roten ligger allt begravt och i ett hörn av trädgården ligger inte bara en hund begraven, utan många och rosorna på deras grav har tusen blad. ” Gå ut och lev ditt liv”, sa Mamma, ”för jag har levt mitt.” Jag gick och kände mammas sorg och saknad, men också hennes stolthet. Hon dog en dag, men finns ändå för alltid. Döden skrämmer mig inte. Den kommer lättare än livet för de flesta. ” Var inte ledsen mamma”, sa min tvååring när min trotjänare, schäfern Albin dog, ” han sover bara i evigheten” Ja, hon var bara två år och redan så klok. Hon var lika klok när hon som fyraåring förlorade sin älskade morfar och som åttaåring när hon förlorade sin mormor. ”Var var jag då” sa min andra dotter, när hon ser bilder på oss innan hon fanns. ”Du fanns inte” svarade jag, men storasyster visste bättre råd. ”Du var en tanke som virvlade i vinden” Tankar och minnen virvlar i vinden. Liv och död. Min ryggsäck bär jag. Den är snart till brädden fylld, men den är inte tung. Den är lätt som en fjäder att bära. Min inre blick är ännu skarp och jag håller handen på hjärtat för att se klarare. Jag ser allt så tydligt och jag känner dofterna av alla minnen. I norrskenet föddes mitt jag. I de sprakande flammorna hittade jag min kraft och mitt i snöängeln hittade de mig och bar in mig i värmen så jag kunde fortsätta på min vindlande väg mot horisonten.