Om ålder och fåfänga eller fördomar och misstäksamhet...

Jag har smygläst en tråd på Fb. Eller , nja, kanske inte smygläst eftersom jag har tillgång till den, men det känns lite som att titta in genom nyckelhålet eftersom problemet egentligen inte angår mig, men jag blir beklämd och förfärad. En äldre man står i begrepp att gifta sig med en ung, mycket vacker kvinna från ett fjärran land. De har aldrig träffats, men så snart han anländer till hennes land ska de gifta sig. Hon är muslim, eller kanske kristen, det hela verkar oklart. Men klart är att hon inte är blyg. Hon visar upp sin kropp utan slöja iklädd endast bikini eller snäva jeans och linne, så västerländskt som ingen gör i landet där hon bor. Hon har en stor familj som alla hejar på. Det rimmar illa. Varningsklockor ringer, olyckskorparna kraxar, men mannen är blind och döv. Förälskad och förförd blir han fåfäng och förlorar sitt förnuft. Dock han är ärlig. "Sån't händer andra, inte mig! Jag blir inte lurad! Jag har kunskap om människorna!" Han berättar än den ena än den andra händelsen och ser inte hur väl allting stämmer med lurendrejeri. Kvinnans bror har "lånat hennes status för att tigga pengar. Hon visste inget. Hon är så glad och lycklig för att få gifta sig med en man som kunde vara hennes morfar! Nu undrar jag bara... HUR kan en man bli så fåfäng? Hur kan man någonsin tro att en ung kvinna kan bli förälskad i en gammal gubbe...förlåt de orden... bara genom ord? Deras ögon har aldrig mötts förutom via skype, de har aldrig tagit varandras händer, de har aldrig känt varandras doft och en och en halv världsdel skiljer dem åt och med avståndet även kulturer och sedvänjor. Har kärlek inga gränser? Är kärleken vacker och förbehållslös? Är kärleken blind? Ursäkta mig ... har någon någonsin träffat den kärleken? Då undrar jag varför skilsmässor finns. Mitt förnuft säger mig att en ung kvinna, med drömmar som alla andra, om lycka, man och barn, inte väljer detta själv. Hon säljs av sin familj eller släkt eller, ännu värre,av sin hallik, till en man som saknar självinsikt. Vad kan han erbjuda henne mer än pengar, kanske trygghet utan våld. Det är kanske gott nog för en ung kvinna, som redan förlorat sina drömmar och sin oskuld, i ett land där våld och förtryck är vardagsmat, men stannar det vid det. Hur många gånger säljs hon till fåfänga män som med förbundna ögon reser till ett land där han i bästa fall endast blir rånad och misshandlad, men kanske också mördad. Jag må ha fördomar, åldersnoja, kanske är jag sjukligt misstänksam, men klockorna som ringer i mitt huvud klingar inte, de dånar utan melodi...

I väntan på stormen

Tvätten från kanarieresan är ren och ligger staplad, ostruken och förfärligt pockande i tvättstugan. Jag försöker ignorera den och har dammsugit och torkat golven istället. Det är ett vacuum mellan semester och energins återkomst. Vardagssysslor är tråkiga, vardag är vilsamt. Stormen ska komma. Det känns nästan som när jag väntade mitt första barn. Som om en objuden gäst ska invadera mitt liv för ett tag. Jag har städat, förberett, handlat mat och hämtat ved. Vem vet när jag kan göra något härnäst. När barnet skulle komma putsade jag fönstren också. Köpte ny dammsugare. Desinficerade bostaden och tänkte, hur ska den lilla överleva i mitt bakteriefyllda liv. Stormen kräver inga nytvättade fönster, men jag har lagt ut en ren hallmatta och badrummet är skurat med citron. Toaletten fick en renande tablett och jag torkade utsidan med klorin. Nu sitter jag här och väntar. Simona heter hon, stormen. Någon ondgjorde sig en gång över att stormar får kvinnonamn. Vad är det att gnälla över. Jag tycker det är schysst att kvinnor anses så kraftfulla och kompetenta att vi får ge namn åt stormar och orkaner. Jag jämförs gärna med en virvelvind, även om jag börjat mojna lite. Skulle jag kanske baka något... men vad skulle det vara. Någon jäst eller surdeg har jag inte hemma och bakpulverkakor gillar jag inte. Vad gillar Simona? Får se vad jag kan tänkas hitta på. Shortbread, kanske, Det kan vara gott till teet. Minns ni Gudrun? Hon drog fram över Småland och fällde träd. Den Gudrun jag känner fäller inga träd, men on är fenomenal på att stapla ord och snickra meningar. Efter Gudrun kom en orkan till Skåne. Den lyfte tak av gårdar och rev upp skånska träd med rötterna. Den varade i tre dagar men fick inget namn. Under Namnlösas framfart sov vi i vardagsrummet på var sin soffa, mannen, sonen och jag, för på den tiden hade vi tre soffor. Vi eldade i kaminen och hade värmeljus tända. Vi kunde inte laga mat och inte heller koka te och kaffe. Till slut gav sig mannen ut i förrådet och grävde fram Triangaköket. Det gick ingen nöd på oss, men väggen till grannens garage flög ut på åkern och en plåt från snickeriets tak kom farande allt närmare oss. Logväggen flyttade sig 30 centimeter, men ingenting rasade hos oss. Däremot blåste en tupp bort och den kom aldrig hem igen. Löven yr där ute. Mina tankar virvlar omkring. Det blåser mer nu. Kanske är det dags. Bäst att baka shortbread ifall taket lyfter... det gäller ju att blidka naturens makter

Min höstträdgårds förfall

Min höstträdgård som i maj var jungfruligt vacker är idag rufsig, utblommad som en dekadent och utlevad modell av Toulouse Lautrec. Jag längtar och väntar. Vandrar drömmande på ljuvt ljusgrönt vårgräs redan i april, njuter när de första knopparna visar sig och sprudlar när våren går över i sommar och min trädgård står i blom. Tusentals rosenknoppar brister ut och sprider en romantisk doft av ungdom, just den doften som förleder och förför, som kan få den oskyldigaste lilja att öppna sina kronblad i en kärlekskyss. Underbart är kort. Dekadensen börjar den nyklippta gräsmattan efter en vindpust fylls av vissnade blad. De förbannade träden kunde väl i alla fall hålla fast sina blad tills det är höst, åtminstone. Rosornas kronblad, i vitt och rosa, som faller och bildar mjuka täcken gör mig ingenting. De är bara vackra. Jag tar händerna fulla och sprider dem över mig, känner den silkeslena ytan och känner mig som Kleopatra, dock utan åsnemjölk. Men nu är det augusti. Allt är spretigt och vidlyftigt. Stararna har ätit upp alla körsbär men lämnat de tomma kärnorna hängande kvar. Rosornas nypon börjar rodna, jo visst, det är vackert det med, men de sprider ingen rosendoft och fyller inte alls min själ med lycka. Trädgårdslandets misär är påtaglig. Nu blommar löken! Ruccolan blommade för länge sedan och salladen är halvmeterhög.Ringblommorna har spritt sig och växer till och med mellan plattorna i gången, men jag har inte hjärta att rensa bort dem. Jag är ingen skördemänniska, jag är en planteringsfreak. Hallonen åt barnbarnen upp, tur det för jag gillar inte ens hallon och sylt äter jag aldrig, men hallon har vi i mängder liksom vinbär och krusbär. Ett år gjorde jag krusbärssaft. Ingen har druckit av den och förmodligen har den jäst.Svarta vinbär kan jag inte ens känna doften av, sen min andra graviditet. Den ger mig en förnimmelse av katter som märkt ut sitt revir. De röda vinbären skulle jag ju ha kokat gelé av, men vem ska plocka dem? Usch, nej, det kan finnas insekter där uppe bland buskarna, spindlar, tvestjärtar och sånt. Björnbären mognar. De växer uppåt väggarna och dem kan jag frysa. Det blir bra till vinterns kalas. Hemgjord vaniljparfait med björnbär är perfekt att impa med. Jag ler. Dagen är varm, 24° där jag sitter i min rufsiga trädgård under ett parasoll, skriver hellre ord än klipper gamla blommor. Nu kommer mannen med ett glas kallt Casal Garcia och strax ska jag ta ett dopp i poolen. Förfallet mina vänner, förfallet är nära…

Hur man blir populär

Mamma hade en magisk bok. Permarna var av vitt handgjort tjockt papper och sidorna var fransiga av papperskniven som sprättat den. Mitt på pärmens framsida stod skrivet i guld *HUR MAN BLIR POPULÄR*. Ur den boken citerade mamma praktiska råd för mig. Man skulle inte äta lök innan man skulle gå på dans Strumpsömmarna skulle vara alldeles raka om man hade raka ben, men lätt utåtvridna om man var kobent... Man skulle le och och säga *ja tack* till det mesta ( kanske hade Harriet Bosse läst boken) Man skulle inte möta en mans blick utan titta ned och gärna rodna lätt Man skulle borsta håret varje kväll...100 tag i öppet fönster Det var många fler råd som jag inte ens då lade på minnet men borsta håret, borsta tänderna och nypa mig i kinderna är något jag fortfarande använder mig av. Hundra tag i öppet fönster...håret blir rent och blankt och jag ljuger inte men mitt hår har varit sista hjälpen många gånger...så väl på dans som vid liften hem... Och då kom paraplyets träkrycka också väl till pass om någon överförtjust chaufför la handen på mitt knä.... Många hårborstar med äkta svinborst har jag slitit ut genom åren... Men jag har håret i behåll.... Nästan inga gråa hår ens. Inte tappar jag hår heller... Inte ens när jag ammade. Alla lösa hår fastnade i borsten och lämnase plats för det nya att växa ut. det är så det funkar, det vet jag ju som *groomer* Vart tog boken vägen... Den där som berättade hur en fin flicka skulle uppträda för att bli populär. Jag har sökt i lådor och gömmor men den finns inte kvar. Säkert är den inte PK, men som den feminist jag är har jagninte tagit skada av att kunna spreta med lillfingret på tesalongen, att skrynkla ihop en servett till oigenkänlighet och att veta när håret ska fladdra fritt ....jag tror minsann att mamma var riktigt nöjd med mig eftersom hon mycket bestämt påstod att vissa saker , som skoputsning eller fönsterputsning rakt inte var kvinnogöra.... Och själv lägger jag till *tanka bilen* ... Lydig var jag ....i alla fall oftast... För det stod aldrig något om nunnen skulle vara öppen vid kyssar...i alla fall hann mamma aldrig dit.... Jag önskar jag hade den boken i min ägo.... För nu kan jag ju skriva facit ...