Mössen invaderar….

De springer i väggarna och i innertaket och hundarna blir fullständigt galna. Ibland slåss ett par stycken någonstans. Vi ser dem sällan, förutom de som irrar sig in i sopskåpet och fastnar i fällan.

Vi köpte en elektrisk grej som skulle ge ifrån sig ett ljud som höll mössen borta på flera meters håll…dyr var den…men den tonen den skrämmer inte mössen hos oss, jag tror istället att de dansar hambo…

För femton år sedan köpte vi det här huset. Det hade stått tomt i flera år och mössen hade flyttat in i lugn och ro, varje höst, utan att bli störda. Så kom vi och började röra runt, riva väggar och byta golv.

Jag minns den första musen. Maken hittade den i en fälla på yttervinden. Den satt i en slags bur…där den tydligen skulle svälta ihjäl… Det var i alla fall en levande mus och maken visade den för oss, mig de två döttrarna och den lille sonen.

"Du dödar den inte!" röt vi i korus.

Maken tog musburen i bilen och körde en bit och släppte ut den lilla stackaren…som förmodligen genade över åkern och hann hem igen… före maken. Den hade hela släkten med sig och vi insåg att musfällor med slagkraft var det som gällde.

Första året tog vi många möss.

Andra året också.

Efter femton år är det inga tvåsiffriga tal, men en och annan blir det. Ibland känner vi lukten av en död mus. Det är ingen angenäm doft och den sitter i ett par veckor. Man kan ju inte riva en vägg eller ta upp golvet även om det är lockande.

Född och uppvuxen i stan, med en renlighetsfanatisk mor, hade jag faktiskt aldrig sett möss inomhus förrän vi flyttade hit. Jag visste inte ens vad de små svarta risgrynen var för något.

I skrivande stund springer några möss i köksväggen. Man hör dem tydligt.

Det är så att man traditionellt byggde de skånska husen med en yttervägg av lertegel och en innervägg av bränt tegel och mellan dessa väggar finns ett mellanrum på 5-7 centimeter. Mössen har alltså hur mycket plats som helst att springa i. Torpargrund ger möjlighet till mysiga bon i isoleringen. Ja, det fanns förstås ingen isolering tidigare, den har vi själva lagt och värmeslingor under stenplattorna. Varmt och gott har de och ungar får de var tredje vecka…Katterna gitter inte lyfta på ögonbrynen…

Visst har vi det mysigt här ute på vischan…men just den här lilla egenheten kunde jag avstå.

Det var rätt lugnt med en lägenhet på sjunde våningen på Oskars varv…med utsikt över Gråsjälfjärden och Lule hamn...

Min spegelbild

Apor kan känna igen sitt ansikte i en spegel….

Det är mer än jag kan…i alla fall inte när jag inte är beredd, som när jag ser mig själv i ett skyltfönster, eller plötsligt skymtar mig själv i en monitor på varuhuset.

Bilden av sig själv. Undrar när den bränner fast i medvetandet. Vad visar den bilden?

Är det artonåringen? Är det den nybliva modern eller trettioåringen?

Vi både ser och inte ser…skavankerna…de grå håren...

När jag klippte av mitt långa hår i slutet av 80-talet och permanentade det till afrokrull…då fick inte bara min omgivning en chock. Varje morgon när jag lullade in i badrummet, sömndrucken, kissade och skulle tvätta händerna såg jag en främling framför mig i spegeln. Jag blev klarvaken…

Det var lika omskakande varje morgon. Dessutom gick det inte att ändra. Lockigt hår är lockigt hår…så länge permanenten håller och i mitt friska, oförstörda hår satt den i i över ett år.

Vem är det vi ser i spegelbilden? Ser vi oss i den tid vi var som mest framgångsrika eller ser vi kanske bara själen…den vi vill vara?

Varför är det så chockerande att se sitt verkliga jag…den där gamla kvinnan, snarlik mamma, som drar förbi i skyltfönstrets spegelbild.

När jag medvetet ställer mig framför spegeln, då är jag beredd och mina anletsdrag är i ordning.

Då ser jag ju mig själv…eller…ser jag den jag vill se…bortom verkligheten.

Fast…i provhytten ser jag bara Muminmamma…ska bara hänga av mig förklädet…nej…bäst att behålla det på. Dra det över huvudet!

Mina väninnor säger samma sak…

"Herreguud vem är den där gamla kärringen som verkar så bekant? - Ja men det är ju jag!"

Faktum är att min man också klagar.

"Vad fan gör Farsan här?"

När slutar vi se den verkliga bilden och ser istället drömmen….och hur är det med makakerna?

Lyxliv

Lyx i form av glittret när ljuset bryts i en diamant kan förstås vara underbart, men glittret i en människas ögon vid ett möte är den största gåvan.

Att möta en kär vän och se att glädjen i mötet är ömsesidig.

Att se barnbarnets ansikte spricka upp i ett leende för min skull.

Att ha vänner som uppskattar mig för den jag är.

Att ha min familj i vått och torrt.

Jag skulle kunna räkna upp hundra saker som är värda mångfaldigt mer än den dyrbaraste ädelsten och ändå skulle den inte förlora sin glans.

Under några år hade jag svårt att se glädjen. Misstron mot mig själv och min förmåga var stor. Den hade undergrävts av ett fåtal människor under en kort period och slog ned mig fullständigt.

Först begravde jag mig i arbete. Tömde alla reserver. Slog ut hela mitt försvar.

Sen föll jag ihop. Jag låg hopkrupen och tog emot alla sparkar.

Släppte inte in ett enda vänligt ord.

Såg inga leenden.

Jag grep inte ens efter halmstrån. Jag vajade för vinden. Isen trängde in i min själ.

Mitt liv och mina drömmar krossades, som när en julgranskula faller till golvet.

Så skör är en människa. Så tunt är skalet på en frisk och stark kvinna mitt i livet, som älskade sitt yrke, sina kollegor och sina medmänniskor.

En julgranskula som gått i kras går aldrig att laga. Den kan bara ersättas av en ny.

För att hitta en med samma färg och glans måste man leta länge. Det går, men det kostar.

Det kostar tålamod.

Det kostar tårar,

och det kräver mod.

Sakta, sakta hittade jag kulan. Det tog många, många dagar. Dagar som inte går att räkna. Dagar som inte går att minnas. Dagar av mörker. Dagar av ljus. Dagar av tvivel, sorg och skuld.

Men jag hittade den och idag glittrar den emot mig av full kraft.

Vackrare och större än min gamla.

Jag har hittat mitt liv. Inte samma, inte likadant, men lika bra. Jag har lärt mig att livet kan förändras. Jag har lärt mig att vänner och familj är det viktigaste vi har. Vi måste släppa in dem på riktigt. Inte stänga dem ute när det blåser hårt för håller vi armarna om varandra kan vi stänga kylan ute.

Om vi alla lägger våra händer om den sköra kulan kan vi skydda den från att falla.

Jag trodde att jag kunde klara mig själv, "but no man is an island."

Lyxliv är att leva här och nu, att älska och att få känna sig älskad.

Lyx och laster i livet...

Någon har sagt att summan av lasterna är konstant. En uttjatad fras , gammal som gatan, men det kanske ligger något i den.

Laster tolkas ofta som beroende. Rökning, godis, droger…det är laster som man ska skämmas över. Det är laster som är dåliga för hälsan om det verkligen är så att man är slav under sin last.

Jag har aldrig rökt. Aldrig ens varit lockad att göra det. Har alltid tyckt att det luktar illa.

I mitt hem rökte alla. När jag var barn rökte pappa dygnet runt. Han vaknade och tände pipan flera gånger om nätterna. Jag minns precis hur det lät och hur det luktade.

På femtiotalet rökte många. Det var faktiskt inte vare sig skuldbelagt eller farligt, på den tiden. Folk rökte i bilen fast barnen satt med. Gravida rökte och ammande mödrar rökte. Det fanns rökrum på BB.

Jag minns när jag fick mitt första barn och mjölken inte ville komma.

"Lugn," sa barnsköterskorna, " vi ger ditt barn modersmjölk från mammor som har överskott."

På min oroliga fråga om det kunde vara från en mamma som rökte, svarade hon, "ingen risk" och så visade hon de två kylskåpen. Ett med gulvit mjölk och det andra, som luktade gamla cigaretter redan innan hon öppnade dörren, där mjölken i de små flaskorna var missfärgad och luktade förfärligt. På min fråga varför de inte gav de stackars barnen till rökande mammor av den andra mjölken och kastade den äckliga sörjan, svarade hon: "Barnen är redan nikotinberoende. De skulle inte må bra av den andra mjölken."

Jag har heller aldrig testat droger. På grund av att jag inte rökte, inte kunde röka, testade jag inte hasch. Det var annars väldigt vanligt i slutet av 60-börja av 70-talet. Men jag ville inte göra mig till åtlöje, alltså avstod jag. Några andra droger var inte aktuella. I alla fall inte i min värld.

Första gången jag drack alkohol, delade jag och en kille en halvflaska Hunt's portvin. Det var ingen höjdare, kan jag säga. Jag har fortfarande svårt att känna lukten. Fulla blev vi inte heller så det var ingen hit.

Alkohol lockade mig inte. Jag föredrog att vara chaufför istället, när jag kom upp i den åldern.

Godis har jag ätit. Kanske till och med så mycket att det varit en last. Det är svårt att säga. Sockerberoende, det lider vi nog av lite till mans.

Däremot har jag en last. Jag älskar dofter. Utan min parfym känner jag mig naken.

Under årens lopp har jag bytt parfym ett fåtal gånger. Den jag har just nu har varit min doft i minst femton år. Försökte byta för tre år sedan, men alla i min omgivning protesterade.

På en av mina arbetsplatser hade vi en mycket speciell vaktmästare. Han var expert på dofter och han visste precis vem som passerat genom korridorerna. Jag minns vårt första möte.

"Den doften har jag aldrig känt förr, vad har du för parfym?"

Förvirrad vände jag mig om. Möttes av ett leende. Jag berättade och förstod att den mannen hade järnkoll. Inte lönt att vistas på fel plats vid fel tillfälle, någonsin.

Skulle inhandla en flaska på specialaffär i London. Sonen och jag traskade genom Hyde Park till Harrod's. tillsammans med kvinnor i pärlbroderade slöjor från österlandet köade jag. När det var min tur gjorde jag min beställning och expediten gick in för att ta fram dyrgripen. En stund senare kom hon ut. Bestört meddelade hon att den tyvärr inte fanns, men genast skulle hon ringa till butiken runt hörnet. Inte där heller fanns den.

Det fanns en chans kvar, Selfridge's. Hon ringde. Jo, där fanns faktiskt en flaska.

Expediten på den lilla butiken på Harrod's, beställde en taxi till mig och sonen och jag placerades i bilen, som trotsade trafikreglerna för att ta oss till målet, Selfridge's, på parfymmärkets bekostnad.

Jag var väntad, när jag kom in. Expediten bar fram min flaska på en liten kudde, och slog sedan in den som vore den en dyrbar klenod.

Upplivade lämnade sonen och jag butiken med den lilla orangefärgade påsen med den romerska hästen instansad, för att inta vårt Afternoon Tea med scones och clotted cream på lämplig lokal.

Te och diamanter…det är också mina laster.

Te unnar jag mig dagligen. Svart och starkt.

Diamanter, ja tack…cause diamonds are a girls best friend…

Lyx…ja visst

Den egna kudden...

Gillar vardagen. Visst är det härligt att resa, äta på restaurang och uppleva nya saker, men det är väldigt skönt att komma tillbaka till vardagen.

Särskilt härligt är det att ställa sig i den egna duschen och att sen krypa ned under det egna täcket med sin egen kudde…den välkända lukten och den rätta mjukheten.

Under många år tog jag med min kudde. Knölade ihop den i ett litet hörn i resväskan. Jag knölade ihop ungarnas kuddar också, i deras väskor. Undrar om de gör likadant.

Kudden är liksom lite vardag. Lite sunkig, men hemma på något vis.

Jag vet många som har sin kudde med. Var i Polen med en väninna för ett par år sedan. Hon hade sin tempur med sig och en tempur knölar man inte in i ett litet hörn i resväskan.

Så befriande!

Jag hade inte min kudde med den gången. Tyckte att det var lite skämmigt att vara nästan sextio och packade inte ner den…men det ångrade jag. Särskilt eftersom vi inte fick ett vettigt hotell första natten utan fick hålla till godo med ett skumt hotell med endast manliga gästarbetare och en enda toalett…utan lås, eftersom det var doktorspromoveringar i Stettin och alla normala hotell var fullbelagda.

I min ungdom hade jag en Fiat 500 med galontak och handgasvire , årsmodell-56. Köpte den för mitt första studiemedel 1968….

500 kronor kostade den. I den har jag sovit många nätter. Den gav oss möjlighet att besöka både Flyingedagarna, Mariehamn och Bohuslän. Att hyra hotell eller vandrarhem var alldeles för dyrt för studenter. Den egna kudden och en filt, Fiaten i en skogsglänta och smörgåsar i en korg. Toaletten i naturen och utsikten valde vi själva.

Jag har blivit stelare med åren. Idag är det fyrstjärnigt som gäller…minst. Helst med ordentlig frukost. Inga "rolls and marmalade" det ska vara färskpressad juice, surdegsbröd och småvarmt. Eget te bär jag med mig, om jag inte är i England.

Kalla mig snobb…det kan jag ta för jag har sovit i tält på fjället, jag har sovit på halmmadrasser i skärgårdsstugor och på vandrarhem i Danmark och jag har sovit i en Fiat 500 vid en väderkvarn utanför Lund när den första höststormen 1968 drog in över Sverige.

Jag tror att jag ska börja ta min kudde med igen. Inte tänka att "jag klarar mig" utan vara just så exentrisk som jag är. Jag ska packa min gamla kudde tillsammans med mitt egenimporterade te, räta på ryggen och säga,

"Jag är 60+ och jag kan vara hur egensinnig jag vill. Basta!"

Goethes färglära...

…borde jag ju kunna efter året på Waldorfskola. Blandar man för många färger så får man brunt. En otäck smutsbrun färg som aldrig går att förbättra, hur mycket vitt man än blandar till.

En smutsig brun färg och det otäcka klampet av läderstövlar i det fördolda… det var vad det blev när de röd-grön-blå färgerna skulle mätas.

Mitt lättsamma rosa inlägg från igår fastnade i halsen.

De var klädda i kostym, hade låtit håret växa ut på de tidigare rakade skallarna och försökte hitta fina ord, när tv-reportern ställde frågor. Rumsrena och ansvarsfulla ville de framställa sig. Men ut hoppade floskler.

Om de inte tidigare fått utrymme, vilket jag tycker att de fått, så var det runt dem det kretsade igår.

Ledaren Jimmy Åkesson framställdes som en hyvens kille, ett offer…han vill ju bara ställa allt till rätta. Han och hans anhang säger sig inte vara rasister, de vill värna om människorna.

Hur var det nu, på 30-talet. Var det inte precis så tongångarna gick? Var det inte så Nationalsocialisterna började?

Arbetslösheten hos unga människor skapar ilska. Särskilt ilskna är unga män som inte hittar sin plats i samhället. Utkastade från skolan, utan normala manliga förebilder, med ett förakt för det de inte kan uppnå, väljer de att hata.

Nu är det inte riktigt så enkelt. I Skåne är det inte bara unga arga män som vill behålla Sverige svenskt, ta hårdare tag mot kriminalitet och införa dödsstraff. Skåne har en lång tradition av främlingsfientlighet. I Skåne överlever ännu nazismen från 30-talet även om det inte talas högt om det. Protektionismen, egoismen och regionalismen har en stark förankring på den skånska landsbygden.

Rädslan för förändring, rädslan för det okända, rädslan att förlora fotfästet får människor att söka sig till extremer.

Men...

Människor vill ha ett öppet samhälle.

Svenskar tar demokrati för en självklarhet

Många inser inte hur snabbt det kan förändras om inte alla står upp för rättvisa, jämställdhet och solidaritet.

Det enda botemedlet mot okunskap heter upplysning.

Kanske skulle media upplysa om:

Att det inte ens är 100 år sedan människor sköts i Sverige bara för att de demonstrerade för rättvisa.

Att det inte ens är 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige.

Att det inte ens är 100 år sedan det var kriminellt att vara homosexuell i Sverige.

Att det inte ens är 100 år sedan de vita bussarna rullade in i Sverige, med människor från de europeiska koncentrationslägren.

Må vi måla över den bruna färgen med medmänsklighet, generositet och värme. Om vi lägger den politiska prestigen åt sidan och arbetar över gränserna så går det!

Rött , grönt eller blått...

...är väl egentligen rosa. När jag var ung… då var det klart och tydligt Höger var höger och Vänster var kommunister. Hedlund var Hedlund…valdebatterna var roliga och alla kallade varandra för Herr och Ni.

Politiken idag är mest en festival…skådespelare och sångare showar och moderatledaren delar med sig av recept medan Mona inte vet vad bilbesiktning är och ljuger öppet på You tube.

Nej…låt oss nu lämna allt det där bakom oss…lika bra att inse…det blir som det alltid har varit och ingen av oss blir vinnare. Låt oss i stället ägna oss åt drömmar.

Utopi som utopi.

Drömmar förändras. I alla fall dagdrömmarna. De nattliga vet jag inte mycket om, men ofta är jag arg i mina nattliga drömmar. Vad det beror på kan man ju bara spekulera om, men det är inte särskilt givande.

När jag var barn drömde jag om att bli prinsessa. Det fanns två presumtiva prinsar, Carl-Gustaf och Charles. Båda var i lämplig ålder och av någon anledning lutade det mest åt Charles. Det var klokt för två skorpioner trivs bättre ihop än en skorpion och en vädur…eller vad man nu är om man är född på Valborgsmässoafton.

Charles var alltså min tillkommande, det jobbade jag på. I alla fall fram till första förälskelsen i trettonårsåldern. Charles visste inte då något om mina drömmar, det var väl därför det gick som det gick för honom. Men han vet nu…Det är nämligen så att jag för några år sedan hade en trevlig gentleman till bordet vid en middag i Birmingham. Det visade sig vara En fd. polospelare av världsklass, Prins Charles vän och Harry och Williams privata tränare.

Självklart berättade jag om mina planer och vi hade en mycket trevlig kväll. Mannen…jag har glömt hans namn, men man kan googla om man är intresserad, lovade att berätta det hela för Charles, med hälsning från mig och jag är övertygad om att det är Camilla som har hindrat honom från att maila…

Men…jag fick ju en annan skorpion. Med mindre öron.

Min tonårsdröm var att bli pilot. Det var en bra dröm för den gick inte att förverkliga. På den tiden var det otänkbart med kvinnliga piloter och jag hade inte heller sett filmen med Amanda Ooms.

Jag cyklade ofta till Kallax. Inte till flygplatsen utan till F21:s startbana. Där stod jag och drömde att det var jag som rättade till glasögonen, visade tummen till "klart" och drog på. Fotogendoften gjorde mig rusig. Det dånade, luften vibrerade och marken skakade. Ännu idag älskar jag att känna Airbusen dra iväg…känna farten innan den lyfter.

Dagens dröm är drömmen om Italien. Den delar jag med maken och den ska vi förverkliga. Så snart sonen flyger ut, drar vi. Säljer allt, bränner resten och kör. Med åren har vi samlat på oss en hel del. Allt ska bort. Vi packar det som får plats i bilen. Jag tror inte det blir C1:an förstås men det blir bra det nödvändigaste. Maken pratar om husbil…då får i alla fall duntäcket och kudden plats.

Vi lämnar Sverige för gott. Det är tanken. Ingen reträttlägenhet.

Med tanke på hur det gick med prinsen och piloten så blir detta tredje drömmen gillt.
Laptopen ska med…det lovar jag.

I valet och kvalet...

Jag tar det lugnt. Politik har aldrig intresserat mig men för den skull är jag inte åsiktslös. Rättvisa, omsorg om medmänniskor, jämställdhet och frihet för individen är självklart.

Inget parti finns för mig. Det har det aldrig gjort. Mina åsikter spänner över hela fältet och jag undrar VARFÖR i hela världen vi fortfarande har ett så föråldrat politiskt system. Varför behöver vi så många partier när vi ändå har två block och varför har vi två block när de ändå tävlar om att ligga så nära mitten som möjligt.

Personligen tror jag att en koalitionsregering skulle vara bäst för oss. Då kunde det bästa från båda blocken kunna vinna.

Jag blandar mig inte i. Jo, visst ska jag rösta, men det är mest för att inte Sverigedemokraterna ska få utrymme.

En sak undrar jag dock över. Poströsterna.

Om jag hade röstat i förväg, vilket tydligen 20% av befolkningen har gjort, skulle jag enligt uppgift kunna ändra mig och rösta en gång till, i avsatt vallokal på valdagen. OK.

MEN…min röst är anonym.

Jag prickas av och mitt valkuvert läggs i en försluten låda. Om jag då går och röstar en gång till…och proceduren upprepas…anonymt kuvert i låda…hur kan det då vara möjligt att ta bort min tidigare röst?

Poströsterna öppnas ju inte förrän efter valet, men... har de markerat mitt kuvert?

Tänk om jag röstar på samma parti båda gångerna.

Tänk om ALLA Sverigedemokrater röstar två gånger…

Jag är kanske korkad, men jag får inte detta att gå ihop.

Lugn och ro...

Sommaren är över. Som jag längtade efter den! Vintern var den värsta på många år och våren var kall och blåsig.

Sommaren har varit fantastisk och med avslutningen i Portugal kan jag nu stänga och summera.

Det är fint. Gräset är grönt. Trädgården är lummig. Äppelträden dignar av frukt och höstanemonerna, kaprifolen och kärleksörten blommar, liksom nästan alla rosor. Det är fuktigt i gräset om natten men ännu är det varmt i luften.

Vinden letar sig in i mitt öppna sovrumsfönster. Den tunna gardinen vajar lätt. Nattfjärilarna flockas utanför när lampan lyser. Fladdermössen svischar förbi.

Jag gillar inte mörkret, men ändå är det rofyllt där nere i trädgården. Lamporna vid uteplatsen är tända och sprider ett vackert sken genom grönskan. Himlen är stjärnklar. Månen lyser gul.

Jag känner ingen stress. Inget ogräs ska rensas, ingenting behöver ställas i ordning. Ingen förväntan ligger i luften. Jag vill bara hålla kvar det som redan är. Behöver inte fram.

Bara vara. Vila i nuet.

Har tid att sträckläsa en bok. Behöver inte sova hela natten för att orka. Inga måsten.

Vad är det som händer?

Hur kan det komma sig?

Har jag någonsin känt såhär?

Jag vet inte.

Minns inte.

Lugn och ro - det skulle jag ha sen...

Sen - är det nu?

Jag sätter mig en stund och vilar. Känner lugnet.

Så skönt det är….

En vecka i paradiset

Om natten spelade cikadorna utanför det öppna fönstret. Sommarnatten var sammetsblå och varm.

Ibland skällde en hund i fjärran. Genast svarade alla hundar i nejden...

Hela kvällarna tillbringade vi på enkla små restauranger med lysrör i taken, sittande på obekväma stolar men med fantastiska maträtter framför oss. Skaldjur i mängder, grillade fiskar eller killingkotletter tillagade med allvar och kärlek. Vinet i höga karaffer smakade gott. Vi njöt alla av miljön.

På den lilla plats där vi tillbringade en vecka fanns ännu det genuina, gamla kvar. Män drev sina getter mellan kullarna, små krokiga svartklädda kvinnor plockade sina tomater i enkla korgar och gick sakta hem på de slingriga, rödbrända grusvägarna tillbaka till sitt lilla hus bland kullarna.

Huset låg högt. Vi körde den slingriga vägen och den sista kilometern hostade bilen av ansträngningen, men upp kom vi tillslut och utsikten var vidunderlig. Havet. Det mörkt turkosblå havet i söder och så kullarna med pinjeträden, apelsinlundarna och de små vita husen som små sockerbitar. I öster skymtade vi den höga bro som leder över floden som delar Portugal och Spanien.

Nedför gick det snabbare. Med badkläder och solhattar rusade bilarna i kapp nedför backarna, förbi de vita små byarna, väjde för en och annan hund och så kom vi till stranden.

Människor fyllde snabbt den vita sanden med färgglada parasoller, solstolar och randiga badhanddukar.

Havet ligger ännu lugnt, stranden är bred.

Vi hittade en plats där vi installerade oss och så gick vi ned till vattnet. Det var varmt fast det var tidigt på morgonen. Vågorna sköljde över oss. Saltet stack på läpparna. Länge, länge kunde vi ligga och bara låta vågorna bära oss utan att bli kalla. Det var härligt.

Solen torkade badkläderna och huden. Den var het. Vi samlade snäckor, byggde sandslott och bara slöade.

Vågorna blev kraftigare. Man kunde knappt stå emot dem längre. Skummet yrde. Stranden krympte.

Det tog ett par timmar. Stranden hade krympt minst tjugo meter och vattnet var vilt och spännande. Pojkar med surfbrädor lyftes och sänktes på vågorna. Vi kastade oss igenom de höga vågorna och kastades tillbaka. Vågorna varr flera meter höga och vi räknade…tappade räkningen…var det var femte eller var sjunde…

Fascinerande är det med naturens krafter. Dramatiskt.

Vi plockade mogna fikon direkt från trädet och åt till den färska getosten. Vi plockade apelsiner som vi pressade till morgonjuicen och vi åt tomater som var jättestora, saftiga och söta.

Marken var rödbränd och torr men i trädgårdarna blommade hibiskus, kaktusblommor och bouganvilla i alla tänkbara färger.

Kvällarna var sammetslena, varma, när vi satt på terassen och såg ut över kullarna och ned mot havet. Himlen var täckt av stjärnor. Vinet i glaset var gott och några ödlor pilade på den varma stenväggen efter insekter. Cikadorna började sin konsert och snart skulle vi krypa in under myggnäten och sova ytterligare en natt tills svalorna väckte oss igen, glatt visslande och de första solstrålarna letade sig in genom fönstren.

En vecka…ett liv…i paradiset är tiden evig och paradiset det är det outplånliga intryck vi får när vi upplever ...

Skorpionens otid

Hösten är inte min grej. Visserligen var det spännande att börja ett nytt läsår...möta nya utmaningar...bli ett år äldre.

Född i november, skorpion. Skorpion med allt vad det innebär, faktiskt. Även om jag inte helt och hållet tror på astrologi eller andra religioner...har jag alla de egenskaper man i astrologin ger en skorpion… Alltså kan jag inte helt avfärda vare sig det ena eller det andra.

Däermot vet jag att hösten ger mig dåliga vibbar. Höst betyder mörker, kyla, regn och rusk. Och ändå är ofta hösten början på något nytt.

Jag har skyllt på dåligt mörkerseende, mörkrädsla, frusenhet...allt.

I Norrbotten, där jag har mina rötter, började hösten i augusti, samtidigt med skolstarten. Kvällarna blev snabbt mörka. Regnet och de fallande löven, frosten på cykelsadeln och blöta fingervantar...

Cykeln ställdes undan i oktober, obönhörligen och skolvägen tog mer än dubbelt så lång tid. På den tiden var det inte tal om buss eller skolskjuts...bara att traska och gå...med skolbagen full av böcker. För det var också före skolskåpens tid. Hade man otur var man tvungen att släpa på minst två lexikon också. Bagen var tung...ryggsäck...nej det var inte uppfunnet. I alla fall inte annat än för fjällvandringar.

Alltså var hösten en pina. Iskallt regn, tung väska och lååångt till våren. Och så mörkret.

Jag hörde på radion...ja ni som läser min blogg vet att jag lär en trogen radiolyssnare, men detta var för många år sedan, då det fanns ett program som hette Riksronden. Riksronden var ett lätt kåserande nyhetsprogram som gick klockan 15 alla vardagar. Programledarna var ofta karissmatiska radioprofiler och denne talare, som jag nu refererar till, var son till en läkare vid gruvan i Boliden. En innovatör, måste han ha varit, doktorn, för han insåg redan på 30-talet, att mörkret hade dålig inverkan på människor. Därför började han ge gruvarbetarna ljusterapi. Detta hörde jag alltså på Riksronden, många år senare och då fick jag en AHA-upplevelse.

Ljuset! Det var ljuset jag saknade. Ljuset i norr försvinner under hösten och kommer inte tillbaka förrän till våren.

Det var förmodligen då jag började tända lampor. Lampor i alla fönster, lampor inne, lampor ute. värmeljus och stearinljus, lyktor och nu senast, en eldkorg

I trakten är vi kända…”Jaha, ni som har lamporna tända överallt, hela natten”. Ja...just det.

Ljuset betyder mycket för mig... Det betyder allt. Jag har lärt mig att det är för att ljuset försvinner som jag krymper. Ljuset och värmen. Utan ljuset och värmen blir jag bara ett torrt skal. En uttorkad skorpion utan tagg.

Och vad är väl en skorpion utan sin tagg...