Äntligen står vi vid randen... Länge har vi planerat resan, flytten till värmen. Nästan fem år har vi pratat om att sälja allt och flytta. Det har varit min dröm i väldigt många år. Först tänkte jag Cornwall, sen blev drömmen Apulien, men för cirka två år sedan bestämde vi oss för Gran Canaria, den eviga sommarens ö. Jag är född bara några mil söder om polcirkeln. Min pappa avskydde vinter, snö och kyla, men kunde aldrig kasta loss. Sakta men säkert har jag sökt mig längre och längre söderut. Titt och tätt, vart tjugonde år har jag flyttat ett antal mil från norr och i morgon är det dags att flyga 400 mil, för att landa i Maspalomas. Den psykiska processen har varit svårare än jag trodde den skulle vara och från att ha varit den pådrivande parten från början, är nu min man den, som är mest positiv. Inte så konstigt, egentligen. Han lämnade allt en gång för 40 år sedan och flyttade hem till mig. Jag var inte alls säker att jag ville ge upp min frihet, men hans energi fick mig att tro på ett gemensamt liv och för bara en vecka sedan firade vi vår fyrtioåriga bröllopsdag. Han följde mig genom Sverige, när min rastlös slog till, först till Mellansverige och sen till Skåne. Han var genast med på mina italienplaner och nu ser han fram emot att bygga ett nytt liv tillsammans med mig, på Gran Canaria. Vi har sålt vårt hus, som vi har skapat med våra egna händer, rivit upp våra rötter och i morgon bär det av. Alla våra ägodelar är fördelade mellan våra barn och våra vänner. Vi har bara några kartonger med "most valued" kvar, skickat med flygtransport till ett hus vi aldrig sett och där vi ska bo åtminstone de kommande sex månaderna. Vi har tagit farväl av våra älskade djur, dem vi inte kunde utsätta för så stora förändringar. Det var inte lätt, men vi anser att vi gett dem ett gott liv och ett värdigt avslut. Endast Mira, vår snart ett år gamla bedlingtonterrier följer med oss. Hon symboliserar på något vis vårt nya liv. Tanken har hela tiden varit den, att hon skulle vara början på något nytt. En hund som kräver att vi hänger med, att vi rör oss framåt, trots att vi har tre fjärdedelar av våra liv bakom oss. Att klippa banden från barn, barnbarn, vänner, land och ägodelar är inte lätt. Men att förändra livet tillsammans känns bättre än att gå skilda vägar i gamla fotspår. Vi har gjort så förr och jag vet inte om det här är vårt största kliv. Att få barn är kanske det största, att få barn när man är över fyrtio och nästan femtio är kanske mycket större än att flyga fyrahundra mil. Det går ju alltid ett flyg tillbaka till Sverige... .