I väntans tider

Hösten har varit fin. Mycket finare än sommaren men det är ändå inte riktigt samma sak. Mörkret är så mörkt, vinden är så kall och solen värmer inte min hud.
Jag har tagit fram duffeln, köpt handskar och kängor. Slutade att gå barfota redan i början av oktober. Har inte badat sedan mitten av september. Undrar om jag blivit värre frusen än jag tidigare var, hur det nu kan vara möjligt.

Jag väntar.

Hela hösten och vintern väntar jag på våren. Jag väntar på ljuset. När ljuset kommer åter i februari får jag energin tillbaka. Då lyfter jag mitt ansikte mot solen och vinterhinnan lossnar från mina ögon. Då ser jag detaljerna.

Jag väntar.

Förväntansfull är jag inför höstbarnet som ska komma. Jag hoppas så att han ska födas på min födelsedag för då kan han fortsätta att älska livet när mitt är slut. Då ger jag honom min själ att förvalta. Men jag ska följa honom i minst tjugo år så att han är väl förberedd att ta över. Jag hoppas att han ska att förstå mig utan ord och göra allt jag inte vågade.

Att vara höstbarn kanske gör en stark. För vinterns mörker gör det inte självklart att leva. Att öppna ögonen i mörkret är något annat än att se ljuset. Att ligga inbäddad i fällar ger en annan värme än att känna solen mot sin nakna hud. Att andas frostig luft och inte havsbris måste härda lungorna.

Kan det vara därför novemberbarn är passionerade, dricker livet hungrigt och i stora klunkar. Kanske är det därför elden är så lockande och den flammande röda färgen står så fint mot hyn.

Jag väntar.

För det kommer ännu en vår. Då snödropparna i gräsmattan fyller mitt hjärta med liv och när vårfåglarnas rop gör mig lycklig igen.
Men ännu vaknar jag i mörker…och får tända glittret i mina ögon med de guldkorn jag kan hitta när jag gräver djupt.

En dag som denna

En vacker höstdag, lovade himlen klockan åtta.

Vänta…bara en liten stund till!

Öppnade fönstret på vid gavel , kröp ned i sängen igen och njöt av lövens prasslande och blåmesens "tjitt, tjitt". Blundade lite…
Va!!!
Plötsligt dånade regnet mot fönstret, vinden slet i stormhaken och gardinen stod som en spinnaker.
Hu….den knottrade sig och nattlinnet blev svartfläckigt av vattendroppar innan jag lyckades manövrera fönstret.

Bara att gå upp. In i duschen…där vattnet sipprade fram ytterst tveksamt. Inget tryck, om jag säger så… Virade in mig i handduken och ringde maken…vad nu han skulle kunna trolla fram.

"Ring kommunens felanmälan" sa han krasst, och det borde jag ju ha förstått efter alla år, fyrtio sådär…

Öppnade datorn, och hittade kommunens hemsida. Få se nu…felanmälan…hmmmm. Nej ingen flik för vare sig kundkontakt eller service, men en liten notis om jourhavande tjänsteman, med pyttesmå bokstäver och ett mobilnummer.

Lördag morgon. Jag ringde stackaren och presenterade mig artigt, urskuldade mig och undrade…

"Jag är jurist," sa han, "kan ingenting om rör."

Förstår att i min kommun ligger nog felen oftare på det juridiska planet än på trycket…men visst brukar det vara tryck på ungdomarna under nätterna, fast nu var det ju vattnet…

"Ring felanmälan!"

"Hittar inget telefonnummer"

"Nähä, då ringer jag"

En så ovanligt trevlig kommuntjänsteman, men så var han ju egentligen jurist...

Jag lämnade namn, telefon och utförlig adress. Satte på kranen, ställde vattenkokaren under och började fixa frukost till mig och hundarna. Någon liten kopp te kunde det kanske bli i alla fall och faktiskt fanns det vatten att koka ett ägg i också.

Fördjupade mig en stund i annat, medan jag åt frukost och se, då ringde juristen. Tänk…en kommunanställd som håller ord!!!

"Stor läcka i området…kan ta tid"

Regnet öset ned, hundarna vägrade att gå ut fast jag ljög för dem och hönsen struntade jag faktiskt i. Tur det finns tidsfördriv för inte heller hämtade jag tidningen den här dagen. 300 meter i ösregn för lokalblaskan när jag har dator att ta till, aldrig.

Så hann jag bli en soffpotatis, en dag som denna. Nu lyser solen och trycket kom åter, men inte bryr jag mig om det.