Tårar av regn

Rosorna är överblommade. Några hann inte ens slå ut utan ruttnade i sina knoppar. Liljorna har bruna kanter och doften sköljs bort av regnet, som aldrig tycks ta slut den här sommaren. Gräsmattan är mjuk och vattensjuk och gungar under mina bara fötter när jag går ned genom trädgården till mitt morgondopp. Regnet droppar på mina kinder, som tårar, fast jag inte gråter.

Beslutsamt simmar jag, mot strömmen som gör att jag står stilla i vattnet. Först känns det kallt, men efter ett tag vänjer jag mig. Det pirrar lite i huden, det känns som "stickevatten" mot min arm. Befriad ligger jag där. Det är min stund. Min, bara min, oavsett vädrer, oavsett temperatur.

Regnet känns kallare när jag går ur vattnet. Blötare. Det droppar på mina axlar och armar. Håret är vått, ligger tätt mot mitt huvud. Kalla droppar landar på mina läppar, inte salta som tårar, bara klara som kristall. Jag låter regnet skölja mitt ansikte medan jag går in. Det blir mörka avtryck på golvet av mina fötter när jag sätter på tevatten.

Så mycket tårar av regn som har fallit denna min näst sista sommar i mitt paradis tror jag aldrig jag varit med om och snart är sommaren slut. Snart droppar riktiga tårar på min kind…då hösten kommer och stänger in mig i mörkerfängelset, vissensorgen och kalldöden. Så ska ytterligare en vinter äta av mitt liv…som nu är inne på slutspurten…

Jag har inte tid med det!
Stanna kvar ett tag till sommar!
Ge mig sol och värme… så jag slipper känna tårarna på min kind.

Sommartankar i regnet

Vi är i slutet av juli. Flickornas semestrar är redan slut. Idag åkte de iväg. Deras sommar är slut, jobbet väntar och det är elva månader till nästa sommarsemester.
I nästan hela mitt liv har jag väntat på sommaren. Sommaren då jag fylls av liv.
Jag kan ännu minnas examensdagen, som oftast inföll den 9 juni, på min bästis födelsedag, då sommarlovet började. Så oändligt stort det var. Två och en halv månader av frihet. Ljuset i Norrbotten förstärkte evigheten. Solen sov bara någon timme och natten var ljus och ljuv.
Havet, ljuset och den solvarma sanden. Mitt livselexir.
Jag minns hur vi lekte, ungarna i kvarteret. Vi var många på 50-talet. Vi cyklade, badade och spelade brännboll i de ljusa sommarkvällarna.

Senare, när jag blev lite äldre och gick på dans, fanns alltid någon som hade båt och vi åkte ut i skärgården i sommarnatten för att återvända då profilen av min barndomsstad lyste i morgonsolen med kyrktornet och Bergnäsbron som riktmärken.
Sommaren då torghandeln på Loet erbjöd färskpotatis, jordgubbar och lena persikor. Gültzauudden där vi badade, mitt i stan. Mitt sommarjobb med ogräsrensning i parkerna, där turisterna tog foton av oss bland blommande pioner.
Den oändliga sommaren. Känslan av att den aldrig skulle ta slut.

Som lärare har jag alltid haft sommarlov. Det har varit en ynnest att få ha många veckors ledighet tillsammans med barnen. Visst tog det ett par veckor att landa efter vårens hektiska tid, med alla prov som skulle rättas, allt som skulle slutföras och ångesten och de sömnlösa nätterna innan alla betygen var satta. Tvättkorgen som väntade på strykning, trädgården som var eftersatt, men sen.. den totala friheten. Friheten i tio veckor som kändes som en underbar evighet.

Nu har jag femtiotvå veckors ledhet och ändå längtar jag lika mycket efter sommaren.
Det är den 23 juli. Den här sommaren har varit regnig och inte särskilt varm i mitt Skåne. Gula björklöv i poolen ger en föraning om höst. Höst som för mig betyder att min själ vissnar. Då förbereder jag mig för det stora mörkret…
Jag undrar hur kan två månader, juni och juli kännas så korta, när januari och februari är så långa och svåra.
Ännu återstår augusti. Jag hoppas att värmen kommer tillbaka och att regnet ska upphöra för det här har nog varit den regnigaste sommaren i mitt liv.
Inte är väl sommaren slut…nej då…ännu finns några dagar av liv...