Min spegelbild

Apor kan känna igen sitt ansikte i en spegel….

Det är mer än jag kan…i alla fall inte när jag inte är beredd, som när jag ser mig själv i ett skyltfönster, eller plötsligt skymtar mig själv i en monitor på varuhuset.

Bilden av sig själv. Undrar när den bränner fast i medvetandet. Vad visar den bilden?

Är det artonåringen? Är det den nybliva modern eller trettioåringen?

Vi både ser och inte ser…skavankerna…de grå håren...

När jag klippte av mitt långa hår i slutet av 80-talet och permanentade det till afrokrull…då fick inte bara min omgivning en chock. Varje morgon när jag lullade in i badrummet, sömndrucken, kissade och skulle tvätta händerna såg jag en främling framför mig i spegeln. Jag blev klarvaken…

Det var lika omskakande varje morgon. Dessutom gick det inte att ändra. Lockigt hår är lockigt hår…så länge permanenten håller och i mitt friska, oförstörda hår satt den i i över ett år.

Vem är det vi ser i spegelbilden? Ser vi oss i den tid vi var som mest framgångsrika eller ser vi kanske bara själen…den vi vill vara?

Varför är det så chockerande att se sitt verkliga jag…den där gamla kvinnan, snarlik mamma, som drar förbi i skyltfönstrets spegelbild.

När jag medvetet ställer mig framför spegeln, då är jag beredd och mina anletsdrag är i ordning.

Då ser jag ju mig själv…eller…ser jag den jag vill se…bortom verkligheten.

Fast…i provhytten ser jag bara Muminmamma…ska bara hänga av mig förklädet…nej…bäst att behålla det på. Dra det över huvudet!

Mina väninnor säger samma sak…

"Herreguud vem är den där gamla kärringen som verkar så bekant? - Ja men det är ju jag!"

Faktum är att min man också klagar.

"Vad fan gör Farsan här?"

När slutar vi se den verkliga bilden och ser istället drömmen….och hur är det med makakerna?