Våldtäktsmannen

När vi flyttade ut på landet innehöll familjen fem personer. Två tonårsdöttrar, en lillebror och mor och far.

Tidigare hade vi bott i civilisationen. Flera hundra tåg passerade huset på väg genom Sverige och flera hundra ungdomar passerade vårt hus på väg till fredagsfesten.

Vårt hem var en värmestuga, ett café och ett ställe där det fanns plats för många.

Så flyttade vi till Skåne. Mitt ute på en åker, utan grannar och en liten väg med gräs i mitten som ledde fram till huset, inte långt från stora vägen, inte långt från tågstationen, inte långt från affären, men tillräckligt långt för att bli mörkrädd om kvällen.

För det blir SVART när mörkret faller. Inga gatlysen och inga grannar, inga träd och inget liv…mitt ute på åkern bara…i den skånska myllan.

Mellandottern 16 år var mitt uppe i sin sociala utvecklingsfas. Det betydde att hon var mycket mer borta än hemma. Hon hade också fullt upp med att klippa navelsträngen, vilket betydde att hon ytterst sällan berättade vart hon skulle, vem hon skulle träffa och när hon skulle komma hem. Erbjudande om hämtning med bil avfärdades bryskt.

Till saken hör, att huset stått obebott ett par år. Vi påbörjade en genomgripande renovering. Det betydde att många lastbilar körde material på den lilla vägen utan att riktigt inse att den nog inte direkt var gjord för det. Sopbilen fick göra en extratur…förmodligen utan utökad timplan så den körde fort. Gruset sprutade och vägen blev allt sämre.

Värst var det i kurvan, högsta punkten, ned mot gården. Där sneddade alla så leran skvätte. Snart var där ett stort dike, som någon hade kunnat fastna i.

Vi fann på råd…för mor har alltid idéer och far förverkligar dem.

Ett cementrör placerades i kurvan, så att det inte skulle gå att gena. Cementröret fylldes med jord och mor gjorde ett litet planteringsarrangemang. Högt i mitten, rara blommor och en hängande murgröna. Ännu hade inte solcellslamporna kommit ut på marknaden.

Mobiltelefonerna var inte heller i var mans ägo, på den tiden.

Dottern var förstås inte hemma. Natten gjorde sitt intåg och mörkret föll. Strax innan gryningen kom hon gående …hur nykter vet ingen…men efter ett hundratal meter blev hon varse en figur.

Blodet isade sig i hennes ådror.

Hjälp! Det står en våldtäktsman på vägen ned mot huset.

Sakta närmade hon sig faran. Tårarna stor henne upp i ögonen, men hon måste hem. Sista tåget var ju det hon kom med och hon skulle aldrig kunna springa ifrån hotet.

Så började hon skrika och ropa samtidigt som hon närmade sig figuren. Kanske skulle mor och far höra hennes rop på undsättning.

Då såg hon äntligen…det var ingen våldtäktsman utan bara ett cementrör med blommor i…

Klumpen i magen släppte och spänningstårarna strömmade …

Sedan den dagen heter röret uppe i kurvan Våldtäktsmannen…med all rätt