Igår var en dag, när klumpen i magen var tung…att få ett dödsbud redan på morgonen är inte trevligt. Särskilt inte när minnena kommer upp som bilder på en skärm.
Bilden är tydlig och klar. Jag minns allt...
När hennes röst plötsligt hörs i mina öron och de strålande ögonen lyser.
Hur kan så strålande ögon slockna?
Hon skulle snart fylla arton år. Livet låg framför henne och själv hade hon inte förspillt tiden utan tagit tillvara både tiden och sin förmåga på allra bästa sätt. Student med toppbetyg redan som sjuttonåring, med en vilja och en energi som var otrolig.
Jag minns en liten flicka med ostyrigt , brunt hår och öppen blick och ett förtrollande skratt. Hon vände upp och ned på sonens rum…antingen var det ett sjörövarskepp, en djungel med vilda djur eller en teater. Vi bjöds in som publik.
Hennes iver var så stor att hon ibland förekom sonens repliker…ibland ändrades pjäsen mitt i…och tog en ny vändning.
Vi skrattade och applåderade.
På natten bäddade vi åt henne på en madrass på golvet, trots att det fanns en våningssäng. På morgonen fann vi henne sovande rygg mot rygg med sonen…trygg med tummen i munnen.
En dag kom hon gråtande efter vägen. Ingen kunde gråta som hon. De stora ögonen var fyllda med tårar och vilda snyftningar hördes redan på långt håll.
Vi sprang emot henne, lyfte upp och kramade den lilla otröstliga ungen. Inte förrän många bullar och en stor kopp choklad senare, blev hon glad.
Ingen var hemma i hennes hus. Skolan hade läst fel och skickat hem henne fast hon skulle vara på Fritids och hon fick inte gå över stora vägen till oss, men till slut gjorde hon det i alla fall.
Vilken tur att vi var hemma!
En annan gång hyrde vi en lokal och ordnade en födelsedagsfest tillsammans för barnen. Alla klasskamrater med syskon var inbjudna. Hon styrde och ställde. Visste precis hur allt skulle vara. Kanske fyllde de tio år.
Så många dagar, veckor och år. Så roligt de hade. Så trygga de var med varandra.
De växte ifrån varandra, familjen flyttade, men vi höll ändå kontakten.
Igår ringde telefonen. Allt var för sent.
Dödsbudet tog en del av våra hjärtan. Hur kan man förstå att någon som är så levande inte längre finns.
Vissa dagar önskar man att man bara kunde radera…rensa fönstret…bara trycka på deleteknappen.
Jag grinar och grinar, kan för mitt liv inte låta bli, tårarna bara trillar.
SvaraRaderaNettan o Kenneths dotter Madelenes två bästa vänner/klasskamrater/ridkompisar körde ihjäl sig när de var 18 år och skulle till stallet i snöglobben och körde om en långtradare och fick sladd in i tradaren. Madde var inte med i bilen just den dagen och Anna som körde hade precis tagit körkort och var så stolt för det.
Vi kände också Annas föräldrar litegrann och hela deras värld liksom försvann, tur att de även hade sonen Björn , annars vet jag inte hur de skulle klarat sig. När vi fick höra att två flickor kört ihjäl sig och Nettans flagga vajade på halvstång så kändes det som om mitt hjärta SLETS ur kroppen, jag var så nervös så jag kunde inte andas, innan vi fick veta att det inte var Madde som vi känt sen hon föddes som var i bilen, jag tror inte Nettan hade klarat det, nej jag vet att hon inte hade klarat det...........eller hur mycket klarar man av egentligen.....tur man inte vet