Man har inte roligare än man gör sig....

Så typiskt oss, sa min man när vi satt i bilen häromdagen. Att köpa ny valp av ny ras just när vi ska avveckla hela middevitten och flytta utomlands. Ja, så typiskt oss! Faktum är att vi aldrig har stannat upp och varit förståndiga. När saker och ting blivit vardag och lite halvtråkiga, så har vi tagit nya kliv in i en ny tid, alltid tillsammans. Vårt förhållande började på lösa boliner Jag levde loppan efter en uppbruten förlovning och hade verkligen ingen lust att binda mig och han levde i ett förhållande där det nyköpta huset var det enda de hade gemensamt. -Jag har fått jobb i Luleå, sa han. Får jag bo hos dig? Jag bodde i en etta med kokskåp på 16,5 kvadrat, bara fem minuter från Stadt, där jag tillbringade tre kvällar i veckan, virvlande på dansgolvet. På dagarna jobbade jag som lärare och i övrigt ägnade jag vinterhalvåret i skidspåret och sommarhalvåret på brukshundklubben. -Kan du inte hyra nå't eget, sa jag missmodigt, rädd att förlora min frihet. -Jo, men fram till dess, sa han, med baktanke. Så flyttade han in. Vem kunde tro att jag inte skulle falla för det där bländvita leendet och mercan han hade med sig, så jag lämnade tillbaka min blå hundkoja till Janne, som jag hade fått den av. Ett år senare var vi gifta, han och jag och dessutom hade vi ett planerat barn på väg ny lägenhet med vidunderlig utsikt över Gråskälfjärden och tre hundar. Mina vikariat tog slut, gedigen utbildning krävdes för fortsatt lärarjobb. Sagt och gjort. Vi sålde huset, lastade in våra två flickor och drog till Karlstad. Sanningen var att vi kunde ha hamnat var som helst för jag hade en massa lärarhögskolor att välja på. -Vilken dialekt tycker du sämst om av alla svenska dialekter, sa jag till mig själv. Värmländska. Sagt och gjort, vi köpte lägenhet i Karlstad och jag började en 41/2 årig utbildning med två små barn och en man som inte ens hade jobb i Karstad, utan i Kristinehamn. Det höll ju inte. Bara två år senare fick jag pendla mellan Hallsberg och Karlstad, varje dag och jag som dessutom läste dubbla kurser, men *allt man vill kan man* är min paroll och det gick. Äntligen hade vi två löner, två barn, två hundar och ett arkitektritat drömhus... dags för ett nytt barn alltså. Men allt går inte alltid på räls ens i Hallsberg. Utomkved och näradöden blev det. Fan, man kan ju inte bara dö utan att vara förberedd. Så jag levde vidare och allt gick sin gilla gång. Kanske blev vardagen grå för plötsligt hände det, mot alla odds och kanske en aning sent i livet blev vi åter föräldrar. En son och lillebror, det var som att vinna högsta vinsten, ju. Men min rastlöshet tog fart igen. Min fria horisont, doften av varm sand, tång och saltvatten fattades mig. Ja visst. Vi flyttade igen. Till ett hus som var en KATASTROF. -Jag fixar det, sa han, ge mig ett halvår. Vi skrattar där vi sitter i bilen, 20 år senare. Visst blev huset nästan färdigt och visst har vi haft våra kriser, men roligt har vi nästan jämt och nu är det dags att hitta nya tassemarker. Vår nya valp symboliserar vårt nya liv, lite lugnare men ändå explosivt, precis som en bedlington.