Slappardag

Hostan börjar ge sig. Röntgenplåtarna visade att jag inte behövde oroa mig och cortisonet gör verkan. Nu är det bara tristessen som plågar mig. Hjärnan är tom och solen gömmer sig bakom molnen. Ingen att prata med, ingen idé till nytt skrivande. Jag har alltid sagt till barnen att det är nyttigt att ha tråkigt. Det föder kreativitet. Just nu känner jag mig dock tom. Var är alla tankar!

Sommartid.

Hundarna pockar inte på mat. Hönsen har inte gått in till sig och min mage skriker inte.

Idag har det varit en slappardag. Jag gillar inte slappardagar. Men även jag kanske behöver en ibland. I morgon börjar en ny vecka, lunch på måndag, liten resa på tisdag-onsdag, besök över påsk, lämna Nora för parning - hämta i Habo, valpar i början på juni……….Ja, jag kanske behövde den här slappardagen i alla fall.

Idiotsäker skaparkraft

Datorer lever sina egna liv. Fast sonen säger att jag är klantig.

Igår skrev jag flera timmar. Orden kom och jag glömde tid och rum. Jag läste och förändrade, förbättrade. Klockan ett på natten var jag nöjd. Hjärtat bankade. Jag hade delat av min själ.

Hur var det nu…hur skulle jag göra för att spar i rätt program. Klickade på spara. Fick frågan "vill du ersätta redan befintlig fil" Ja, det ville jag väl…eller….Klickade. Stängde och öppnade igen, för att kolla….Kvällens arbete var borta. Kvar var början, det jag skrivit förra gången, innan ändringar, innan fortsättningen och innan mitt effektfulla slut om de svarta slöjorna som lyfter mot himlen som stora fåglar….. Bara borta! Jag ylade!

Det kändes som när jag under en valpning kämpar för att få en svag valp att överleva, men den dör….det kändes som om jag förlorat alla mina ord. Gråtande och skrikande väckte jag sonen. Han kom upp, ilsket fräsande, men han kom. Tyvärr kunde han inget göra. Jag hade raderat allt i min okunnighet. Jag skyller på tekniken, i min okunnighet.

Innan jag vaknade i morse hade sonen installerat ett nytt ordbehandlingsprogram. Idiotsäkert sa han. Min älskade son.

Nu har jag suttit i flera timmar och försökt att återskapa mina ord. Förvånat ser jag på klockan. Jag har suttit i sex timmar! Skaparkraft!

Nu är det sparat. Min hjärna är tom. Jag vet inte om det är samma ord, men nu är jag färdig.

Vårtankar

Det är härligt att jobba med kroppen. Räfsa gräsmattan, plantera blommor och klippa rosor. Det är visserligen inte musöron på björkarna ännu, men sekatören var tvungen att värmas upp lite….Medan jag jobbar hinner jag tänka och planera. Kanske en buske där och hur långt har rabarbern kommit. Vitlöken doftar i lådan, månntro om det finns något under blasten. Snart kan jag så grönsakerna. Potatisen ska sättas….

Några eftersläntande tranor kommer över taket, koltrasten sjunger sina vackraste visor och påfågelhanen visar stolt sin plym för både sin fru och alla hönor.

Värmen har kommit, i morgon ska det regna och då blir gräsmattan grön.

Sommardäck på bilen. Nu är det väl ändå dags.

En liten lunch i solen.

Efteråt är jag trött i musklerna men klar i hjärnan.

Rastlösheten är borta.

Oro

Hostan oroar mig. Hosta utan förkylning. Hosta som varat i flera månader och som stör mig om natten. Om jag varit rökare eller utsatt mig för olika risker hade jag kanske förstått anledningen. Den värsta miljö jag utsätter mig är mina egna dammiga rum. Jag har aldrig befunnit mig tillsammans med farliga utsläpp, lösningsmedel eller asbest. Inte heller bor jag i radonhus utan ett otätt gammalt hus med självdrag och det draget det styrs av de skånska vindarna storm eller styv kuling.

Men hostan oroar mig inte alls lika mycket som den svenska djurhållningen, Före jul var det grisar som skållades levande om de ens överlevde transporten till slakterierna. Själv jobbade jag på ett slakteri på söndagsmorgnar i mina tonår. Skulle mocka och ge djuren mat. Mannen som visade oss hur vi skulle göra var elak. Jag hade aldrig tidigare mött sådan grymhet mot djur och detta var helt i onödan. Han visade sin makt utan anledning. Han vred om tungorna på kalvarna när de ville suga på våra fingrar, han slog kor och stack en vass käpp i sidorna på grisarna. De stackars hästarna slog han också. Det var den behandling de fick under sina sista levnadsdagar. Det var på 60-talet.

Metoderna att misshandla djur har utvecklats. Avelsarbetet har gått så långt att djuren inte kan leva normalt utan att bryta ben eller få hjärtslag för att de ser grönt gräs. Kalkoner och kycklingar har så överdimensionerade bröstmuskler att de inte kan gå. Tre och en halv kalkon på en kvadratmeter. Kalkoner är stora fåglar. Är det för att de ska stötta varandra så att de inte trillar omkull för att de är så framtunga.

Ja men lammen. Lammen får skutta fritt ute i naturen…det trodde vi. Inte alls. Bara för att vi ska få färskt lammkött måste bönderna manipulera fåren så att de ska kunna få lamm året om och dessutom håller man på att avla fram lamm som växer fortare så att stekarna blir lönsamma. De nya lammen kan inte vara ute utan står inomhus i trånga kättar de ynka tre-fyra månader de lever innan de ska bli kotletter eller påskalamm på våra middagsbord.

Inte ens mjölken är sund. En svensk ko idag producerar idag, på fem år, lika mycket mjölk som tre kor gjorde under sina 20 år på 50-60-talen. De slaktas i vad som skulle vara deras bästa år. Juvren är överdimensionerade och skelettet för svagt eftersom djuren vuxit för fort så därför bryter de benen om de rör sig. De är utslitna efter fem år, förbrukade…

Vad är det vi gör…vad använder vi forskning till.

Vi äter för mycket. Hälften av all mat kastas bort. Ändå måste vi producera mer. För mig går ekvationen inte ihop. Vi har ju dessutom problem med att bli av med soporna.

Man pratar om att vi ska äta säsongens grönsaker, då smakar de som bäst. Djur som fått växa långsamt, äta naturliga grödor som gräs och örter smakar också bättre.

Varför ska vi äta stora, smaklösa biffar från djur som inte mår bra så att vi får problem med vällevnadssjukdomar och miljöproblem. Det är underligt och oroande.

Inspiration eller disciplin

Att skriva är underbart. Orden bara kommer. När jag börjar har jag en tanke, men jag vetinte vart det ska bära, vad som ska hända…..orden leder mig framåt.

Att vänta på inspiration….det funkar inte, då blir det inte av. I alla fall fullföljer man inte sitt projekt. Att sätta sig ned framför datorn och börja….att bestämma att man ska skriva mellan två klockslag…det är inte säkert att det blir bra, men då går det att ändra.

Skrivandet är en process. Skriv, skriv, skriv….läs, läs, läs! Den ena meningen följer på den andra. Plötsligt kommer nya tankar, nya ord och berättelsen virvlar fram. Inte visste jag ……att jag bar på det här…..Varför har jag inte börjat tidigare? Varför har jag inte tagit mig på allvar?

Samvete

Jag borde motionera mer. Borde också städa oftare och sortera ut gamla kläder i garderoben. Jag borde börja sätta frön i små krukor, klippa buskar och träd i trädgården och förbereda för den kommande odlingssäsongen.

Som tur är ligger snön kvar i rabatterna så det går inte att rensa ogräs, lavendeln ska klippas men snön täcker halva kryddgården….Kratta gräset går inte det är för blött…

Tids nog kommer det att gå att göra allt men idag behöver jag inte tänka på utomhussysslorna. Återstår städningen…..mina armar blir slaka bara jag tänker på det. Och benen blir som spagetthi när jag tänker på motion…

Ska man tvinga sig själv att göra tråksaker eller ska man vänta till inspirationen kommer? Det är den där duktiga flickan som spökar…hon som alltid gjorde allt på rekordtid och dessutom syltade och saftade, sydde och stickade och……

Nej, jag tror jag lutar mig tillbaka i soffan med ytterligare en kopp te…...

Ensamheter

Det finns minst två sorters ensamhet, i alla fall i mig. En positiv…to be alone…jajamensan, ensam är stark och en negativ... to be lonely….å, vad det är synd om mig.

När jag var liten fanns det lejon under sängen så fort mamma var utanför dörren. Vips, fanns de där och jag låg på mammas och pappas säng och vågade inte ens sticka ned tårna, men så fort mamma klev in igen var lejonen borta. I samma rum, kunde jag sitta, med dörren stängd bakom linneskåpet i timmar och bara tänka. Det fanns en slags väv med fransar på väggen och dessa fransar flätade jag samtidigt som jag var i min fantasivärld. Då fanns inga lejon…för jag hörde mamma sjunga i köket.

När jag var småbarnsmamma längtade jag efter att få en stund för mig själv. De ytterst få stunderna var dyrbara. Jag försökte att vårda dem som ädelstenar, men oftast försvann de utan att jag hunnit med.

Jag är en ensamvarg…men jag är ju också en social person med massor av vänner, stor familj och jag har kontakt med många varje vecka. Jag kan sitta i timmar i telefonen, jag mailar, skypar och chattar. Hur går det ihop med att jag älskar att sitta ensam med en kopp te?

Mamma blev ensam när pappa dog. Hon hade svårt att klara av den ensamheten. Hon ringde ofta, ville att flickorna skulle sova hos henne. Hon kände sig ensam och otrygg -lonely. Samtidigt som jag lämnade barnen hos mamma fick jag min efterlängtade ensamhet- alone.

Idag får jag ofta rå min tid. Oftast njuter jag av att ha hela dagen för mig själv men ibland tycker jag att det är trist. Trist att äta ensam fredagsmiddag, lördagsmiddag och söndagsfrukost. Trist att se på TV själv utan att ha någon att kommentera saker med. Trist att gå på bio ensam. Men så är maken hemma flera dagar i sträck!! I början är det härligt. Vi lagar mat, går långpromenader, städar eller arbetar i trädgården. Vi har kul.

Efter några dagar kommer jag på mig själv när jag tänker…….ska han då aldrig åka och jobba…….

Konst-igt

Konst är för mig något som någon skapat för att beröra. Det är också något man skapat utifrån sig själv för att man har en drivkraft att uttrycka sig. Om man gör något i spekulativt syfte, eller kommersiellt…är det då konst? Om man gör det..är man då inte förblindad av sin egen förträfflighet eller är man galen?

Salvador Dali skapade konst i sin galenskap. Otrolig, gränslös konst, men när han började skriva sin namnteckning på hundratals vita ark och kasta dem omkring sig eller sälja arken för massor av pengar, ...var inte det hybris?

Om en man, i sitt fulla förstånd, tecknar en nidbild av någon som tusentals människor ser som helig och om teckningen till och med är halvtaskigt gjord, kan man då kalla det för konst? Har man rätt att kränka andra bara för att man är konstnär och vill testa gränser?

Jag minns Ecce Homo. Konstnären lade ned mycket arbete och kärlek i sina bilder. Många människor blev oerhört upprörda, men ingen ifrågasatte det konstnärliga i bilderna.

Att som erkänd konstnär posera med yxa i hand i kvällspressen för att försvara något man gjort för att provocera känns lågt. Det känns inte äkta. Det känns som om man måste göra något för att inte bli bortglömd. Så tragiskt!

Det är tragiskt när skaparkraften tar slut. Kanske till och med så tragiskt att man kan utsätta sig för mordhot. För leker man med elden…..

Tankar på manligt och kvinnligt

Undrar om män kan njuta av shopping. Jag tror alla kvinnor förstår hur det känns att gå omkring i affärer, handla saker man egentligen inte behöver men bara måste ha. Undrar varför män inte gråter på bio. Vi kvinnor skrattar så vi gråter, gråter av glädje, lycka, sorg. Har vi fler tårar….

Min man kan se 63 varv Formel1. Samma, samma, samma…..det tycker han är spännande! Han behöver inte se anslaget i en film…han missar oftast början. Om jag har missat början är det katastrof. Men å andra sidan kan han äta micrad mat också……och han gillar inte smågodis. Det gör inte sonen heller. Men döttrarna förstår sig både på shopping och smågodis. ….de gillar inte heller micrad mat.

Lycka

Havets brus som musik i bakgrunden. Vårsolen som smälter snön på kullarna och den friska luften i lungorna. Hundarna som springer, hoppar och jagar, yra av glädje. Backåkra….ett av paradisen på jorden. Hammarskiölds fredsaltare med ett underfundigt eko som inte många känner till. Örnen som kretsar över trädtopparna. Jag går där som vore jag den enda människan i världen. Och ändå…så lycklig

Lördagsnöje

En främmande katt dyker då och då upp hos oss. Den är inte välkommen. Alfred 15 och Curry 8 försöker skrämma bort den med sina ynkliga kastratstämmor, men inkräktaren har ingen respekt. Den grå katten med lurvig svans har intagit en kasserad fåtölj i ladugården och delar matresterna med påfåglarna. Påfåglarna gillar också kattmat, så kattstackaren tror väl att det är hans Royal Canin Outdoor som ligger i skålen. Det gillar inte Alfred och Curry. De skulle väl aldrig engagera sig i påfåglar och höns, men när det kommer en främling och stjäl mat, då jäklar!

Idag blev det spänt läge…tre katter satt i en triangel bland bärbuskarna svor åt varandra….. Som det lät!!

Fem hundar satte fart vilt skällande. Den stackars strykarkatten hoppade över staketet och la sig platt på marken i hopp om att undkomma. Påfåglarna skrek och flög upp på taket, hönsen kacklade . Några ögonblick var allt ett enda kaos…

Strax därpå plockade hönsen majskorn från marken, Påfåglarna speglade sig i fönstret, katterna sträckte lojt på sig i solen, slickade sina tassar som om ingenting hänt. Hundarna lommade snopna tillbaka in på gården.

Katten…ja vart katten tog den vägen…..

Minnen

Vad är minnen? Hur kommer det sig att jag plötsligt förnimmer en röst, en doft eller en smak. Jag kan minnas hur den där fyrkantiga hallonklubban smakade när man fick bort det första, lite sockriga skiktet och den kristallklara, röda klumpen spred en intensiv hallonsmak på tungan. Jag minns ett leende från en omtyckt lärare och den djupa, lite släpiga rösten från en gammal vän jag inte träffat på fyrtio år.

Det är en märklig dator den där mänskliga hjärnan. Man klickar på en osynlig knapp och så rullas alla dessa minnen upp. Alla sinnen aktiveras. Doften från en liten valp eller en bebis. Ett klingande skratt från en treåring eller känslan som föds av ett musikstycke. Längtan, saknad, lycka. Nog är det fantastiskt att vara människa.

Ups and Downs

Våren gäckar. Solen har lyst förföriskt hela dagen men runt knuten ylar nordanvinden. Hittade lä under några timmar, men snart hade vinden letat rätt på mig och jag fick ge upp. Bara att släpa in fårskinnen och stanna inomhus.

Engelsmän och svenskar, sägs det, är helt upptagna av vädret. Undra på det…i England regnar det ju nästan jämt och här i Sverige är det mörkt och kallt halva året.

Månntro om människan kan lagra ljuset inombords? I norr lyser solen dygnet runt på sommaren men på vintern råder den eviga natten. Idag har vi elektricitet, men för hundra år sedan fanns bara elden.

Jag älskar ljuset och värmen. Kanske för att jag är född och uppvuxen i norr. I mitt hus lyser ständigt lampor och jag kurar gärna framför elden.

Jag är beroende av ljuset och värmen. Kanske för att jag alltid fryser och har dåligt mörkerseende.

Jag längtar efter ljuset och värmen. Kanske för att jag är jag.

Vårens budbärare

Tofsviporna har kommit. De sitter på åkern och jag ser dem från mitt fönster. På vissa ställen ligger snön kvar, men de svartbruna fälten blir större och större. Gick med hundarna i Backåkra i över en timme. Havet dånade nedanför och även där börjar snön att dra sig tillbaka. Videkissarna tittade fram och fåglarna sjöng i skogen. Gässen skränade när de flög över oss i mindre flockar för att slå sig ned och beta de första gröna stråna som tittar upp på åkrarna. I Kåseberga låg katterna i solskenet på trappan och slickade sig lojt.

Varje år kommer våren och varje gång blir vi lika glada över att se de välkända tecknen.

Nu väntar vi bara på lärkan, som ännu inte drillat i år. I alla fall inte här hos mig.

Funderingar

Min pappa jobbade i "snösvängen". Många sa att han var "stans bästa väghyvelförare" och det gjorde mig stolt. Han kom ibland förbi skolan och då sprang jag fram till den stora röda väghyveln och pappa öppnade dörren, tog min hand och svingade upp mig i hytten. Där satt jag med honom högt ovanför mina vänners huvuden och kände mig märkvärdig. När jag kom ned igen tittade alla beundrande på mig.

Pappa var den enda som kunde ploga Storgatan, som hade två filer i vardera riktning med en refug i mitten där det växte träd. Han höll gatorna rena från snö, hela vintern. Jag visste att om inte pappa plogat gatorna från snö skulle inte bussarna, bilarna och människorna kunna ta sig fram. Jag förstod inte vad pappa menade när han sa att han avskydde snön. Han var ju världsbäst på snö!

Pappa finns inte längre. Nu förstår jag varför han inte gillade snö. Det är ingen som längre kan ploga bort snön så som han gjorde och därför avskyr jag också snö. Otyglad, otäck snö….