Min höstträdgård som i maj var jungfruligt vacker är idag rufsig, utblommad som en dekadent och utlevad modell av Toulouse Lautrec.
Jag längtar och väntar. Vandrar drömmande på ljuvt ljusgrönt vårgräs redan i april, njuter när de första knopparna visar sig och sprudlar när våren går över i sommar och min trädgård står i blom. Tusentals rosenknoppar brister ut och sprider en romantisk doft av ungdom, just den doften som förleder och förför, som kan få den oskyldigaste lilja att öppna sina kronblad i en kärlekskyss.
Underbart är kort. Dekadensen börjar den nyklippta gräsmattan efter en vindpust fylls av vissnade blad. De förbannade träden kunde väl i alla fall hålla fast sina blad tills det är höst, åtminstone.
Rosornas kronblad, i vitt och rosa, som faller och bildar mjuka täcken gör mig ingenting. De är bara vackra. Jag tar händerna fulla och sprider dem över mig, känner den silkeslena ytan och känner mig som Kleopatra, dock utan åsnemjölk.
Men nu är det augusti. Allt är spretigt och vidlyftigt. Stararna har ätit upp alla körsbär men lämnat de tomma kärnorna hängande kvar. Rosornas nypon börjar rodna, jo visst, det är vackert det med, men de sprider ingen rosendoft och fyller inte alls min själ med lycka.
Trädgårdslandets misär är påtaglig. Nu blommar löken! Ruccolan blommade för länge sedan och salladen är halvmeterhög.Ringblommorna har spritt sig och växer till och med mellan plattorna i gången, men jag har inte hjärta att rensa bort dem. Jag är ingen skördemänniska, jag är en planteringsfreak.
Hallonen åt barnbarnen upp, tur det för jag gillar inte ens hallon och sylt äter jag aldrig, men hallon har vi i mängder liksom vinbär och krusbär. Ett år gjorde jag krusbärssaft. Ingen har druckit av den och förmodligen har den jäst.Svarta vinbär kan jag inte ens känna doften av, sen min andra graviditet. Den ger mig en förnimmelse av katter som märkt ut sitt revir. De röda vinbären skulle jag ju ha kokat gelé av, men vem ska plocka dem? Usch, nej, det kan finnas insekter där uppe bland buskarna, spindlar, tvestjärtar och sånt.
Björnbären mognar. De växer uppåt väggarna och dem kan jag frysa. Det blir bra till vinterns kalas. Hemgjord vaniljparfait med björnbär är perfekt att impa med. Jag ler.
Dagen är varm, 24° där jag sitter i min rufsiga trädgård under ett parasoll, skriver hellre ord än klipper gamla blommor. Nu kommer mannen med ett glas kallt Casal Garcia och strax ska jag ta ett dopp i poolen.
Förfallet mina vänner, förfallet är nära…
Min höstträdgård som i maj var jungfruligt vacker är idag rufsig, utblommad som en dekadent och utlevad modell av Toulouse Lautrec.
Jag längtar och väntar. Vandrar drömmande på ljuvt ljusgrönt vårgräs redan i april, njuter när de första knopparna visar sig och sprudlar när våren går över i sommar och min trädgård står i blom. Tusentals rosenknoppar brister ut och sprider en romantisk doft av ungdom, just den doften som förleder och förför, som kan få den oskyldigaste lilja att öppna sina kronblad i en kärlekskyss.
Underbart är kort. Dekadensen börjar den nyklippta gräsmattan efter en vindpust fylls av vissnade blad. De förbannade träden kunde väl i alla fall hålla fast sina blad tills det är höst, åtminstone.
Rosornas kronblad, i vitt och rosa, som faller och bildar mjuka täcken gör mig ingenting. De är bara vackra. Jag tar händerna fulla och sprider dem över mig, känner den silkeslena ytan och känner mig som Kleopatra, dock utan åsnemjölk.
Men nu är det augusti. Allt är spretigt och vidlyftigt. Stararna har ätit upp alla körsbär men lämnat de tomma kärnorna hängande kvar. Rosornas nypon börjar rodna, jo visst, det är vackert det med, men de sprider ingen rosendoft och fyller inte alls min själ med lycka.
Trädgårdslandets misär är påtaglig. Nu blommar löken! Ruccolan blommade för länge sedan och salladen är halvmeterhög.Ringblommorna har spritt sig och växer till och med mellan plattorna i gången, men jag har inte hjärta att rensa bort dem. Jag är ingen skördemänniska, jag är en planteringsfreak.
Hallonen åt barnbarnen upp, tur det för jag gillar inte ens hallon och sylt äter jag aldrig, men hallon har vi i mängder liksom vinbär och krusbär. Ett år gjorde jag krusbärssaft. Ingen har druckit av den och förmodligen har den jäst.Svarta vinbär kan jag inte ens känna doften av, sen min andra graviditet. Den ger mig en förnimmelse av katter som märkt ut sitt revir. De röda vinbären skulle jag ju ha kokat gelé av, men vem ska plocka dem? Usch, nej, det kan finnas insekter där uppe bland buskarna, spindlar, tvestjärtar och sånt.
Björnbären mognar. De växer uppåt väggarna och dem kan jag frysa. Det blir bra till vinterns kalas. Hemgjord vaniljparfait med björnbär är perfekt att impa med. Jag ler.
Dagen är varm, 24° där jag sitter i min rufsiga trädgård under ett parasoll, skriver hellre ord än klipper gamla blommor. Nu kommer mannen med ett glas kallt Casal Garcia och strax ska jag ta ett dopp i poolen.
Förfallet mina vänner, förfallet är nära…
