I väntan på stormen

Tvätten från kanarieresan är ren och ligger staplad, ostruken och förfärligt pockande i tvättstugan. Jag försöker ignorera den och har dammsugit och torkat golven istället. Det är ett vacuum mellan semester och energins återkomst. Vardagssysslor är tråkiga, vardag är vilsamt. Stormen ska komma. Det känns nästan som när jag väntade mitt första barn. Som om en objuden gäst ska invadera mitt liv för ett tag. Jag har städat, förberett, handlat mat och hämtat ved. Vem vet när jag kan göra något härnäst. När barnet skulle komma putsade jag fönstren också. Köpte ny dammsugare. Desinficerade bostaden och tänkte, hur ska den lilla överleva i mitt bakteriefyllda liv. Stormen kräver inga nytvättade fönster, men jag har lagt ut en ren hallmatta och badrummet är skurat med citron. Toaletten fick en renande tablett och jag torkade utsidan med klorin. Nu sitter jag här och väntar. Simona heter hon, stormen. Någon ondgjorde sig en gång över att stormar får kvinnonamn. Vad är det att gnälla över. Jag tycker det är schysst att kvinnor anses så kraftfulla och kompetenta att vi får ge namn åt stormar och orkaner. Jag jämförs gärna med en virvelvind, även om jag börjat mojna lite. Skulle jag kanske baka något... men vad skulle det vara. Någon jäst eller surdeg har jag inte hemma och bakpulverkakor gillar jag inte. Vad gillar Simona? Får se vad jag kan tänkas hitta på. Shortbread, kanske, Det kan vara gott till teet. Minns ni Gudrun? Hon drog fram över Småland och fällde träd. Den Gudrun jag känner fäller inga träd, men on är fenomenal på att stapla ord och snickra meningar. Efter Gudrun kom en orkan till Skåne. Den lyfte tak av gårdar och rev upp skånska träd med rötterna. Den varade i tre dagar men fick inget namn. Under Namnlösas framfart sov vi i vardagsrummet på var sin soffa, mannen, sonen och jag, för på den tiden hade vi tre soffor. Vi eldade i kaminen och hade värmeljus tända. Vi kunde inte laga mat och inte heller koka te och kaffe. Till slut gav sig mannen ut i förrådet och grävde fram Triangaköket. Det gick ingen nöd på oss, men väggen till grannens garage flög ut på åkern och en plåt från snickeriets tak kom farande allt närmare oss. Logväggen flyttade sig 30 centimeter, men ingenting rasade hos oss. Däremot blåste en tupp bort och den kom aldrig hem igen. Löven yr där ute. Mina tankar virvlar omkring. Det blåser mer nu. Kanske är det dags. Bäst att baka shortbread ifall taket lyfter... det gäller ju att blidka naturens makter