Ett nytt år…365 rena vita blad

Två timmar kvar till vi går in i ett nytt decennium.

2011

11 är mitt lyckotal…eller mitt viktiga tal i alla fall. Alla stora, livsavgörande händelser i mitt liv har inträffat den 11 i olika månader. Vinner jag någon enda gång, så är det på nummer 11 och så är jag ju faktiskt född den 11/11.

Inte för att jag tror på sånt…men i alla fall….

När jag var liten var jag rädd för det nya året. Jag minns tydligt hur jag satt med familjen i vardagsrummet för att lyssna på kyrkklockorna i landets domkyrkor.

"Släpp inte in honom hit!"

Ett nytt år innebär förväntningar. Varför…egentligen?

Ett år för mycket länge sedan var det någon som friade till mig, en nyårsafton. Jag sa ja, men det blev ändå inget…vi gick skilda vägar några år senare.

Andra år har jag gett nyårslöften, med varierande resultat.

De senaste åren har inga större förändringar ägt rum…allt går sin gilla gång och livet lunkar på i sina gamla spår. Ganska trevligt, mycket lugnt och stilla inväntar jag den sista fjärdedelen av mitt liv.

Visst hade jag önskat att jag varit modigare när jag var ung, att jag hade haft den tillit och den trygghet jag har idag till livet och till mig själv, men jag skulle inte vilja ändra på något, skulle inte vilja vara 20, 30, 40 eller 50. Jag vill vara just på den punkt i livet där jag befinner mig nu.

2011…det var en utopi när jag var ung. Jag kommer ihåg hur jag funderade över sekelskiftet…år 2000 skulle jag vara 52…det kändes otroligt för mig då. En gammal tant!

Visst är jag en gammal tant, en mormor…men jag lever…kanske mer idag än när jag var 20. Jag har inte samma krav, inte samma oro och inte behov av kontroll. Jag tittar inte i spegeln med samma kritiska blick. Jag accepterar mina fel och brister och jag bejakar mina tillkortakommanden. Jag har faktiskt tre superfantastiska barn…och ett helt underbart barnbarn…ingen annan hade kunnat skapa dem. Jag har åstadkommit en hel del i mitt liv. Jag har vänner som betyder mycket för mig. Jag har minnen och kunskaper och jag har ett alldeles fantastiskt liv…mitt.

År 20011

Jag ser fram emot ett nytt år…säkert inte så annorlunda än 2010. Inga nya löften. Inga stora omvälvningar. Framåt…jag vill framåt.

2011.11.11 fyller jag 63…undrar just vad som händer då.

Nu ger jag mig ut i äventyret…jag har minst tjugo år kvar…och dem vill jag leva för fullt!

En riktigt god jul…eller

I Sverige firar nästan alla jul i ett överflöd av julmat och julklappar med familjen.

Är det sant?

Det finns en traditionell bild av julen som egentligen är skapad av Ingmar Bergman. En Riktig Fanny- och Alexanderjul är vad man ska ha, Basta.

På 70-talet, innan allt glitter exploderade, firades "Alternativ Jul" av vissa människor. Det var de upplysta som gav sig ut till soppköken, Frälsis och församlingshemmen och firade jul med samhällets olycksbarn. Näbbskofolket protesterade mot borgarskapets blindhet.

Men så kom 80-talet och individualismen slog ned. Proggarna hade etablerat sig och fått barn, villa, vovve och Volvo. Sillen och skinkan kom till heders igen, när de flyttade ut från kollektiven. Ungarna krävde sina klappar och fyllegubbarnas misär föll i glömska bland julgröt och rim.

Elljusstakarna lyser i alla fönster, träden är inklädda med lampor och hela Sverige glimmar numer från dagarna runt första advent, för att kulminera på nyårsnatten, då himlen sprakar av fyrverkerier från var mans trädgård.

Som lärare förväntas men vara aktuell. Ivrigt undervisade jag i de olika traditionerna…in English, in American och om svensk jul under olika tider. Julbocken som klappade på dörren, gråtomten som ville ha gröt och den rödmosiga tjocktomtens "ho, ho" när han tränger sig genom skorstenarna ( har man sett de engelska blir det än mer förvånande).

Maten är en viktig del i traditionen.

Plumpudding, Stuffed Turkey och Dopp i gryta med grisfötter i gelé. Målande berättade jag.

Men sen ska ju eleverna vara delaktiga. Berätta hur ni firar….vad ni äter…sitt i grupp och … jämför…

En flicka tittade frågande på mig när jag undrade vad de hade på sitt julbord i hennes familj…

Sjutton år gammal hade hon ingen aning…och heller ingen familj...

"Jag firar med min pojkvän. Vi beställer en pizza"

Plötsligt gick det upp för mig… Jultraditionerna tillhör inte alla i dagens Sverige.

En riktig Fanny-och Alexanderjul firas inte i trasiga familjer.

Säljrekorden slås inte av de obemedlade.

Många barn i Sverige…bävar inför den glittrande julen…då klirret av flaskor är den musik de somnar till…i bästa fall i en säng.

Jag lever i en skyddad värld

...och julen fastnar i halsen…

En gammaldags jul…eller

Vintermorgonen är gnistrande vit och julen är snart här. Det är min allra första ickejul. Inga förberedelser, inget pynt och ingen stress. Till och med det året vi reste bort hade vi pyntat och lagat julmat. I år ska vi bara vara borta några dagar, men jag har inte ens tagit fram adventsstakarna. Det känns befriande.

En vit jul lär det bli. Det är ett ödets ironi. Alla år med jultraditioner när gräsmattan var grön och sonen var besviken över att det varken gick att åka skidor eller pulka. Nu, när sonen kör formel1 på datorn och struntar i skidföret, ligger naturen täckt av ett lagom tjockt snötäcke, med snabb skare. Jag hade älskat det i min ungdom. Skidorna som glider utan friktion över snöskalet som gnistrar i solskenet. Det frasande ljudet och tillfredsställelsen att känna hur varje stavtag för mig framåt i hög fart.

Idag inkräktar snön på min frihet. På grund av omständigheterna stängs jag inne utan möjlighet att välja själv. Vägen blåser igen och och kommer jag hemifrån är det inte säkert att jag kommer hem igen. Det begränsar mitt utrymme.

Visst fuskar jag lite. Pepparkaksdegen är förberedd och julskinkan beställd. Lite julklappar är inköpta och några fler planerade. Julkort gjorda. Det är svårt att bryta traditioner. I alla fall när inte hela vänkretsen gör samma sak.

Dock tycker jag mig se en avmattning av pyntande och frosseri. Många gårdar som varit fulla av glitterlampor överallt har, liksom vi, endast en buske upplyst. Överdådet verkar ha nått sin kulmen under förra året.

Julaftonen ska firas med skaldjur på lokal. Vi ska bo på hotell i huvudstaden. Ingen gran, inget dopp-i-grytan. Lite konstigt. Mycket avspänt. Visserligen med familjen…och det älskade barnbarnet, men ändå så osvenskt.

Det svårt att att få bord på restaurangen. Det tyder på att många andra tänker som vi… i år bryter vi traditionen! Svenskarna inleder en ny trend…ett ickejulfirande som kommer att bli tradition om några år. De moderna svenska familjerna säger nej till sill och skinka. Julklapparna har redan fått ny design…iPod, iPad, iPhone… XBox och Playstation… Inga dockor, inga tåg, inga strumpor...

Och mitt i alltihop blir det en gnistrande vit jul…i hela Sverige

Havet

När jag står vid havet känner jag mitt ursprung.

Ingenting får mig att känna mig mer levande.

Många år bodde jag mitt i Sverige, i ett fint hus och många vänner.

Jag trivdes med livet. Ändå var det något som saknades.

Jag förstod det först när jag kände doften av havet.

Jag kände verkligen doften av hav på mer än en mils avstånd.

När jag såg havet och himlen mötas, visste jag.

Jag måste överge mitt liv och flytta till havet.

Banden var svåra att klippa, men jag var tvungen.

Min längtan till havet var större än något annat.

Jag står vid havet nästan varje dag.

Jag hör havet, andas havet, fylls till bredden av havet.

Jag ser alla havets färger.

Känner havets alla dofter

och blir berusad av lycka.

Nattfågel

Tidigt på morgonen

när nattfågeln ännu sjunger

kan man se alla varningsdjuren

som man bara ser spåren av på dagen

Man ser bitterormen som slingrar sig i rosenbusken,

och orosvargen som följer självömkanskaninen.

Den skygga försiktighetshinden bakom slånbärssnåret klipper med sina stora öron

för att höra tvedräktsduvans dubbeltydigheter

Med stora ögon ser jag förvånat på dem alla

som jag aldrig möter i ljuset.

Bara spåren, som vinden blåser bort

för att skydda mig mot sorgen.

När nattfågeln tystnar börjar livet.

Nästan alla hör den sjunga någon gång,

men det konstiga är

att dess sång förbleknar så snabbt.

Och när den tystnat

finns inga toner kvar att minnas.

Pangsås

Extrapris på sötad kondenserad mjöl på ICA. Tio kronor styck stod det på en röd lapp. Två burkar landade i min korg…snabbt. "Kolasås till glassen", tänkte jag, för jag hade även köpt glass den dagen. Jag hade inte ätit lunch och då slinker ett och annat ned i korgen, av bara farten.

I mitt minne såg jag Mat-Tina stoppa en burk kondenserad mjölk i en kastrull, fylla på med vatten och säga: "Koka fyra timmar på svag värme. Jättegott!"

Det fanns inte mycket att göra. Insnöad. Jag gick mellan datorn, tvättmaskinen, telefonen, motionscykeln och köket. Maken skulle bli sen på grund av snön, för i det moderna landet Sverige lamslås kommunikationerna när det snöar. Han skulle vara hemma till frukosten.

När han inte kom hem till lunch fick det väl bli lite gott till middagen. Efterrätt kanske.

Jag la en burk med kondenserad mjölk i kastrullen, satte på plattan och gjorde något. Sen gjorde jag något annat och så satte jag styling i håret, fönade och sminkade mig lite. Det tog tid. Längre tid tar det, för vart år som går...

Satte mig vid datorn en stund och började chatta.

PANG

sa det och någonting kom flygande genom köket. Jag skrek förstås på sonen…trodde såklart att hans espressomaskin

EXPLO-FAN-TA-MIG-DERAT

och sprang ut i köket. En förkolnad burk låg cirka fyra meter från spisen och en rödglödgad kastrull stod och hoppade på spisen.

Men det var inte allt…

En mörkbrun sörja hängde från taket, täckte golvet och bänkarna. Kolasås överallt…det gick inte att sätta ned fötterna utan att halka i den kletiga massan. Köksdörrarna var brunfläckiga allt…och nu hör det till saken att mitt kök inte precis är minimalistiskt fritt från grejor.

Jag ligger lite mer åt franskt lantkökshållet, med olivoljeflaskor, tre sorters havssalt och vitlöksflätor hängande tillsammans med olika chicka redskap…ostronknivar, sisileringsjärn, pizzaskärare och köttpincett.

Allt var nu inkletat med bränd kolasås. Burklocket hade skjutits iväg bort emot hallen och en svartröd extraprisetikett flinade åt mig på skärbrädan.

Sonen, som tjatat till sig ett nytt dataspel visade sig ovanligt hjälpsam och vi gjorde en deal. Med sina snart 1,90 skulle han ta taket medan jag tog resten. Kvadratdecimeter för kvadratdecimeter torkade vi fram mitt vita kök.

Det enda som var kvar när maken anlände, tio timmar för sent, var fläkten…och den kunde han väl få göra…om han nu erbjöd sig, efter ett dygn utan vila.

Kolasåsdoften ligger ännu tung över huset. Middagen blev mer än en timme försenad och någon dessert blir det inte idag.

Men jag har en burk till i skåpet…for a rainy day.