Guldkorn

Livet är som en sandstrand där alla timmar är sandkorn, vissa är ljusa, vissa mörka och återigen vissa helt genomskinliga. Alla de där timmarna vi levt. Som vi trampat på utan att tänka. Alla timmar vi sovit bort, gråtit bort eller glömt bort. Timmar då tristessen hållit sitt grepp om oss och så de där ytterst speciella timmarna, guldkornstimmarna, som vi vill hålla kvar, föra mot läpparna och kyssa.

De finns där varje dag, vissa är små men andra är riktiga guldklimpar. Det gäller bara att se dem. En vän som ringer, en vattendroppe på kinden, en fågel som sjunger…

Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Sandkornen var som lavastenar på Lanzarote, gråtunga och matta…osade de inte lite svavel också…
Plötsligt vände allt och luften blev kristallklar och då kom ett guldkorn i min hand. Sanden började gnistra igen och få liv. Jag ser guldkorn överallt.

Ny påfågel
Vänner som sträcker ut händerna
Blommorna som blommar
Ljuset som återvänt
En planerad resa
Nya valpar

Så många vackra minnen framträder och fyller min dag. Nya framtidsdrömmar. Skratt och glädje. Lyckotårar.
Dagarna är fyllda med små guldkorn som jag sillar mellan fingrarna tillsammans med sanden...

Lev!

Livet är inte slut vid 60, om någon nu trodde det. Det är inte ens så att det går sin gilla gång, flyter på lugnt och stilla. I alla fall inte för mig. Efter år i yrkesrollen, barnafödande och hemtrevnadsskapande blev livet plötsligt mitt eget. Fortfarande maka, mor, mormor och matte fick jag tillbaka rollen som vän och kvinna. Jag fick ett annat värde. Människor ser mig och jag är den jag är, eller, en gång för länge sedan var, bara lite modigare, starkare och säkrare.

Ovant, berusande och lite farligt kändes det och jag kastade mig ut i mitt nya liv. Där stod en massa människor och väntade på mig. Var hade de varit hela livet? Det slog mig att även de hade varit fullt upptagna under många år och nu hittat tillbaka till sig själva, precis som jag. De fanns där för mig liksom jag för dem.

Nya och gamla, huller om buller, alla med alla blev en enda salig blandning av verklighet och overklighet.

Så kom stormen. Den brusande stormen som likt vattenfallet drog mig in i en tid av ljuv oro. Jag lät mig dras med. Mungigans ljuva toner både bedårade och bedövade. Likt en sextonåring utan förstånd drack jag utan måtta och blev berusad. Först var ruset befriande. Jag dansade, sjöng och skrattade, sen kom tröttheten, svagheten, och till sist förlorade jag medvetandet.
Uppvaknandet kom och huvudvärken, illamåendet och uppkastningen och till slut ångesten.

Det var inte verklighet, bara i cyberrymden, men det var nära, mycket nära att de olika dimensionerna flutit samman.

Så lätt…

Vi är människor, lärde jag mig. Vi är människor livet ut med samma hunger och törst, samma oförstånd och förvirring. Vi har inte blivit härdade mot livets lockelser och irrfärder, vi har bara inte haft tid att se dem under alla år av arbetsplatsträffar, blöjbyten och IKEA-besök. När blixten plötsligt slår till har vi inte hunnit få upp åskledaren.

Det kan vara härligt och farligt att ge sig ut på djupt vatten men samtidigt mycket svårt att simma när alla underströmmar drar nedåt. Det är lätt att drunkna om man inte ser kedjan av vänner som håller ut sina händer och hjälper dig iland.
Vem hade kunnat tro att livet vid 60 kunde bli så spännande och farligt. Att känslorna fortfarande brusar och att man kan förlora fotfästet så lätt. Det gäller att vada i grunt vatten om man inte vill drabbas…men att ta risker är också att vinna segrar och att växa som människa. Det är fantastiskt att man kan växa hela livet om man bara låter sig leva.

Människa gå ut i livet med öppna ögon och lev hela tiden, stäng inga dörrar, sitt inte och vänta…äventyret finns runt hörnet.
Ta risker och chanser…men var aktsam. Ha vänner och förtrogna…men lev tills du dör.

Lev människa!