Stenåldershjärnor i 2020

Vi går in i ett nytt decennium. Världen har förändrats. Samtidigt står människan kvar med ena foten i stenåldern. Särskilt en del män. Män som gärna vill släpa hem sin kvinna i håret och kontrollera alla hennes rörelser. Män som anser att kvinnan ska vara lydig, medgörlig och vacker. Tyvärr försvinner skönheten när näsan är knäckt, tänderna utslagna och hennes kropp full av blåmärken. Kvinnor som inte bryr sig om att behaga blir hatobjekt. De skrämmer männen och blir i deras stenåldershjärnor ett hot. Män som hatar kvinnor är rädda. De känner sin manlighet hotad. Tyvärr tyder det på ett klent intellekt. Det man inte har i hjärnan har man i musklerna. Kvinnor som inte åtrår musklerna är antingen flator eller fiender. I samhällen där det lever fler män än kvinnor kan det bli problem. I Kina har ettbarns-politiken skapat en snedvriden värld. Föräldrar valde bort flickfoster, eller dödade sina nyfödda flickebarn och förklarade dem dödfödda. Hela samhället blev snedfördelat. Kvinnobristen har skapat ett samhälle som inte fungerar. Många unga män har flytt från krig och misär till Europa och eftersom de står utanför samhället kan de heller inte träffa en partner. Frustrationen skapar hat och ur hatet kommer gränslösheten och våldet. Stenåldershjärnan slår till. Det man inte kan få får man ta med våld. Samtidigt är flickorna/kvinnorna på frammarsch. Flickorna är idag bättre i skolan, lika bra om inte bättre i idrott och de börjar ta över även de traditionella manliga utbildningarna inom teknik, medicin och juridik. Kvinnor kan till och med skaffa barn utan att ha sex med en man och hon kan försörja sina barn själv. Inte konstigt att männen känner sin roll hotad, särskilt de män som inte vågar släppa taget om den gamla mansrollen. Män i alla åldrar känner sig särskilt hotade av kvinnor som inte bryr sig om att behaga. Kvinnor som inte gör sig vackra. Som inte framhäver sina kroppar. Greta är ett lysande exempel. Hon är 17 år. En ålder som anses vara kvinnans vackraste. Då hon går från knopp till blomma. Men Greta bryr sig inte. Hon har varken lösögonfransar eller läppglans och hon håller sitt hår i strama flätor istället för ljuva lockar. Att behaga unga män är inte Gretas grej. Inte undra på att hon får hatbrev! "Hon behöver inte oss, men vänta bara hon ska få se" Många är de lesbiska kvinnor som under åren blivit våldtagna av män som trott sig kunna "bota"dem. Det gäller inte bara lesbiska kvinnor. Det gäller även starka kvinnor, som vågat visa framfötterna. Om en man köpt en Toblerone på jobbets kreditkort Om en man anlitat "svart" arbetskraft Det finns otaliga exempel på hur duktiga kvinnor blivit ifrågasatta och hånade just för att de varit handlingskraftiga och duktiga. Kvinnor ska vara sexiga och villiga. Helst också dumma, så att de inte ställer några krav på livet. Tyvärr finns det även kvinnor som anser det. Redan för 30 år sedan sa en pojke i en av mina klasser: " Va. är du feminist!!! Fy fan" Fnissiga flickor flackade med blicken, när jag svarade " Klart jag är, jag är ju kvinna" MeToo-rörelsen har betytt oerhört mycket för många kvinnor i världen och kommer att förändra villkoren för alla generationer framöver, även om många män försöker förringa dess betydelse. Ja, även kvinnor ställer sig frågande. Förnekar behovet och kallar den överdriven. Jag kan inte förklara det annat än att de är blinda och döva. Men, vi lever också i en tid av kroppsfixering. Kvinnor ska vara vackra och sexiga, män ska vara tatuerade och vältränade. De som inte följer trenderna blir istället ifrågasatta, inte bara av jämnåriga. Det ligger en motsättning i kvinnors sätt att dels framhäva sina sexuella attribut, dels vara fria kvinnor med egna tankar. Det klarar inte männen med stenåldershjärnor. Då menar jag inte bara våldtäktsmännen eller kvinnomisshandlarna utan även poliser, domare och män som av någon anledning känner sig hotade av kvinnokraft. Som kvinnor måste vi fråga oss: För vem gör jag mig vacker? För vem förstorar jag mina bröst och läppar? För vem klär jag mig i kläder som framhäver min kropp? Blir svaret något annat än "Mig själv" så kanske man ska rannsaka sitt syfte. Jag är naturligtvis av åsikten att vi som kvinnor ska har rätt att klä oss som vi vill utan att riskera att bli våldtagen eller antastad, men samtidigt måste vi vara medvetna om att det i vårt samhälle rör sig stenåldersmänniskor utan spärrar. Och så länge de finns måste vi fundera över om det är värt risken. Vi kvinnor måste ge våra söner 2000-talets värderingar, där pojkar och flickor, män och kvinnor är jämlikar som ska bejaka respekt och tolerans. För mig är det en större komplimang att få höra att jag är intelligent än att jag ser bra ut ...och om någon sa att jag var sexig i min ungdom, tog jag det som en förolämpning.

Januariljus I min barndoms Luleå var vinternatten hård.   Stjärnorna gnistrade och glimmade och snön var vit och mjuk. På julbordet, med pepparkakshuset och tomten som körde sin ren och akja hade mamma strött borsyra på fönstervadden så att den gnistrade precis som den äkta snön.  Mamma hade också sått gräs på en bricka och på gräset ställde vi julkrubban.   Dagarna mellan Lucia och Nyårsafton var korta, kalla och svarta. Ingen hade slingor i träden och det var inte många som hade elektriska ljusstakar i fönstren.  Nej, det var endast stjärnhimlen som lyste vägen hem, och kanske ett och annat norrsken.  Fascinerad av ljuset som dansade över den mörkblå sammetshimlen och upprymd av doften och ljudet glömde jag bort den stränga kylan. Jag älskade att ligga i snön och fylla mina sinnen med naturens under.  I mitt minne är Nyårsdagen alltid solig.   Vid Norrbottenskusten går solen upp en kort stund även i december, men det är ytterst sällan man ser den annat än som ett grått ljus en timme mitt på dagen.   Det är som om det nya året öppnar dörren på glänt och släpper fram den gula solen och strålarna når in i människornas hjärtan.  Januari är för mig månaden för solens och ljusets återkomst och och med sol och ljus kommer hoppet.   Varje dag blev lite längre. Varje dag blev lättare att överleva. trots att det ofta var väldigt kallt och nästan omöjligt att vara utomhus en längre stund.   Snön knarrade under pjäxorna och vi barn hade halsdukarna knutna över mun och näsor för att inte dra in den iskalla luften direkt i lungorna.  Kläderna blev stela och pannluggen färgades vit av rimfrosten.  Det var som om luften var fylld av iskristaller och även om solen lyste så värmde den inte.  Skolan stängdes när det var kallare än -32, men det var inte ofta ändå.  Januari kändes som den längsta månaden på året, men ändå fylld av hopp.  Nej vintern var inte det stora problemet för mig... det var hösten  Januari kom med nya tankar, ljus och friskhet....Välkommen !

Saffransgult och enrisfyllda vinterharar I min barndom hängdes granrisgirlanger och röda kräppapperslyktor över Storgatan inför julskyltningsdagen den andra advent. I min barndom togs inte julstämningen ut i förskott. Den bruna adventsstaken fick nya ljus och den orange pappersstjärnan hängdes i köksfönstret. I motsats till alla andra lampor som skulle släckas så fort man lämnade rummet så fick adventsstjärnan lysa dygnet runt. Det varma skenet bar på glädje, trygghet och förväntan för den lilla flickan. Adventsstakens ljus tändes bara en liten stund på söndagsmorgonen till morgonkaffet. Den andra advent var det julskyltning. Dagarna innan var se stora slyltfönstren täckta av brunt papper. Det såg så konstigt mörkt och kalt ut när vi sparkade fram mot förbi Klädkonsum, Skokonsum och Matvaru, över Smedjegatan och förbi Linkan. Därinne lyste de små lamporna på den röda sammeten och skapade ett varmt sken långt ut på trottoaren. Den här dagen fanns ingen tid för saft och änka, mamma hade bråttom till fiskaffären för att hinna salta ut den feta islandssillen till innäggning och för att lägga lutfisken i blöt. Vi rundade hörnet vid Jala, parkerade sparken vid fönstren som inte behövde jusskyltas för att att vara spännande för de var täckta med vattenpärlor som rann och glittrade. ” Ta med filten” bad mamma. Jag knölade ihop den blekta blå filten som jag suttit på och så gick vi ned för de två trappstegen, där snön hade smält av saltet så att man inte skulle halka. Inne i fiskaffären luktade det illa av fisk, vått ylle och människor, men man vande sig snart. Mamma tog en nummerlapp. Det var trångt och filten ville hela tiden glida ur mitt grepp och halka ned på det våta stengolvet. Mamma pratade med någon tant och jag kämpade mig mellan vinterkappor och bisampälsar fram till disken där det låg döda fiskar med tomt stirrande ögon på en isbädd. Laxar större än jag, gäddor som visade tänderna, lakar och stora feta ålar. Uppe i taket hängde en käpp med platta torra fiskar, uppfläkta som stora pappskivor. Varje gång någon kom in genom dörren ringde en liten klocka och fiskarna vajade och stötte mot varnadra och det lät på ett alldeles särskilt sätt. Ett torrt klapper som av torra brädor. Tanterna som sålde fisken hade stora förkläden av gummi och väldigt röda händer. Alla skulle ha lutfisk och elegant hakade de av en torkad långa från stången i taket. De stora salta islandssillarna låg i svarta trätunnor och med en järnkrok drog dom upp en eller två sillar som slogs in i tidningspapper och sen i brunt omslagspapper. Mamma köpte en bit ål till pappa och en stor bit lax som skulle gravas och två kilo strömming som tanten rensade genom att bryta av huvudet och med det röda pekfingret dra ut alla inälvor som kastades i ett rostfritt kar nedanför disken. Då såg jag vad tanterna hade på fötterna. Avklippta svarta gummistövlar och raggsockor som stack uppöver kanten. Där vadade tre tanter i vatten och fiskrens på stengolvet i svarta gummistövlar. Mina ögon var stora som tefat. I min värld hade tanter blanka skinnskor med klack eller grå bottiner över sina ormskinnspums. Mammas små nätta vinterskor i storlek 35, hade en liten skinnkant högst upp på vristen. Avklippta svarta gummistövlar, det var chockerande! Det skymde redan när vi kom ut ur fiskaffären. Dagarna var korta och snön knarrade under fötterna. Mamma hängde sin väska av hopsydda skinnbitar i olika bruna nyanser på sparken, vek ihop den blå filten, la den på sitsen och lyfte upp mig. Först skulle vi uppför backen till posten för att lämna några julkort och så var det full fart nedför Köpmangatans backe . På Kungsgatan svängde vi vänster. ” Sitt kvar, jag ska bara köpa en trådrulle” sa Mamma och försvann in genom glasdörrarna till Sidenhuset. På andra sidan gatan låg Sjögrens. Där jobbade moster Hulda. Kanske skulle vi gå in och prata med henne och jag kunde få några trasiga småkakor. Mamma kom ut igen. Sparkade över gatan och förbi Sjögrens och ända fram till Producenten. Där inne doftade det mjölk och ost och de vita kakelväggarna och den rostfria inredningen stod i stark kontrast mot mörkret som fallit utanför och de små flingorna som föll från den blåsvarta himlen. En stor bit smör och tre mått grädde skulle mamma ha, men ingen mjölk för hämtaren hade hon glömt att ta med. Precis innan vi skulle gå såg jag ett fat med kokosbollar på en glashylla. Jo, jag kunde få. Den las på en pappersservett och jag satt på sparken och lovikkavantarna blev fulla av sött kladd och kokos men det gjorde ingenting. Mamma sparkade vidare mot Hälls bageri. En limpa och en påse skorpor men kammarna var slut. Vi vände sparken och körde mot Loet. Där i nedre hörnet stod en häst och sov och runt omkring den i snödrivan stod nedstuckna granar, knippen med granris och julkärvar. Mamma pratade med mannen som hade stora kraghandskar, en skinnrock med pälskrage och en mössa med öronlappar. Hans näsa var stor och röd och mellan läpparna hängde ett litet gulbrunt cigarettmunstycke med en slocknad fimp. Mamma valde ut en gran, två knippen granris och en kärve. Hon sa adressen; Lulsundsgatan 19, mitt på gården och mannen skrev med en pennstump på en skrynklig lapp. ”Javisst Frun, jag kör förbi och lämnar dem ikväll” Vi sparkade vidare. Snön föll tätare och mina tår kändes inte längre. Förbi Höglunds, förbi Norelius dör tant Hilma och Ally bodde. Norelius ilskna spets skällde. Förbi ASEA-huset. Vi stannade vid Tigerns och mamma sprang in och lämnade en lapp men tog med saffran och jäst, resten skulle springpojken köra hem så fort han fick tid. Ett malmtåg skramlade förbi och när bomarna gick upp sparkade vi vidare. Det lyste i tant Jonssons affär och jag vinkade åt henne. Äntligen svängde vi in på gården. Det lyste i nästan alla fönster hos mina tantvänner och adventsstjärnan lyste i köksfönstret. Mamma sopade trappan och låste upp. Där inne i kallfarstun hängde den lilla vita haren i bakbenen och enriset stack upp ur magen på den. Jag rös av obehag och fortsatte in i tamburen. Där var det varmt och gott och snart hade mamma fått fyr i spisen, lamporna var tända och den gula saffransdegen jäste unde en rutig handduk. Jag hörde pappa stampa av sig snön och hur han sopade av trappan med piassavakvasten. Jag sprang ut i tamburen och gömde mig bakom draperiet som jag alltid gjorde. Han kom in, tog omsorgsfullt av sig skinnrocken, fårskinnsmössan och de stora kängorna. Tog på tofflorna, gned handflatorna mot varandra och så dök han in bakom draperiet och lyfte upp mig och kastade mig mot taket och fångade mig i en stor varm kram. Utanför föll snön allt tätare. Springpojken fick en extra slant och julgranen fick stå ännu några dagar mellan trappan och källartaket. Jag somnade till doften av kanel och nejlikor och nybakat saffransbröd och slamret av kastruller, mammas sång och de sista nyheterna på radion. Julen stod för dörren.

Julskyltning Andra advent. Två ljus i den bruna ljusstaken och jag fick provsmaka knäcken. Tiden gick så sakta. Pappa satt i sin fåtölj med en tjock bok i knät och mamma satt i köket med Allers Söndagssteken låg i järngrytan och puttrade på låg värme. Inte förrän klockan tre var det dags att gå. Alla mina böcker var utlästa. Jag ritade en stund. Senaste Nordisk familjebok hade jag också kammat igenom och det var lite för kallt för att leka ute. Pappa hade gjort en islykta i en hink och den lyste fint på trappan. Otåligt väntade jag på att vi skulle gå och så blev det dags. Pappa tog en slurk kaffe med en sockerbit mellan tänderna. ” Det är kallt idag. ” Fårskinnspälsen med mössa, luddorna och dubbla vantar. Nivea ultra på näsan och kinderna för att inte förfrysa dem och en halsduk över munnen. Mamma hade kalasbyxor utanpå nylonstrumporna, persianpälsen och vantar utanpå de mjuka skinnhandskarna. Pappa bytte hatten mot sälskinnsmössan och hade sinn varma skinnjacka och även han hade luddor på fötterna. ”Vi tar sparken och ställer den hos Hilma ” sa mamma Det var omöjligt att ha sparken med på stan, när det var så mycket folk i farten. Äntligen var det dags. Jag satt på sparken och mamma och pappa sparkade i par. Det gick fort trots att snön var kall och kärv. Vi ställde sparken bakom häcken på Norelius gård och gick vidare. Sneddade över Loet där stigen hade blivit bred av alla människor som gått till och från stan. Det hördes musik och ett ljussken spred sig över husen. Hela Storgatan var full av folk, i alla skyltfönster fanns julprydnader och glitter och utanför Hantverkshuset stod en tomte och delade ut smällkarameller till barnen. Jag fick också en i vitt och rosa silkespapper med en tjock bokmärksängel klistrad mitt på. Om man skakade på den så skramlade det något där inne. Framför Sjögrens trängdes folk som ropade ”Aa” och ”Oo” och till slut kom vi fram och såg ett landslkap av choklad och ett elektriskt tåg med vagnar fulla med olika sorters godis. Tomtar och djur av marsipan , träd av choklad och snö av sockervadd. Jag kunde inte slita mig, men mamma och pappa ville vidare. Damkläder hos Lalanders och herrkläder hos Tidemans. Vi gick ena sidan upp mot stadsparken. Sparade andra sidan till hemvägen. Nästa äventyr var Källmans leksaksaffär. Där vinkade mekaniska björnar och hundar skällde. En babydocka blinkade och sa mamma genom högtalaren och i ett minilandskap av berg med tunnlar, sjöar med broar och en vacker liten stad, körde ett tåg . Luleås alla ungar stod med näsorna tryckta mot rutan och ögonen fulla av drömmar. Så hördes bjällerklang och luciatåget med hästar och slädar drog genom stan. Lucia strålade i sin vita päls och ljuskrona på huvudet och tärnorna glittrade och sjöng. I stadsparken kunde man köpa glögg och pepparkakor och där träffade man vänner och bekanta medan manskören sjöng julsånger och frälsningsarmen predikade renlevnad. Några män svängde nog in på Stadt men mamma höll hårt i pappa och vi vandrade förbi Lindgrens och Husbergs, Sundbaums och sakta sakta passerade vi Fritz Olssons där det glittrade av guld och ädelstenar. Nästa anhalt var Resia. Där fanns söta dockor, dockvagnar och dockskåp men nu var pappa kaffesugen så vi styrde stegen mot Sjögrens. Det var förstås kö men vi behövde inte stå så länge. Vi fick ett fönsterbord med utsikt över Kungsgatan och medan jag drack varm choklad och åt en änka kunde jag se hur människorna vandrade som ett lämmeltåg, fram och tillbaka. Jag beundrade chokladlandskapet ännu en liten stund innan vi styrde stegen över Loet, hämtade sparken och sparkade hemåt igen. ” Jag tycker det har blivit lite mildare” sa pappa och på himlen sprakade norrskenet i grönt och rosa. ”Jag tar mig en glögg till” sa pappa medan potatisen kokade … och det blev visst inte bara en, för han somnade mitt i sagan.

Den man älskar agar man

När jag var barn var det vanligt att barn fick stryk. Jag fick det aldrig, men de flesta av mina vänner fick det. Även mina kusiner och mina syskonbarn. I skolan fick man också stryk. I min klass var det bara pojkarna, men vi flickor fick förebråelser och hånfulla kommentarer. På skolgården var mobbning och slagsmål vanligt, ja det förekom varje rast även om det alltid var minst en lärare ute för att hålla vakt och redan i ettan blev vi flickor jagade av pojkarna som försökte ta på våra kroppars hemliga ställen Jag hörde aldrig talas om barn med psykiska problem, aldrig om ätstörningar eller bokstavskombinationer. Jag hörde aldrig talas om barn som tog sina liv, trots att de hade det svårt. Jag visste att det fanns barn som blev svårt misshandlade och som bevittnade fädernas misshandel av mamman. Det var varken ovanligt eller olagligt. "Den man älskar, den agar man" Om man inte kunde läxan fick man stå i skamvrån. Man skulle kunna psalmverser och multiplikationstabellen, Upplands städer och Hallands åar och gjorde man inte det fick man stå med skammen. Nästan varje vecka var det någon klasskamrat som kräktes eller kissade på sig i klassrummet. Då tittade vi andra på, förstummade av skräck. Vilken tur att det inte var jag! Senare, i de högre klasserna kunde man ha många långa läxor som tog många timmar på kammaren att läsa. Kom man för sent till morgonsamlingen blev man utlåst i kylan och fick anmärkning som skulle tas hem till föräldrarna för underskrift och efter tre anmärkningar fick man sänkt ordningsbetyg. Jag hade en klasskamrat som fick stryk och utegångsförbud om han inte hade alla rätt på matteprovet. Han skulle bli fjärde generationen på KTH...en familjetradition. Vi hade prov varje vecka, ibland både två och tre och de hemska muntliga proven. Om man inte klarade dem skulle det betyda att man fick smyga ut bakvägen när alla andra tog på den vita mössan och sprang ut till familj och vänner i ett hav av blommor. Vi pratade aldrig om stress. Aldrig heller var det tal om att släppa fram några känslor. Jag hörde aldrig talas om någon som var deprimerad. Vart tog allt detta vägen. Det måste ha funnits. På radion sa de att psykisk ohälsa bland barn och unga har ökat med trettio procent de senaste fem åren. Så många barn mår dåligt. Jag undrar hur det kommer sig. Aldrig har det varit viktigare för föräldrar att göra rätt redan från första tecknet på graviditeten, äta rätt, inte röka inte dricka. Barnens behov tillgodoses ögonblickligen. Inte som när vi var små och fyratimmarsregeln gällde. Inte ta upp det gråtande barnet, då blir det bortskämt. Varje förälder vrider ut och in på sig för att barnen ska ha det bra...och ändå mår barn inte bra. Jag kan inte låta bli att undra varför. Jag tror inte att det ställs större krav på dem, jag tror inte att de har mer att göra, men kanske blir de allt för tidigt introducerade i en värld de inte är mogna för, via tv, via media och via sånt som inte fanns när vi var små. Barn behöver vara barn, oupplysta och naiva så länge som möjligt

Parfymer i mitt liv

Citerar en FB-vän : "Kvinnor som bara har en handväska och en parfym behöver hjälp med sin utstrålning." När jag var 13 år upptäckte jag parfym. Både min och min bästis mamma hade 4711 som de skvätte på sig ibland. Kölnerwasser eller Eau de Cologne. Jag kan ännu förnimma doften. Finns den ännu? Efter skolan drällde vi på Tempo en stund. På kosmetikavdelningen fanns en bricka med olika spännande flaskor. Man fick testa om man log snällt åt damen bakom disken. L'Air du Temps, Chanel no5, Diorissimo....vackra flaskor med förtrollande dofter, rosor, viol, lavendel och liljekonvalj. Till julklapp det året fick jag en flaska Nonchalance, av Inger, min bästis och jag gav henne en flaska liljekonvaljedoft som passade till hennes blonda hår och blå ögon, för i Damernas Värld och Vecko Revyn kunde man läsa att blondiner slulle ha blomdoft och brunetter skulle bära kryddiga dofter. I flera år bar jag Nonchalance. Den doftade apelsin och jasmin med en varm, kryddig underton av vanilj. Doften finns inte längre, men den blev min under alla mina läroverksår. Jag flyttade till Stockholm och började läsa Konsthistoria. Kände mig vuxen och hade ju blivit kvinna. Diors Femme bar jag under en kort tid ända till det flyttade in en tjej i studentkorridoren, som gick på Konstfack och som hade en pojkvän från Fijiöarna. Jag beundrade henne. Hon bar Fiji och jag härmade henne. Fiji var förlängningen av Nonchalance; pommerans, jasmin, pachuli och vanilj. Dofter som senare alltid funnits i mitt potpouri Några år senare, med en avbruten kärleksaffär i bagaget måste jag förnya mig. Jag kastade mig ut i nöjeslivet och började odla min personliga stil. Blev medveten. Estée Lauders Youth Dew blev den doft jag bar i nästan tio år. En varm och kryddig doft av kanel, vanilj, pachuli och jasmin. Vi var oskiljaktiga, den doften var jag och jag var doften, ända fram till en ny era i mitt liv inleddes. Vi flyttade , jag blev föräldralös, jag var mamma och hade dessutom utbildat mig till gymnasielärare. Jag hittade en doft jag förtrollades av. Doiressense. Jag kunde inte få nog av den, fullkomligt dränkte mig i den och gick över gränsen i mitt parfymerande. En kollega var tvungen att göra mig uppmärksam om att jag överdrev, så jag dämpade mig och tog bara några droppar av den aromatiska parfymen. Jag älskar den ännu. Dior lade ned parfymen. Den fanns inte att få tag på längre. Jag blev rådvill, hittade inte rätt. Men så dök Hermes 24 Faubourg upp i mitt liv. Den doften innehöll alla komponenter från mina tidigare dofter plus några till. En doft för men kvinna mitt i livet. En doft jag kom att bära varje dag och natt i mer än 20 år. Fram till jag återigen flyttade. Bröt upp från Sverige, sålde mina ägodelar och började en helt ny era som en aning övermogen kvinna i solen. 24 Faubourg gjorde sig inte längre. Jag var inte längre en effektiv yrkeskvinna utan en åldrande kvinna vars personlighet visserligen fortfarande är tydlig, men som dämpats en aning, blivit lite mjukare och blekare och kanske mindre explosiv....jag behövde återigen förnya mig. Behövde lite mindre glöd och mer blommor om än med värmen i behåll. Idag bär jag Diors Coco Noir som visserligen innehåller alla 'mina' komponenter men saknar den där riktiga 'själen' Jag letar den doft, jag kan bära mina sista år...den optimala doften av mig som ska dröja sig kvar på jorden i evighet

Gamla Epidemien

Gamla Epidemien Vi bodde i ett stort hus med kakelugnar och vedspis med en vattenreservoar av koppar med en liten kran där man kunde tappa ut varmt vatten. Huset hade en gång varit epidemisjukhus och vi hade två sovrum och ett enormt kök, som var både kök och vardagsrum i ett. Runt spisen fanns två stora avställningsytor och när mamma lagade mat satt jag uppkrupen på ena sidan och lekte eller frågade om livets hemligheter. ” Mamma, var kommer bebisar ifrån” eller ”Varför kan fåglarna flyga” Längs ena kortväggen i köket fanns en skrubb, där dammsugaren och en massa andra saker förvarades. Mitt på väggen ett stort fönster och framför fönstret stod mammas symaskin. Jag brukade sitta under den och leka med tramplattan och veva på det stora hjulet, men först måste mamma lossa remmen som drev maskinen, så att inte symaskinsnålen gick av. Jag snurrade fort fort på hjulet och trampplattan vickade . ”Kläm dig inte” ropade mamma På andra sidan fönstret fanns ett stort skafferi. Det var kallt därinne, men ibland satt jag ändå där, för det doftade av kanelstång, smör och nybakat bröd, kaffe och te. Längs den andra kortväggen fanns en lång bänk. I ena hörnet en lång rostfri diskbänk med två hoar och sen en arbetsbänk och ett enormt fönster . Pappa brukade ligga uppe på bänken och vila en stund efter maten, när han kom hem på lunch. Nedanför bänken hade jag min hörna. En liten byrå med dockskåpet, ett blått bord och två små stolar, docksängen och en pall . Jag lekte medan pappa vilade och berättade sagor för mig. Antingen berättade han från när han var liten eller så var det spännande sagor ur fantasien. Medan vi åt lunch berättade han också ”Har du hört så besnippeligt”, började han, ”Idag så mötte jag en gön kissekatt, och vet du vad den gjorde...” fortsatte han. Varje dag gjorde den där ”göna kissekatten” olika tokiga saker och jag åt och skrattade mig genom måltiden. Jag älskade att vara ensam. I mammas och pappas sovrum fanns en radiogrammofon stor som ett åbäke. Den stod framför fönstret i rummet . I sovrummet fanns den stora sängen, pappas sekretär och ett linneskåp. På vintern eldades i kakelugnen hela dagen och jag brukade sitta på golvet bakom linneskåpet och lyssna på radion och fläta fransarna på ranan som hängde på väggen. Jag fick inte spela skivor på grammofonen själv, men det gjorde jag ibland ändå. ”Jag går över en stund till tant Berglund”, ropade mamma, ”vill du följa med?” Nej det ville jag inte, jag klarade mig själv. Men då var de plötsligt där. De sträckte ut sina klor efter mig. Lejonen lurade där under sängen och de stora klorna skymtade under överkastet som nästan nuddade golvet och dolde de lysande gula ögonen. Över sängen hängde tavlan med de två havsörnarna som slagit en hare. Haren var lite blodig men levde ännu, chanslös i örnarnas klor. Jag låg hopkrupen på sängen, höll armarna om benen så att lejonklorna inte skulle nå mig. Dörren öppnades och mamma var hemma igen och lejonen försvann i hålor under golvet. I andra delen av Gamla Epidemien låg Socialvårdsbyrån. Där luktade det nästan som på biblioteket och där jobbade tant Berg och en massa gråklädda herrar. Det kom och gick människor dit och ibland kom unga mammor med barnvagnar och jag fick stå vid vagnen och vagga bebisen medan mamman gjorde sitt besök. Jag älskade bebisar. Ibland fick jag hålla en bebis i mina armar. Känna de små mjuka armarna, de tjocka krumma benen och få dem att le sina tandlösa leenden. Sen vinkade jag adjö och lekte obekymrat vidare, men ibland kom mamma ut och gav den unga mamman en påse ” bara lite bröd och en burk med gårdagens köttsoppa” Ibland kom fulla farbröder. Två av dem var mammas styvbröder. De fick kaffe och ibland en sup och alltid en matpåse med sig, men också alltid stränga förmaningar. Runt omkring vårt hus stod gula tvåvåningshus med många små förstukvistar. Pensionärshem, hette det och där bodde äldre människor, oftast änkor, men även par eller ensamma män i små lägenheter. Varje ingång ledde till fyra små lägenheter. Där bodde de innan de blev skröpliga och orkeslösa och fick flytta till ålderdomshemmet. Mitt på gården fanns en trädgård med en syrenberså, några tallar där pappa satt upp fågelholkar och en gräsmatta där jag lekte. Tanterna satt i fönstren och tittade på mig medan jag lekte. Ibland ropade de på mig, bad mig komma upp och dricka saft. ”Jag har bakat kakor idag , Lillan, kom upp så får du smaka” Då gick jag in genom porten och upp för trappan. Knackade på, neg fint och fick komma in. Bara en kaka av varje sort, fast tanten trugade, fast sirapsstängerna var godare än de finska pinnarna, inte smula, inte smacka. Hallonsaft med långa sugrör som jag inte nådde upp till. Torka fingrarna på den blommiga servetten, ta i hand och tacka fint. ”Kom ska du få se” Sitta i sammetsfåtöljen och hålla i porslinsdockan med spetsklänning och korkskruvslockar, bläddra i bokmärkssamlingen eller se i fotoalbum med bilder av mannen som tjänstgjorde i flottan och aldrig var hemma, den lilla dottern som dog i spanskan och sonen som reste till Amerika. Några kakor i en servett, tacka och säga adjö. Många tanter hade ett snöre fastsatt i fönsterhaken. Skickade ner påsar med Kungen av Danmark, brända mandlar eller polkagriskarameller. Ibland fick jag bokmärken eller fina kort med söta katter. Ett litet porslinsfat med en hund och en liten kaffepanna av koppar. Några tanter hade hund. Tant Lindh hade en Tibetansk tempelhund som hette Ta Chi. Den fick jag gå ut med. Vilken lycka Änkefru Stråhle hade två ilskna dvärgspetsar, en svart och en brun. Jag kan ännu höra deras inskna skall. Ibland kom barnbarnen och hälsade på. Dem lekte jag med. Ann-Cathrin som sen blev tandsköterska, Lisbet som bodde i Västerås, Lena som blev min kompis och Lasse Enbom som jag utmanade på balansgång på staketet som fanns runt hela kvarteret. Jag balanserade varje dag på det, Lulsundsgatan, Backgatan, Malmgatan och så mellan Finnbaracken och Johnssons manufaktur. Ibland måste jag gå baklänges, ibland blunda. Hoppa på ett ben eller springa. Jag behärskade staketet, vinkade till bussens passagerare , men Lars insåg inte tjusningen med mitt staket. Han ville gå till Rulles kiosk och köpa kola iställer. Han blev tandläkare i vuxen ålder. Huset hade ett källartak utanför köksfönstret. Där blev det varmt tidigt om vårvintern och då flyttade jag ut mina dockor och lekte där. Nere i källaren förvarades mjölken, sillen och den gravade laxen, hjortronen och lingonsylten. Det luktade fukt och källare, men luckan var en lagom rutschkana och räcket var min ridhäst. I källaren fanns också mammas tvättstuga. Stora grytan där man kokade lakanen så de blev bländvita och stenkar där tvätten sköljdes. Där lutades också långan till julen och luten stack i både ögon och hals. Jag hade ingen lekstuga, men väl en vindstrappa. Ranglig och hög, men underbar. Där lekte jag medan tanterna höll ett öga på mig så att jag inte skulle ramla. Jag lagade de ljuvligaste rätter av maskros och groblad, bakade sandkakor och gröt av rönnbär och häggbär . Den stora gården var genväg för alla som gick från stan till Östermalm. Alla skolbarn, de som gick i läroverket , ja, alla. Några stannade och pratade med mig, några nöjde sig med att bara hälsa, men det gjorde att jag kände alla. Om vintrarna byggde jag snögrottor, ibland med gångar emellan och när det var norrsken kunde jag ligga i snödrivan och njuta av skådespelet så länge att pappa fick bära in mig och jag fick stoppa in mina djupfrysta fötter i vedspisens ugn så det sprätte och värkte i tårna . Mina tanter i de gula husen var nog inte så gamla. Kanske som jag är nu eller lite äldre. De hade flyttat till de små lägenheterna när deras män hade dött. Längs Backgatan stod det två längor och längs Malmgatan en med två ingångar och tvårumslägenheter. Sen fanns ett mycket långt hus mellan Lulsundsgaten och Malmgatan, hela kvarteret långt och bakom det huset fanns torkställningar där man hängde tvätten. I källaren fanns badrum och en gammal mangel, men även förråd som tillhörde de boende. Det var spännande att leka i källargången. Förbjudet förstås, men mycket spännande. I det långa huset bodde många gifta par. Farbröderna brukade sitta och röka pipa på balkongerna. Farbror Långström tyckte inte om barn. Honom fick man akta sig för. Han hade en brun cykel med en unikabox monterad på pakethållaren och en läderrem som höll locket på plats. Naturligtvis förvarade han något hemligt i den unikaboxen och det var en sport att kika i lådan. Det var med livet som insats jag smög fram till cykeln, lossade remmen och konstaterade att lådan var tom och ut kom gubben med käppen i högsta hugg innan jag hann stänga den och spänna remmen. Ambulansen tutade. Jag skyndade ut för att se vid vilken port den skulle stanna. Vem var sjuk? De bar ut någon. En gråblek mager hand vinkade till mig ”Ingen fara Lillan, jag kommer snart tillbaka, det är bara gallan” Men ibland var lakanet uppdraget över ansiktet. Någon hade dött i sömnen. En gång var det tant Lindh med det blågrå håret och tempelhunden. Då grät jag men hoppades att jag skulle få hunden av hennes dotter. Det fick jag inte. Då grät jag ännu mer. Döden var närvarande. Under åren vi bodde där dog många av mina vänner. Jag lärde mig hantera sorgen, men visst minns jag rösterna, ögonen och deras omtanke om mig. Vi hade stort utbyte av varandra fast jag bara var ett litet barn. Jag lärde mig att lyssna och att höra deras berättelser och de fann glädje i min lek och min fantasi. Livet var ett äventyr, men huset skulle rivas och när jag var nästan 10 år flyttade vi därifrån till ett helt annat äventyr, Fröknarna Lindgrens på Bensbyvägen och mitt revir utökades...