Konst-igt

Flow…, sa hon, Hanne Vibeke Holst. När man kommer in i ett flow så går det av bara farten och man blir ett med sitt skapande.

Jag var inne i ett flow i våras, alltså, för då satt jag i flera dagar och skrev och ville inte göra annat. Nu är det uppdämt. Inget flow alls. Men jag har förtröstan.

Minns heldagsskrivningarna under gymnasietiden. Skrivsalen fylldes av trötta gymnasister, tre lärare checkade av, väskorna lämnades vid de tre katedrarna och tystnad rådde.

Att skriva svenska i många timmar…det var lycka för mig och min bästa vän.

Anvisad plats. Långt mellan varje bänk. Inga fuskmöjligheter. Skrivsalen var enorm. Toaletter längst bak. Behövde man dit togs tid hur länge man var där. En lärare patrullerade mellan bänkraderna. Ingen kommunikation tilläts.

Så fick vi äntligen häftet med ämnena, kladdpapper och inskrivningspapper.

Reservoirpennan låg på bänken, några blyertspennor, sudd och en pennvässare. En termos med te, en smörgås och ett äpple. Kanske en chokladbit.

Jag körde in benen under mig på stolen, läste ämnena och så kom flowet. Blyertspennan glödde och jag gick in i min värld. Skrev, skrev, skrev.

Efter några timmar var jag klar…tittade upp och såg att några ännu inte ens börjat. Pustande, rödmosiga satt de med pennorna dinglande mellan fingrarna. Stackare…

Jag började genomläsning, redigering och så renskrivning med bläck. Signalerade till min bästis…jodå…hon var också på g.

Namn datum och tid för inlämning. Matsäcken, oftast orörd, plockades ned i väskorna igen.

Sen hade vi en hel skön dag framför oss…vi läste varandras kladdar och bedömde och berömde. Båda älskade vi att skriva och båda läste vi litteratur med en glädje och en hunger som sällan skådats. Vi bearbetade ord, texter och genrer, bytte tankar och tolkningar.

Flow…det hade vi båda två och flow har jag fortfarande…det är bara det att en konstnärshjärna behöver också tid för kontemplation och återhämtning.

Det är väl där jag är just nu…kan jag tro.

Rälsbo...

…föreslog en vän. Ja det är väl så det är. Maken kör på räls och jag slår ihjäl många timmar med olika aktiviteter.

Oftast är det inte något problem. Jag har alltid något på gång och tycker att det är rätt bra att inte behöva ha tider att passa, hänsyn att ta, men så plötsligt känns det trist. Särskilt på helger eller när vädret inte inbjuder till utevistelse.

Ofta faller ansvaret på mig då det gäller mat inför storhelger eller bjudningar, inköp av presenter och julklappar och ibland strejkar jag… Till ingen nytta förstås.

Jag tycker om att rå min tid. Jag tycker om att kunna göra som jag vill utan att rådgöra först. Jag är självständig och fri.

Samtidigt älskar jag att vara hemma. Jag tycker om "lugna hemmakvällar". Tycker om att laga god mat och mysa.

När barnen bodde hemma fanns alltid något att göra. Om inte annat så packade jag in dem i bilen och åkte på utflykt eller till stan för shopping, restaurangbesök eller konstutställning.

Att göra sådana saker ensam är inte särskilt kul. Man behöver någon att uppleva med.

Visserligen bor sonen hemma, men han har tålmodigt följt med till både Lousiana, Kulturen och de flesta restauranger i Malmö och nu sätter han ned foten…inte med morsan…Nej!

Jag skriver ju. Ofta och mycket. Men just nu är huvudet tomt. Några uppslag har inte visat sig sedan försommaren. Jag måste fylla på upplevelserna. Jag behöver input. I alla fall behöver jag inspiration, men det är väl samma sak. Jag oroar mig inte. Snart nog kommer tankarna, orden. Kanske beror hjärntorkan på att jag ännu inte stängt för hösten. Sommaren finns ännu kvar. Sommaren och lättjan. Hjärnan har semester. Bäst jag låter den vara.

När jag lägger mig på kvällen brukar det börja. Jag får uppslag och ibland måste jag gå upp, hämta datorn och skriva ned meningarna så att jag inte glömmer dem… men just nu somnar jag innan jag börjat tänka. Fast…igår …om jag inte minns fel.

Idag kändes ensamheten mycket ensam. Fem kvällar på varandra utan sällskap blir lite långrandigt. Trots Facebook.

Men…jag vet inte om jag vill byta…tänk att inte ha en enda kväll för mig själv...

Deppardag...

Gråväder och höstkallt är det. Augusti brukar ju vara den varmaste månaden. Ska väl inte klaga, vi har ju haft en fin sommar, men kort. Värmen kom sent och nu kom kylan så snabbt.

Jag brukar sitta ute till långt in på natten, njuta av fladdermössens insektsjakt, kaprifolens doft och det stilla porlandet av mitt lilla vattenspel i det gamla plåtbadkaret.

Det har varit kyligt i mer än en vecka nu och ännu är det augusti.

För femton år sedan flyttade jag hit. Det var högsommarvärme och jag cyklade runt för att lära känna omgivningarna. Flickorna och jag hyrde en liten suterränglägenhet i Ystad. Det var varmt långt in i oktober.

Hörde på radion att 2010 är det varmaste året sedan man började mäta. I många länder har värmeböljan slagit alla rekord, till och med i Finland. Översvämningar har drabbat mellaneuropa och platser vi besökte föra året har till många delar underminerats av vattenmassorna.

Den eviga isen i Nordpolen börjar smälta. Åskväder, stormar, vulkanutbrott.

Det är inte så att jag inte har respekt för den förändring som mänskligheten orsakar världen och visst måste något göras. Men jag undrar varför just Sverige måste vara kallast när övriga världen har värme. Jag har ingen lust att sitta inomhus och frysa om fötterna redan nu. Jag vägrar att dra på mig långbyxor och ylletröja.

Gräsmattan har tagit sig efter torkan och är mjuk och smaragdgrön, rosorna börjar blomma igen och fruktträdens grenar släpar i marken, tyngda av frukt. Runt buddlejorna vimlar det av fjärilar och höstanemonerna blommar för fullt. Men termometern visar inte mer än 13°.

Jag vill gå barfota i gräset, i tunna kläder och njuta av överflödet. Garibaldi står på altanen och undrar var vi är.

Och här sitter jag och huttrar med en filt om knäna….Ur led är tiden

Kvinnosaker

Trumpetfanfarer

Hälften så många kanonskott

Rosa stickekofta

Tovor i håret

Rosett i flätan

Livstycke med knappar i strumporna

Röd cykel, inte blå

Duktig i skolan

Inga flottfläckar i boken

Inte tappa pennan

Näsduk i fickan, inte dra in och svälja

Röd ros på vita klänningen

Virka fina grytlappar med uddkant

Ridlektioner för Kapten

Klappar i rumpan, rättar till sitsen

Råkar nudda de spirande brösten

Ja tack till tryckare

Svettiga händer

Hångla

Studentexamen

Lärarinna

Vita slöjan, gyllne bojan

Föda med smärta

Ungen på höften och köttbullar i pannan

Skola in

Hinna hämta

Vabba

Handla laga diska

Tvätta städa rätta

Inte sova

Oro

Första fyllan

Hämta hos polisen

Tid på socialen

Sätta in på konto

Passa barnbarn

Struma och migrän

Fylla femti

Ratas

Tänka nya banor

Gå på teater

Färga håret

Överviktig

Överflödig

Överkvalificerad

Överårig

Tapper

Baka bullar

Skaffa katt

Bryta lårbenshalsen

Inga blommor

Se på TV

Somna stilla

Älskad, saknad

Arma kvinna

Mål i vardagen

Min man brukar säga att jag lever minst en timme före mig själv, oftast mer. Hur många gör inte det? Vi planerar hela tiden vad vi ska göra, timmar, dagar, veckor och månader i förväg.

För många år sedan rådde en vän mig att skaffa en kalender och visade stolt upp sin egen välfyllda, fullskrivna. Hon hade till och med gått TimeTablekurs för att utnyttja alla möjligheter.

Så klart följde jag hennes exempel och inhandlade en vacker pärm i ödlepressat kalvskinn med tillhörande guldpenna och innehållsblanketter som skulle passa mig, för se, det gick att skräddarsy efter behov.

Jag planerade, skrev in och fixade och snart var min kalender full…alla dagar hade små noteringar och plastfickorna innehöll komihåglappar. I adressbokens alla bokstäver fanns mina vänners telefonnummer, adresser och födelsedagar antecknade. Scheman, timplaner och elevernas frånvaro fördes på särskilda blanketter. Jag var strukturerad. Viktig. Jag bar min kalender i handen, vart jag än gick och snart kunde jag inte göra något utan att konsultera min kalender först.

Stor och tjock var den. Gick inte ned i min handväska. Den var ett med mig, som om den fastnat i min hand.

Jag tycker att jag numera kan improvisera. Filofaxen ligger bredvid datorn, och visst för jag in vad jag ska göra, vem som ska komma och när jag ska till tandläkaren, men många sidor är blanka och rena. Jag är inte längre inbokad varje timme och det är skönt. Kalendern ligger på sin plats även om jag inte är hemma.

I dagens samhälle måste man planera. Boka biljetter till resor och evenemang, träffa vänner… Eftersom alla är så upptagna måste vi ju faktiskt hitta hålen…Hålen som sen blir målen.

Målen som vi ser fram emot.

"Den helgen ska vännerna komma, den dagen ska jag till doktorn eller den veckan ska vi resa utomlands."

Vi planerar fram till nästa mål och nästa….

Plötsligt har månaderna gått utan att vi noterat vad vi egentligen gjort dagarna emellan. Mitt nästa mål är just nu en resa…men sedan är det tomt i kalendern…

...frågade just min man om vi skulle resa till Rom i höst. Jag har ju hål i planeringen hela november….

Sensommartankar

Vart tog den långa sommaren vägen?

Vi har haft en fantastisk sommar, lång och varm och vi har kunnat sitta ute till långt in på kvällarna. Vi har ätit gott och njutit av sol och bad. Och ändå har jag inte hunnit med. Jag vill hålla kvar sommaren länge, länge.

Hela den långa, kalla och snöiga vintern längtade jag.

Jag älskar värme. Kanske är jag egentligen en katt och ingen skorpion. Men…skorpioner lever i öknen, så de gillar ju också värmen.

Det känns ändå lite mysigare att vara katt…mjuk och gosig.

Vem älskar en skorpion?

Augusti.

Som barn och tonåring såg jag nog fram emot det nya läsåret, att träffa klasskompisarna och börja nya aktiviteter, men augusti betydde också gulnande löv, kyliga morgnar och regn. I norr är augusti definitivt början på den långa hösten men i Skåne kan sommaren fortsätta långt in i september. Havet är fortfarande varmt och färgerna är bara moget gröna. Ännu skiftar inte löven i gult.

Stanna kvar ett tag till, sommar!

Trots att jag levt mer än två tredjedelar av mitt liv har jag inte fått nog av sommaren. Jag vill inte ta på skorna. Jag vill gå barfota i det varma gräset. Alltid.

Varför föddes jag i Norden? Kanske för att jag inte skulle uppskatta sommaren så mycket och jag aldrig upplevt kylan och snön.

För varje år som går blir årstidsväxlingarna allt svårare att stå ut med.

Höst betyder sorg.

Vinter betyder död.

Jag vill leva fullt ut så länge jag kan. Jag vill inte ha höst och vinter!

Stanna kvar!

Jag har inte hunnit med i år heller….

Röjningsarbete

Det ska byggas hönsagård.

Det är så att vi äntligen ska kunna stänga in hönsen när vi inte vill ha dem fria överallt, som till exempel när vi inte är hemma över en helg eller så. Det är inte så kul att räven kalasar på våra höns vid sådana tillfällen.

Vi körde alltså till stan för att köpa stolpar, stolphållare och nät. Sixten tyckte att det var härligt att gå på byggvaruhus. Alltså…hans mamma och moster gillade mer att titta på paljettbroderade aftontoaletter eller guldglittrande krimskrams, men Sixten kollade in gångjärn, "skruvlar" och motorsågar.

Vi blev så hungriga av alla verktyg och maskiner så vi var tvungna att gå på libanesisk restaurang innan vi åkte hem igen.

Sen skulle Sixten vila. Mormor satte sig att pusta…men det blev inte långvarigt. Det libanesiska passerade snabbt och Sixten krävde torrt.

Dags för arbete alltså.

Vi tog spade, kratta, sekatör, såg och skottkärra och traskade iväg. Sixten hittade snart körsbär som han kletade överallt så han såg ut som om han råkat i slagsmål. Han sågade lite, spadade lite och ville gärna sekatöra, men där var det STOPP. Han far fram lite ovarsamt med verktygen, kan man säga och det kan vara bra att ha alla tio fingrar i behåll när man återlämnas till föräldrarna. De har ingen övertro på morföräldrarna precis.

Konstigt…alla våra tre har överlevt…trots allt.

Det hade hunnit bli en hel del brännässlor och vildvuxna buskar där borta i hörnet av trädgården. Vi slet och drog. Sixten bar avklippta grenar till högen som ska eldas och vi jobbade på rätt bra. Han är faktiskt en hejare på att jobba, den där lilla killen. Han pustar och stånkar, sliter och drar.

Ögonen har han med sig också. Rätt som det var hade han hittat både glasbitar och ett gammalt handsmitt gångjärn. Det sysselsatte honom ett bra tag.

Sen satt vi en stund och vilade. Då kom katten Alfred och ville bli klappad. Sixten och Alfred är fina kompisar. Morfar kom med ett glas vin till mormor när allt var klart och vi satt en stund i lugn och ro.

Sixten hade fullt upp, förstås, med trampbilen, katten och att jaga höns.

Sen blev han hungrig.

Väldigt hungrig.

Fort!

Spaghetti och lax var populärt även om en hel del av spaghettin hamnade i håret.

Totalrengöring med hårtvätt, godnattsaga och bums i säng. Apan Bumpa och krokodilen Kroko på plats. Ögonen gick liksom inte att hålla öppna, fast han kämpade.

"Inte kväll!" sa han medan sömnen övermannade honom. "Inte kväll, mojmoj…."

En ganska sliten mormor ska också bums i säng…men först en stärkande kopp te.

Vilken lycka…att ha en Sixten

Sixten bearbetar separationen

Sixtens mamma har åkt med flygplanet…brrrmmm…upp i molnen.

Vi körde med stora bilen till en plats där vi kunde se mammas plan. Vi stod länge och tittade när väskorna lastades och när planet backade och körde ut på startbanan. Vi vinkade åt mamma och åt "peloten" som körde. "Hi då, mamma!"

Hela vägen hem pratade vi om hur flygplanet for med mamma till Stockholm där pappa väntade med bilen och körde hem. Vi pratade om att Sixten, mormor, morfar och morbror ska åka med bilen till Stockholm en annan dag. Vi ska starta och köra till pappa och mamma och till pappas bil som står i garaget.

Så såg vi huset. Påfågeln kom och mötte oss. "Baldi"…

Regnet kom, men kycklingen skulle grillas ute. Stövlar och regnställ på. Sixten hjälpte morfar…eller var det morfar som hjälpte Sixten…

Ris och kyckling kom med gaffelflygplanet…rakt in i Stockolmsmunnen…oj så mycket mat det får plats i en liten tvååring. I ett huj var maten uppäten och i vardagsrummet väntade leksaksflygplanet, som lastades med resväska, mamma och pelot.

Backa, backa, backa…Svänga, svänga, svänga… Fortare, fortare och upp i molnen…. "Hi då!"

"Säg till när du vill sova", sa mormor, medan hon datade. Sixten flög med flygplanet…brrrm

"Vila, stund", sa Sixten, men först måste vi lysa lite med ficklampan på tandtrollen.

Oj…det kryllade av dem. Borsta, spotta, lysa…Alla borta!

Sen lyste Sixten på en massa saker. Morfars mage, under handfatet och under badkaret. Sen lyste vi i boken medan vi läste, i taket och under täcket.

"Mormor!"

"Jaa"

"Morfar!"

"Jaa"

En trött liten kille somnade lugn och trygg. För första gången i sitt liv ska han vara borta från mamma och pappa en hel vecka. Han är en STOR liten pojke, som håller på att erövra världen.

"Hi då… ses i mojjon"

att lära så länge man lever…eller har elever...

Jag är en hängiven radiolyssnare. Lyssnar uteslutande på P1. Musik vill jag välja själv och har svårt att stå ut med " blandade godbitar".

Enda undantaget är då jag lyssnar på Sommar. Under åren som gått…tror att Sommar startade 1961, jag kan ha fel, har jag inte missat många talare. Många har satt sina spår i min själ. Hittills i år var Johan Rabaeus guld. Dagens pratare, Johanna Koljonen är också en favorit, särskilt hennes musikval.

Jag lyssnar aktivt på radion. Låter aldrig radion stå på om programmet inte är intressant, men trots det är den oftast på för de flesta program är intressanta. Människors berättelser, faktainformation och uppläsningar ger mig något. Även om jag anser att jag är ganska allmänbildad, får jag ny kunskap nästan varje dag.

När jag var barn fanns bara en kanal och det var inte ens utsändningar hela dagen. Vissa program som fanns då, finns även idag…Tolvslaget och Dagens dikt. Gonggongen som ljöd innan Radioteatern.

Många radiopratare var legendarer. Bang, Maj Ödman och Arne Thorén. För att inte tala om Lennart Hyland, en man jag aldrig kunde gilla. Han ansågs mycket duktig, men jag hörde en hånfull underton i hans röst. Trots det ledde han många populära program, först i radion och senare i TV.

På eftermiddagarna var det barnradio. Gösta Knutsson läste Pelle Svanslös och så fanns Barnens Brevlåda. Att lyssna på uppläsningar av sagor gav en annan dimension än att läsa själv. Det var underbart.

Våra döttrar lyssnade på sommarlovsföljetongen när vi var på semester, men sonen har nog aldrig lyssnat på radio, mer än det han snappat upp genom mitt lyssnande. Han har däremot ständigt musik i sina hörlurar. Undrar om det kommer att finnas radio när barnbarnet växer upp. Kanske tillhör vi den sista radiolyssnargenerationen.

Jag tycker också om tystnad. Under mina lärarår fylldes dagarna av ljud. Varje vecka pratade jag med minst 200 elever och ett stort antal kollegor förutom familjen. Då var tystnaden ännu viktigare än idag men jag känner ofta ett behov av tystnad. Den behöver inte vara total…nej, vindens sus i träden, fågelkvitter och humlor som surrar känns fint, eller ett stilla regn mot rutan och eldens sprakande i kaminen. Däremot kan jag känna att jag inte vill prata.

Nu skrattar ni som känner mig….hahaha…vem kan prata!!! Just det…jag kan prata. Ofta känner jag som om det är jag som har ansvar för konversationen på olika tillställningar. Hur många gånger har jag inte tittat mig djupt in i ögonen i spegeln och sagt…"Ikväll, Inger Sultan, ska inte din röst höras vare sig från höger eller vänster i rummet. Du ska vara tyst!"

Det har ännu aldrig hänt att jag följt anvisningarna. När jag har trevligt har jag så mycket att prata om. Jag älskar att träffa nya människor och jag är intresserad av allt de har att berätta. Jag har alltid själv något att berätta och jag må vara jobbig, men mitt uppsåt är gott.

Någon sa…kanske på radion…att sociala människor använder sig av många medier. Det stämmer på mig. Jag är nyfiken på allt nytt och när jag kommit förbi de första svårigheterna kastar jag mig hejdlöst in i det nya. Det enda jag faktiskt inte anammat är hörlurar i öronen…det passar inte mig…då missar jag sidoljuden och då kan jag gå miste om något väsentligt….