Äntligen står vi vid randen... Länge har vi planerat resan, flytten till värmen. Nästan fem år har vi pratat om att sälja allt och flytta. Det har varit min dröm i väldigt många år. Först tänkte jag Cornwall, sen blev drömmen Apulien, men för cirka två år sedan bestämde vi oss för Gran Canaria, den eviga sommarens ö. Jag är född bara några mil söder om polcirkeln. Min pappa avskydde vinter, snö och kyla, men kunde aldrig kasta loss. Sakta men säkert har jag sökt mig längre och längre söderut. Titt och tätt, vart tjugonde år har jag flyttat ett antal mil från norr och i morgon är det dags att flyga 400 mil, för att landa i Maspalomas. Den psykiska processen har varit svårare än jag trodde den skulle vara och från att ha varit den pådrivande parten från början, är nu min man den, som är mest positiv. Inte så konstigt, egentligen. Han lämnade allt en gång för 40 år sedan och flyttade hem till mig. Jag var inte alls säker att jag ville ge upp min frihet, men hans energi fick mig att tro på ett gemensamt liv och för bara en vecka sedan firade vi vår fyrtioåriga bröllopsdag. Han följde mig genom Sverige, när min rastlös slog till, först till Mellansverige och sen till Skåne. Han var genast med på mina italienplaner och nu ser han fram emot att bygga ett nytt liv tillsammans med mig, på Gran Canaria. Vi har sålt vårt hus, som vi har skapat med våra egna händer, rivit upp våra rötter och i morgon bär det av. Alla våra ägodelar är fördelade mellan våra barn och våra vänner. Vi har bara några kartonger med "most valued" kvar, skickat med flygtransport till ett hus vi aldrig sett och där vi ska bo åtminstone de kommande sex månaderna. Vi har tagit farväl av våra älskade djur, dem vi inte kunde utsätta för så stora förändringar. Det var inte lätt, men vi anser att vi gett dem ett gott liv och ett värdigt avslut. Endast Mira, vår snart ett år gamla bedlingtonterrier följer med oss. Hon symboliserar på något vis vårt nya liv. Tanken har hela tiden varit den, att hon skulle vara början på något nytt. En hund som kräver att vi hänger med, att vi rör oss framåt, trots att vi har tre fjärdedelar av våra liv bakom oss. Att klippa banden från barn, barnbarn, vänner, land och ägodelar är inte lätt. Men att förändra livet tillsammans känns bättre än att gå skilda vägar i gamla fotspår. Vi har gjort så förr och jag vet inte om det här är vårt största kliv. Att få barn är kanske det största, att få barn när man är över fyrtio och nästan femtio är kanske mycket större än att flyga fyrahundra mil. Det går ju alltid ett flyg tillbaka till Sverige... .

Vad är hat

Hat är en så stark känsla och så destruktiv att jag inte riktigt förstår. Inte ens kärlek är starkare. Hatet äter kärleken med vassa tänder, dödar glädje och lycka. Var kommer hatet ifrån Jag har träffat människor som förlorat allt. Jag har mött människor som suttit i fängelse och som torterats. Jag har talat med en kvinna som under sin tid i Auschwitz förlorade sin mor och sina syskon. De människorna jag talar om känner inte hat. De lever med en stor sorg, men de känner inte hat. Jag har sett unga män med knutna nävar och skränande röster, med rakade skallar och stora kängor. De verkar hata. Var har de fått sitt hat ifrån? Hatet är så stort, så svart och så skrämmande. Det rullar in som en storm. Ett stort oväder. Jag vet inte om jag känner någon som kan hata. Kommer jag att kunna hata. Är det en särskild människosort som kan känna hat. Har män lättare att hata än kvinnor. När vaknar hatet i en människa. Vad får människor att hata människor de inte känner, att förfölja människor som finns i det offentliga eller på sociala medel. Var finns den lilla gnista som tänder hatet i en tanke. Vad är hatets kärna. * Näthat – Wikipedia sv.wikipedia.org/wiki/Näthat‎ Näthat är hat över internet. I Sverige finns planer på att förbjuda näthat. I Storbritannien är det förbjudet. Hot i kommentarsfält kan suddas och därigenom göras ...* Kan man förbjuda hat? *HÄRMED FÖRBJUDER JAG HAT I ALLA DESS FORMER *Kan det vara så enkelt. Nej, hatet kan inte utrotas, det växer inne i människor som en vild cancersvulst och tar över hela tankeverksamheten. Finns det bot? En medicin som botar hatet. Finns forskning och skulle någon klara av att utrota hatet som vi har utrotat smittkoppor.... Nej, tyvärr finns inga medel Vem skulle sponsra hatbekämpning Det har funnits människor som har försökt, jag tänker främst på Gandhi, men PANG han blev skjuten. Jag håller hatet ifrån mig. Måhända är jag feg, men hat är inget jag förstår och därför har jag inga vapen, att bekämpa det.

Norrsken

N Flickan låg mitt i snöängeln och tittade på den sprakande himlen, så betagen att hon inte kände hur kylan trängde in i hennes lilla kropp. Hon såg färgerna vindla över den mörkblå himlen och hon hörde hur det sjöng och hon hände den svaga doften av det okända och hennes inre fylldes av jubel.... Jag minns känslan när händer och fötter sakta tinar, hur det hettar i huden, hur kliar och sprätter, det är en smärtsam känsla. Lika smärtsam som att vakna upp i verklighetens gråskalor efter att ha befunnit sig i en färgsprakande dröm. Jag minns den välbekanta doften, när min kalla näsa pressades mot Pappas varma hals, värmen i hans trygga famn, när han bar mig in från snödrivan,in i familjegemenskapen. Det är en skön känsla. Lika skön som att vila i en lögn. Norrskenet flammar i den kalla natten. Sakta stänger jag dörren, tar min ryggsäck och går vägen som leder mot framtiden. Bakom mig lämnar jag den fasta marken och beger mig ut på den smala spången över den oändliga, bottenlösa myren, som skiftar färg precis som norrskenet. Den silverfärgade skvattrammyren, den gyllene hjortronmyren, den lila ljungmyren och den gnistrande vita snömyren. Myren där jag mött älvor och oknytt, som vore de mina syskon och kusiner. Älgens myr, ugglans och rävens myr. Min myr. Den ska sluta sig efter mig och torka ut ur mitt minne. Aldrig ska den blomma mer om våren och aldrig mer ska hjortronen glöda. Jag balanserar på gränsen mellan då och nu och mina ögon svämmar över av tårar, som i den kalla natten faller till marken, klirrande ispärlor som splittras när jag trampar på dem. Ljudet är detsamma som när du släpper ett kristallglas i stengolvet och varje skärva tränger genom sulan, in i mina fötter och lämnar spår av blod i den vita snön. Min ryggsäck är tung, men ändå lätt att bära. Den är fylld av tillit, skratt och sommarmorgnar i den karga skärgården, doften av naftalin och tallbarr, smaken av långfil och sirapslimpa med hemkärnat smör, dockan med blundögonen och nallen av panofix med gula tassar, halstrad löja och tunnbrödblöta. Den är fylld av hela mitt norrbottniska arv som jag alltid ska bära med mig intill döden. Den är fylld av ansvaret att förmedla vad det innebär att ha levt i min tid, den tid som aldrig kommer åter. Den är fylld av alla människor jag en gång mött som alla har gjort avtryck i min själ. Den är fylld av sorg, besvikelser och rädslor. Av skam och skuld och oförrätter och renmossan mellan fönstren. Kattungarna som dränktes och kalvarna som blev mat på bordet. För varje steg jag tar finns mer att packa och allt får plats. Så sköra och så lätta som vore de vävda av spindelväv är mina ägodelar att de förintas när jag inte längre är. Norrskenet sprakar, violett, grönt, blått och jag går mot ljuset. Horisonten flyttas hela tiden framåt, längre och längre bort. Jag kämpar och klättrar, stannar upp en stund men jag måste gå. Gå för att hinna hela vägen. Gå för att komma dit. Nog har jag gått. Jag har trampat livets stig både i storstövlar och klackskor men mest har jag gått barfota i gräset. Nog har jag gått. Jag har trampat på vassa stenar och hala klipphällar, men mest har gått barfota i sanden. Nog har jag mött sorgen och döden. Nog har jag sett sanningen i vitögat och lögnens gröna blick, men mest har jag sett glädjen. Nog har jag mött smärta och sjukdom. Nog har jag svävat mellan liv och dör i feberkramper och fött fram blodiga slamsor av ett ofött barn, men mest har jag sett lyckan. Livet är ingen dans på rosor, därför har jag grävt och planterat. Jag har planterat rosor i mitt anletes svett. Mer än trehundra små gropar har jag grävt och planterat de vackraste rosor i rött, vitt och rosa. Jag har grävt ned min sorg och smärta och därför har rosorna blommat överdådigt. Endast taggarna visar att vid roten ligger allt begravt och i ett hörn av trädgården ligger inte bara en hund begraven, utan många och rosorna på deras grav har tusen blad. ” Gå ut och lev ditt liv”, sa Mamma, ”för jag har levt mitt.” Jag gick och kände mammas sorg och saknad, men också hennes stolthet. Hon dog en dag, men finns ändå för alltid. Döden skrämmer mig inte. Den kommer lättare än livet för de flesta. ” Var inte ledsen mamma”, sa min tvååring när min trotjänare, schäfern Albin dog, ” han sover bara i evigheten” Ja, hon var bara två år och redan så klok. Hon var lika klok när hon som fyraåring förlorade sin älskade morfar och som åttaåring när hon förlorade sin mormor. ”Var var jag då” sa min andra dotter, när hon ser bilder på oss innan hon fanns. ”Du fanns inte” svarade jag, men storasyster visste bättre råd. ”Du var en tanke som virvlade i vinden” Tankar och minnen virvlar i vinden. Liv och död. Min ryggsäck bär jag. Den är snart till brädden fylld, men den är inte tung. Den är lätt som en fjäder att bära. Min inre blick är ännu skarp och jag håller handen på hjärtat för att se klarare. Jag ser allt så tydligt och jag känner dofterna av alla minnen. I norrskenet föddes mitt jag. I de sprakande flammorna hittade jag min kraft och mitt i snöängeln hittade de mig och bar in mig i värmen så jag kunde fortsätta på min vindlande väg mot horisonten.

Man har inte roligare än man gör sig....

Så typiskt oss, sa min man när vi satt i bilen häromdagen. Att köpa ny valp av ny ras just när vi ska avveckla hela middevitten och flytta utomlands. Ja, så typiskt oss! Faktum är att vi aldrig har stannat upp och varit förståndiga. När saker och ting blivit vardag och lite halvtråkiga, så har vi tagit nya kliv in i en ny tid, alltid tillsammans. Vårt förhållande började på lösa boliner Jag levde loppan efter en uppbruten förlovning och hade verkligen ingen lust att binda mig och han levde i ett förhållande där det nyköpta huset var det enda de hade gemensamt. -Jag har fått jobb i Luleå, sa han. Får jag bo hos dig? Jag bodde i en etta med kokskåp på 16,5 kvadrat, bara fem minuter från Stadt, där jag tillbringade tre kvällar i veckan, virvlande på dansgolvet. På dagarna jobbade jag som lärare och i övrigt ägnade jag vinterhalvåret i skidspåret och sommarhalvåret på brukshundklubben. -Kan du inte hyra nå't eget, sa jag missmodigt, rädd att förlora min frihet. -Jo, men fram till dess, sa han, med baktanke. Så flyttade han in. Vem kunde tro att jag inte skulle falla för det där bländvita leendet och mercan han hade med sig, så jag lämnade tillbaka min blå hundkoja till Janne, som jag hade fått den av. Ett år senare var vi gifta, han och jag och dessutom hade vi ett planerat barn på väg ny lägenhet med vidunderlig utsikt över Gråskälfjärden och tre hundar. Mina vikariat tog slut, gedigen utbildning krävdes för fortsatt lärarjobb. Sagt och gjort. Vi sålde huset, lastade in våra två flickor och drog till Karlstad. Sanningen var att vi kunde ha hamnat var som helst för jag hade en massa lärarhögskolor att välja på. -Vilken dialekt tycker du sämst om av alla svenska dialekter, sa jag till mig själv. Värmländska. Sagt och gjort, vi köpte lägenhet i Karlstad och jag började en 41/2 årig utbildning med två små barn och en man som inte ens hade jobb i Karstad, utan i Kristinehamn. Det höll ju inte. Bara två år senare fick jag pendla mellan Hallsberg och Karlstad, varje dag och jag som dessutom läste dubbla kurser, men *allt man vill kan man* är min paroll och det gick. Äntligen hade vi två löner, två barn, två hundar och ett arkitektritat drömhus... dags för ett nytt barn alltså. Men allt går inte alltid på räls ens i Hallsberg. Utomkved och näradöden blev det. Fan, man kan ju inte bara dö utan att vara förberedd. Så jag levde vidare och allt gick sin gilla gång. Kanske blev vardagen grå för plötsligt hände det, mot alla odds och kanske en aning sent i livet blev vi åter föräldrar. En son och lillebror, det var som att vinna högsta vinsten, ju. Men min rastlöshet tog fart igen. Min fria horisont, doften av varm sand, tång och saltvatten fattades mig. Ja visst. Vi flyttade igen. Till ett hus som var en KATASTROF. -Jag fixar det, sa han, ge mig ett halvår. Vi skrattar där vi sitter i bilen, 20 år senare. Visst blev huset nästan färdigt och visst har vi haft våra kriser, men roligt har vi nästan jämt och nu är det dags att hitta nya tassemarker. Vår nya valp symboliserar vårt nya liv, lite lugnare men ändå explosivt, precis som en bedlington.