Med rötter i tjälen...

Nostalgi och gamla minnen behöver inte vara fel. Plötsligt förstår jag att jag är den jag är just därför att jag upplevt det jag upplevt, gjort det jag gjort....

Jag gjorde ett räkneöverslag när jag lade mig i sängen igår kväll.

Nitton år drygt…levde jag i min födelsestad Luleå. Mina första nitton år… i samma stadsdel. Jag hade alla mina vänner runt mig, min bästis och min stora släkt.

Mer än två tredjedelar av mitt liv har jag inte levt i Luleå. Jag har bott i Stockholm, Karlstad, Hallsberg och i femton år i Skåne. Ändå räknar jag mig som norrbottning och lulebo.

Mina första nitton år danade mig. Jag tog mina första stapplande steg till biblioteket där jag vid fyra års ålder fick mitt eget lånekort och jag minns ännu doften i den gamla gistna träbyggnaden.

Jag cyklade på min snabba Hermes längs Luleås gator, upp och ned för backar, balanserade på staket och murar, klättrade i träd och upp på förbjudna tak, jumpade på isen och åkte skridskor på isen, åkte båt till Klubbviken och skidor på Gråsjälfjärden.

Jag räknade malmvagnarna på tågen som passerade min skolväg, spelade brännboll i "Ballongerskogen" och bytte filmstjärnor i "Sällskaper Förenade Sirener" i syrenbersån vid Carlssons affär. Jag lärde mig simma vid kallbadhuset på Gülzauudden och lärde mig kyssas utanför stationshuset…en sen kväll i november.

I Forellens biostolar lärde jag mig att älska Franska Nya Vågen och Norrbottensteaterns uppsättning av I väntan på Godot med Sten Ljunggren och Håkan Serner trollband mig och fick mitt kulturintresse att vakna.

Jag blev dixie, mod och existensialist.

Tuvstarr blev kvinna…med egna ben att stå på.

Mina lule-år graverades in i min själ - ett vackert mönster som jag bär med stolthet och lycka. Jag har inga minnen så mörka att jag ville glömma.

Förmodligen och förhoppningsvis ska jag leva tjugo år till. Då blir min ungdomstid en fjärdedel av mitt liv…och ändå

förblir jag norrbottning -lulebo för alltid vart än i världen jag ställer mina skor om natten