Slabaduskor

När jag var barn fanns det två, möjligen tre olika sorters tanter i mitt liv, och så Mamma. Hon var också en tant, förstås, liksom mina mostrar och mina morbröders fruar, tant Celina och tant Hilma, de var en sort för sig. En sorts glada tanter som inte var för glada, inte för pratsamma och inte för eleganta trots att de alltid hade högklackade skor och ny vårhatt. Mamma gick på konditori Linkan med sina väninnor och systrar. Där satt de en stund, drack kaffe och en torr liten kaka medan jag fick en bakelse som jag kämpade med hela tiden. Det slår mig i skrivandets nu, att den bakelsen skulle hålla mig sysselsatt medan de fick en pratstund, innan de skulle skynda hem och förbereda middagen. Det satt många tanter i små grupper på Linkan. Jag hade gott om tid att se och begrunda. Unga vackra tanter i eleganta kläder satt där med sitt kaffe. De hade stora röda munnar och små hattar långt fram på hjässan. Håret var uppsatt i en knut eller en valk och såg onaturligt släta ut. Inget krusigt hår som lockade sig vid pannan eller i nacken. Ibland hade de en nertz runt halsen och jag fascinerades av dessa döda djur, med tassar, klor och blanka nosar och de svarta döda ögonen. Tanternas ögon var också svarta, deras ögonbryn var ett tunt sträck, långt uppe i pannan. Se satt fint med sina långa silkesklädda ben snett åt ena sidan. Jag kan inte minnas att de skrattade, möjligen log de ibland. Mamma rökte. Hon hade ett långt svart munstycke med en bred guldkant och hon rökte väldigt sakta. Ingen av hennes systrar rökte och inte tant Hilma heller, men mamma såg lite tjusig ut där hon satt med sitt munstycke, bara något kortare än hon själv. På somrarna hade hon spetshandskar på sina händer, för hon ville inte att de skulle bli bruna. Jag tittar på mina bruna händer, fulla med åldersprickar och rynkiga. De ser ut som mammas händer gjorde och jag tyckte de var så vackra. Mycket vackrare än mina släta vita. Mamma hade kortklippt, svart hår med små lockar. Lockarna hade hon fått hor damfrisörskan och det tog nästan en hel dag för henne att få dem. På lockarna hade hon alltid en hatt. Hemma hade hon en turban, för att inte lockarna skulle lukta matos. Mamma borstade håret varje kväll i ett öppet fönster. Hundra tag så att håret skulle bli blankt och rent. Det är en vana jag har fått med mig. Ibland mötte vi tanter med långt lockigt hår och stora rödmålade läppar. Tanter som skrattade högt och skojade med herrar. Då snörpte mamma på munnen och nickade avmätt. ”Slabaduska” fnös hon. Jag var lite rädd för slabaduskorna, men de var också spännande. Jag minns ännu namnen på flera av dem. Ibland satt de på parkbänkarna och drack med fullgubbarna. De tanterna rökte utan munstycke och varje gång de tänt en cigarett plockade de bort en tobaksflaga från den röda munnen. Mamma kände en slabaduska, men hon sneddade över gatan så att vi inte skulle träffa henne. Ibland gjorde vi det ändå och då var jag tvungen att ta henne i hand och niga. Hon hette Frida och skrattade mycket högt och när hon öppnade munnen såg jag att en framtand saknades. Det var en chock. Tanter skulle ha vita blanka tänder, men slabaduskor hade inte det. Ibland var hon full när vi träffade henne. Då sa mamma att hon skulle gå hem och sova. Mamma gav henne nästan alltid en tia men inte när hon var full och när vi gick skrek Frida att mamma var snål, medan vi skyndade iväg. Slabaduskorna drack alltså sprit. Det gjorde inte vanliga tanter. Slabaduskorna hade också urringningar och maskor på strumporna. Det hade inte vanliga tanter. Jag tänkte mycket på tanterna. På de vackra, svala och på slabaduskorna. Jag förstod inte att det kanske berodde på pengar. Det pratades nämligen aldrig pengar i mitt hem. Det pratades heller aldrig om skillnader. Jag visste ingenting om att människor hade olika förutsättningar beroende på hur mycket pengar de hade, eller varifrån de kom. Pappa ansåg att alla människor hade samma värde och jag tror inte heller han såg ned på slabaduskor. Han hälsade lika artigt på alla kvinnor, tog av hatten och glittrade med ögonen. Slabaduskorna brukade glittra tillbaka och vinka. Då höll jag hårt i pappas hand och ville att vi skulle skynda vidare, hem till mamma....

Jag blir så trött på olycka. Måste man ha ångest, röka paket efter paket med cigaretter och ha skurit armarna fulla av ärr för att få räknas. Är man ingen riktig människa om man inte vuxit upp i ett missbrukarhem, med våldet som närmaste granne. Måste man ha misslyckats med flera förhållanden, dricka för mycket, ha en taskig barndom och ett barn som dött av en överdos för att veta vad livet är. Varför ska man skämmas över att man har ordning i skåpen, pelargoner i fönstren och rent i hörnen, att barnen är välartade och utan diagnoser och att man har vovve, villa och volvo. Kan man inte vara intellektuell utan att vara bipolär. Kan man inte vara en konstnärssjäl utan att ha misslyckats i skolan. Kan man inte ha en själ utan att ha ångest. De flesta av mina barndomsvänner har varit gifta med samma make/maka hela livet. De flesta av mina vänner har en utbildning, en bostad och ett arbete. De flesta av mina bekanta är intelligenta, medelinkomsttagare med välartade barn och de är varken ytliga eller banala fast de har vackra hem och välklippta gräsmattor. Men, jag har haft både vänner och släktingar i samhällets så kallade bottenskikt, där livet inte varit lätt som en plätt, där döden varit enda utvägen...eller kanske inte. Olycka är inget mått på hur stor själen är. Inte heller är ångest ett mått på intelligens. Jag vill på intet vis förringa olycka, sjukdom eller ångest, men heller inte lycka, turen att få vara frisk och förmågan att se positivt på livet. Människor är i grunden lika, men förutsättningarna till livet är olika. Det gör oss inte mer eller mindre värda, inte mer eller mindre nyttiga. Jag har alltid befunnit mig i gränslandet, mellan de lyckligt och de olyckligt lottade och jag måste säga att det förakt jag mött från båda håll är obegripligt. Människor är människor, med fel och brister, med samma erfarenheter av sorg och smärta, lycka och glädje, oavsett om man har vuxit upp i slott eller koja Att förlora ett barn gör lika ont vare sig man sover i sidenlakan eller i en smutsig sovsäck. Cancer väljer inte fattiga framför rika. Inför döden står vi lika nakna, små och rädda. Avundsjuka är en kletig, grönsvart massa ,som förtär dig inifrån. Vem har rätt att gotta sig i sin olycka? Vem ska vi skylla på? Har vi inte alla ett ansvar att ta vara på våra liv på bästa sätt, men också att hjälpa dem som av någon anledning inte kan...

Rent under

När jag är sjuk känner jag ett starkt behov av att ha rent omkring mig. Så var det redan när jag var barn och tonåring, kanske ett arv från min mamma. ”Sjukdom ska sköljas bort och vädras ut” Jag minns inte om det är mammas ord, men det är definitivt mina och jag har terroriserat mina barn med dessa ord, kört in dem i duschen ur den feberheta sängen, öppnat fönstren på vid gavel, vädrat sängkläderna och bytt lakan. Inte så att jag har pådyvlat dem tarmsköljning, eller nja, inte riktigt, men tre liter citronvatten har de nog tvingats dricka varje sjukdag och golven har tvättats med eukalyptusdoftande vatten. Min man har inte varit lika lätt att manövrera, men han är mån om husfriden och släpar sin sjuka kropp in i duschen för att sen huttrande krypa tillbaka, ilsket morrande, i den svala rena sängen, de ytterst få gånger han varit sjuk. ”Jag är aldrig sjuk” säger jag. Det är nästan sant, men som barn och tonåring var jag ordentligt sjuk några gånger. Så sjuk att jag minns doktorns ord till mamma vid min sjuksäng. ”Det bör vända om tre dagar, annars är det slut” Jag var nio år och hade Asiaten. Bara ett par månader innan hade jag haft njurbäckeninflammation och förmodligen var min lilla kropp så försvagad att influensan hoppade på mig. Jag hade hög feber och yrade. Jag såg syner. Jag minns ännu hur jag tydligt såg en slags insekter krypa på lakanet och jag skrek till mamma att ta bort dem. ”Det är inget som kryper på ditt lakan” sa mamma, men för att lugna mig hämtade hon flugsmällan och slog ihjäl fantasifostren, ett efter ett, men de återkom varje gång jag hade hög feber och jag kan se dem framför mig ännu i dag. Förnekelse kan vara psykologiskt positivt. Om jag känner den minsta förnimmelse av en förkylning rustar jag till krig och jag upprepar mitt mantra medan jag börjar min renlighetsprocedur. städa, torka golv, vädra, byta lakan, sätter fräscha blommor i vaser, duschar, borstar tänderna i minst fem minuter...tungan också, kokar ingefärsdricka och tänder värmeljus 'clean cotton' överallt...och när jag går där i mitt väldoftande hus känner jag hur frisk jag är igen. Jag vet exakt när de här hostvirusen slog till. Jag låg och sov och väcktes av en svärm små virusjävlar rakt i ansiktet. Ilsket fräste jag till mannen bredvid mig att vända sig om och inte hosta på mig. Den stackaren sov också, men just då hade jag inget förbarmande. Däremot följde jag inte mina principer och gick upp för att duscha och därför sitter jag här, sjuk och eländig. Men när jag druckit upp mitt te, mitt citronvatten och min ingefärsdricka ska jag byta lakan i sängen....

En Askungesaga

Det var en gång för länge sedan, i ett litet land långt uppe i norr, att det föddes en prins. Hans fader Konungen hade en gång varit hela landets Lillprins, efterlängtad som få, eftersom han hade fyra storasystrar och kungakronan kunde bara ärvas av en prins och den nyfödde lille prinsen hade också en storasyster och en mor som ansågs ha passerat bästföredatumet redan i 33-årsåldern. prinsen var en avbild av den stolte fadern och kallades som sig bör för Kronprins. Men redan efter några månader skulle marken rämna för den lille prinsen. Genom en komplott av rådmännen i landet, slets kronan från hans huvud och placerades i stället på storasysterns, till hans fader Konungens förfäran. Men eftersom det lilla landet hade avskaffat Konungens röst, hörde ingen hans protester och inte heller kunde det falla grodor ur hans mun. Den arma drottningen var det ingen som förstod eftersom hon led av en svår form av arkaism och hade aldrig lärt sig landets språk, men eftersom hon ändå hade fött konungabarn trots att hon var en flicka av folket och därtill dotter till en nazist log hon rart och vinkade från sin kungliga balkong. Så blev då den lille prinsen snuvad på kronan och hela kungariket, men glad ändå eftersom han då kunde ägna sig åt konstplagiering och bilkörning på statens bekostnad och som sin fader Konungen också åt ett rikt nöjesliv med både kaffeflickor och nattklubbsdrottningar och han fick dela ut fina priser på festivaler och slapp att hålla tal, vilket alla var så tacksamma över eftersom han ju inte hade talets gåva. Så en dag utlystes en bal på slottet. Prinsen hade redan lekt färdigt med både lera och bilar och Kungen och Drottningen ville vända blad och se sin son i hamn. Den vackraste av alla flickor skulle få gifta sig med prinsen, men eftersom halva kungariket redan hade givits bort till en prins från Ockelbo, kunde man bara erbjuda nålpengar till kläder, skor och hattar från de bästa modehusen, men det passade ju bra eftersom den flicka Prinsen föll för, hade uppträtt utan kläder och hade fått förtjäna sitt levebröd på sin välformade kropp. Om hon kunde tala visste ingen, men vad spelade det för roll för ingen i familjen kunde ändå skriva och läsa, men vifta med flaggor på olympiader kunde de alla, även i diktaturer, eftersom de var så opolitiska. Det lilla landet ställde till med bröllop en vacker sommardag och hela folket bänkade sig framför TV-apparaterna, till och med republikanerna, för alla ville ju se vilket diadem Prinsessan skulle bära... och översteprästen förkunnade att de var man och hustru och sen var det bara att gå hem och avla nya konungabarn...för är det något folket i det lilla landet i norr älskar, så är det små prinsar och prinsessor med konstiga namn... och måtte de nu leva lyckliga i alla sina dagar.

SLÄPPA VÄDRET

I bondepraktikans land för man bok över vädret. Det har människorna gjort sedan urminnes tider och officiellt sedan slutet av 1800-talet. ”Om Anders braskar, julen slaskar” ”Jag kommer, jag kommer, med käpp och med stav och borde vara framme till Mikaeli dag” ”Hörs åskan i mars faller snö i maj” I hela mitt liv har människorna i min omgivning varit väderengagerade. Min far skrev varje kväll i den lilla gulvita almanackan hur många grader det varit, hur vädret varit och några andra händelser som till exempel när lärkan kom eller när hjortronen blommade. Uppvuxen i norra Sverige, där snön kunde komma redan i slutet av september och där det var ett vårtecken när isbrytaren öppnade en ränna för fraktfartygen och den sista snöfläcken forsvann först i slutet av maj, levde man nära årstidsväxlingarna. Skulle man kunna ha knästrumpor och lackskor på examen eller var det livstycke, yllestrumpor och rågummiskor som gällde? Det var viktigt. Jag minns också hur viktigt det var med Dagens eko och väderleksrapporten klockan halv ett varje dag. Då gällde det att vara tyst och inte störa. Alla vuxna lyssnade andäktigt och sen pratades det om hur sen eller tidig våren var, hur de kalla vårnätterna skulle påverka potatisskörden och om hjortronblommorna skulle frysa eller regna bort. Min första lägenhet ägde ingen utomhustermometer. Det enda fönstret vätte mot söder. Det visste jag ju, att det var graderna i skuggan som gällde. Behövde jag veta hur varmt eller kallt det var, kunde jag ju ringa mamma. Det fick jag göra för att veta om draghundstävlingen skulle vara inställd, vi körde nämligen inte om det var kallare än -25. Min man är mycket intresserad av vädret. Varför vet jag inte egentligen. Han har noggrann koll på väder och vind. Själv är jag mest intresserad av sol och värme. Ingen av oss skriver dock noteringar, jag brukar lita till mitt goda minne och veta mycket väl att lärkan kom den 15 februari i fjol men den kom först den 23 året innan. Jag vet inte om folk tror på mig, men vad gör det. Jag har några fasta datum, oftast kopplade till födelsedagar, då jag noterar om tranorna är tidiga eller sena, om det regnade under Fruntimmersveckan eller om första snön kom före min födelsedag. Det räcker för mig. Huvudsaken är att solen skiner och att sommaren är lång. I Kräftans vändkrets, i mitt nya land cirka 300 mil från ekvatorn och cirka 500 mil från Stockholm behöver man inte fundera över vädret. Det är sol varje dag och det blir sällan kallare än +15 grader någon gång. Ibland kommer Caliman, en vintervind som för med sig sand från Sahara och då blir kvällarna kyliga. Då lyfter de infödda sina armar uppgivet och suckar, stänger dörrar och fönster och tar på sig sina dunjackor och varmfodrade stövlar, ibland även mössa och halsduk, medan turisterna från Sverige solar vid poolen och vandrar till restaurangerna i shorts och sandaler. Ibland kommer Siroccon, med varma vindar och ny sand från Sahara. Då kan temperaturen gå upp emot 40-45 grader. Trots värmen fortsätter de infödda att arbeta, pustar lite, torkar pannan” mucho calor” och dricker mycket ljummet vatten. Då vandrar turisterna i badbyxor till uteserveringarna och dricker iskall öl efter att de badat i det salta havet för att svalka sina rödbrända kroppar. De första veckorna i det nya landet hade vi ingen termometer. Mannen var rastlös. Ivrigt slog han på mobilen för att få veta hur det stod till, fast solen värmde och himlen var blå, men se en dag hittade han en järnaffär där de hade en liten ful sprittermometer. Han hade ju lämnat sin digitala väderstation med både vind och fuktmätare i fosterlandet. Men den lilla fick duga. Nöjd kunde han avläsa flera gånger om dagen att temperaturen nästan aldrig gick under 20 grader. När den sen, under siroccon, visade 39 grader var det som en vinst. På sin färd genom Sverige i sitt bullrande lok hade han upplevt -38 grader och nu var detta rekord slaget åt andra hållet. En sån vinst är inte att förakta. En bekant som i vår ungdom varit au pair i Hollywood berättade ”varje dag lyste den förbannade solen lika klart” och jag tittade frågande på henne. Hon hade saknat snön och vintern i den eviga sommaren och jag fattade ingenting. Jag som nätt och jämt överlevde vintern och mörkret för att börja leva när sommaren och de ljusa sommarnätterna tinade upp min frusna själ och mjukade upp mina djupfrysta lemmar. Då väcktes en längtan hos mig. En dröm om evig sommar. Vad ska man med höst, vinter och vår till, när man kan få evig sommar. Det blev en lång körsträcka genom livet och årstider, bra och dåligt väder, mörka kalla nätter och midnattssol, men äntligen, som pensionär har min dröm gått i uppfyllelse. Jag lever i ljuset och värmen i solens land och jag har släppt vädret utan att blinka

Nu måste vi odla vår trädgård

sa Candide till Pangloss i slutet av sin livsresa. Ja nu måste vi göra vår sista resa och odla vår trädgård medan tid är, medan vi ännu orkar och medan vi ännu kan njuta. ”Men vad ska ni göra, när ni tröttnat på att sola och bada” ” Vi ska odla vår trädgård” borde jag ha svarat och menat att vi äntligen ska få tid att göra ingenting eller allt. Ännu har jag inte landat. Jag har inte slagit mig till ro. Har inte kommit mer än till planeringsstadiet. Kanske kommer jag aldrig att hinna skörda. Kanske kommer jag aldrig att hinna börja odla utan kommer ständigt att vara på resa. Kanske är jag som ”den vandrande juden” som ständigt ska vandra, ständigt ska söka och aldrig nå mitt mål. ”Men vad ska ni göra, när ni sett allt” Kommer vi någonsin att ha sett allt? Varje dag i hela mitt liv har jag sett något nytt. I sextiosex och ett halvt år har jag upplevt något nytt varenda dag. När tar upplevelserna slut? ”Vi ska odla vår trädgård”, borde jag ha svarat. Samma trädgård vi skulle ha odlat var än i världen vi befunnit oss. Vi vill bara se om den blommar vackrare i värmen, för om vi inte testat hade kanske allt förfrusit, vissnat eller torkat inom oss Jag ska bara.... innan Så har mitt liv varit. Jag har aldrig tillåtit mig att leva i nuet, måste städa, måste tvätta, måste handla, måste, måste, måste...innan jag kan göra det där jag egentligen vill. Vi skrattade när vi kom ihåg våra resor med barnen. Allt packades i bilen, allt var noggrannt förberedd och planerat. Praktiska piroger packade i praktiska påsar så att det bara var att äta i farten. Praktiska muggar för te, kaffe och choklad, bara att dricka i farten. Många timmar tog det att resa genom Sverige, allt var under kontroll men det värsta av allt var att jag, när allt var klart, barnen fastspända i bilen och hundarna insatta DÅ torkade jag golven...så att allt skulle vara rent när vi kom tillbaka efter några veckor. Ordning och reda, var sak på sin plats. Inte hann jag odla min trädgård. Jag krattade ju bara gångarna. ”Men vad ska ni göra, om ni tröttnar” ”Vi ska odla vår trädgård” borde jag ha sagt. Plantera tankeblommor. Jag odlade en trädgård. Trodde den var min. Jag planterade hundratals rosor. Trodde det var rätt. I tjugo år odlade vi och slet i vårt anletes svett. Vi klippte och rensade, planerade och planterade... En dag blev det oöverstigligt. Vi orkade inte längre sköta den trädgård vi trodde var vår. Vi tröttnade inte, vi blev uttröttade. ”Men vad ska ni göra av alla era saker” ”Vi måste odla vår trädgård”, borde jag ha sagt, ”den som växer inom oss.” Vi har rest så länge och upplevt så mycket. Alla våra erfarenheter och minnen ger näring åt plantorna att växa i värmen och ljuset av varandra. Vi förverkligade en dröm vi länge hade haft. Visst var det svårt att skiljas från saker som betytt mycket för mig. Jag stod med dem i handen, mindes vad jag fått avstå för att kunna köpa den. Inom mig sjöng en falskt klingande melodi ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” Kanske var det en tröst. Vi skulle ju bara flytta, inte dö. Efteråt, när allt var bortskänkt eller sålt kändes det befriande. Vi äger inga prylar längre! Vi äger bara minnen! ”Men, vad ska ni göra om ni ångrar er” Hur kan man ångra livet? Vi drivs framåt av tiden, dag för dag, timme för timme. Vad lönar det att ångra? Då stänger jag grinden till min trädgård, tar flyget hem...var det nu är, om inte i min egen tanke. För den som odlar sin trädgård, har hittat sitt hem.

Jag såg en Youtubefilm för en stund sedan. En vacker vit kakadua satt i sin ägares knä och lyssnade på rockmusik och fågeln head-bangade i takt med dunka-dunkat. Den såg lycklig och glad ut. Den såg ut som om den verkligen gillade musiken och mannen såg ut att vara en god man, trots fläskmagen, men hans papejoja hade det bra, tänkte jag, tills jag såg de korta vingstumparna. Så vingklippt som bara går, inte en vingpenna var sparad... Så är det att inte kunna tala språket i det land man lever. Man är vingklippt! Man kan inte skoja med barnen, man kan inte svara på frågor och man kan inte uttrycka varken glädje, sorg eller irritation. Språket är nyckeln till frihet och inre frid. Att tala många språk gör att du kan vara den du är tillsammans med många. När mitt inre bubblar av glädje, brister bubblorna innan någon hinner se dem. När jag blir frustar av ilska faller saliven till den torra marken utan att fukta den ens. Jag kan inte flyga, kan inte ens gå eller krypa...jag blir ingenting, när orden stockar sig i halsen. Jag har inte orden! Det gör mig liten, obetydlig. Jag som har så mycket att säga! Träffar många här. Olika nationaliteter. De har bott här i många år, men påstår sig inte kunna ett ord spanska. Varför? Varför skryta med att inte ha lärt sig landets språk, när de utnyttjar landets förmåner, solen, havet, bergen, maten, vinet, värmen och vänligheten som strålar från landets människor. Jag vill kunna prata, dela min tacksamhet med de människor som låtit mig komma hit till deras land. Visst kan jag tycka att de kunde lära sig lite engelska, i alla fall de yngre och inte för min skull utan för sin egen. Bara för att friheten bor i orden. För när man kan ett språk, då kan tankarna flyga fritt. Då slipper man headbanga till rockmusiken... då kan man sjunga för full hals

Tung i gumpen och lätt på foten

Efter drygt 30 år med norwichterrier har jag blivit bekväm. Dessa små terriers behöver inga långa promenader, särskilt inte när det regnar, blåser eller är något v annat väder man kan skylla på. Man kan absolut gå långt och länge i behagligt tempo längs stranden eller på de vackra hedarna på Österlen när vädret är vackert, då skuttar de och tycker att livet leker, men när vintern ylar utanför ytterdörren, vägrar de att gå ut, kopplar på återvinningssystemet och kryper upp i soffan runt sin matte. Därför har jag blivit en aning tung i gumpen och tycker att det är lite tråkigt att gå på promenad. Ja, jag skäms att säga det, men så är det. Vi flyttar till Gran Canaria när vi blir pensionärer, sa vi och så börjar vi promenera. God idé, men eftersom jag känner mig själv insåg jag att jag skulle hitta massor av anledningar att inte ta en promenad, om jag inte var tvungen, så jag beställde en Bedlingtonterrier. ”Du är inte klok” sa alla våra vänner. ”Ska ni ta hunden med er till Kanarieöarna” ”Ja, för då måste vi gå ut och gå”, svarade jag och såg misstron lysa i deras ögon. I god tid före flytten kom bedlingtonvalpen. Det var uträknat. Hon skulle bli uppfostrad av de gamla norwichdamerna för de visste precis hur man ska uppföra sig och berättade det gärna för andra, mer ohyfsade hundar. Trodde jag ja. En bedlington låter sig inte uppfostras. En bedling provoceras av uppfostran och får fnatt. Norwichtanterna gav upp, lyfte bara lite på överläppen och visade de gulnande tänderna när valpen kom för nära. Det behövs inte mer för att få en bedlington att springa i åttor runt, runt i trädgården i sådär en kvart, för de är väldigt lätta på foten. Bedlingtonterriern hade precis kommit i tonåren när vi stoppade in henne i en bur och satte henne på ett flygplan. Hon flyttade med oss till Maspalomas medan de mycket gamla norwichdamerna flyttade till de snälla jaktmarkerna. Nya tider väntade. Morgonpromenad före frukost och 500 meter i poolen var mitt mål. Det började bra och november var varm. Vi började i stor stil och mina specialbeställda Nike Air skulle skydda mina knän och fötter mot det hårda underlaget, för att gå längs havet funkade inte. Hundar, inte ens en välskött bedlington med vidhängande bajspåse får promenera på stranden i Maspalomas, däremot är de välkomna på varenda restaurang. Det visade sig att Nike Air inte dämpade tillräckligt. Jag stannade i sängen medan maken tog promenaden och när vinterkylan smällde till i december var det inte läge att simma i poolen heller. Jag försökte visserligen, men när det tog tre timmar att bli varm igen var jag tvungen att sluta. Nya föresatser....Vi flyttade till hus med gräsmatta. Värmen kom tillbaka och morgonpromenaderna har jag återupptagit liksom simturerna. Dessutom har vi beställt en ny bedlingtonterriervalp, som ska hämtas i Sverige till sommaren. För se, är man tung i gumpen är man inte lätt på foten och ger man sin bedlingtonterrier en kompis att springa med, behöver man inte heller vara så lekfull. Det gäller att räkna ut det för sig...

Valborg i Främmande land

Svenska skolan sjöng in våren i San Augustin Dagen hade varit riktigt varm. En sån där dag då man sitter i skuggan och sippar iskall Sangria istället för att pressa i solen. Det kändes svårt att ta på sig kläder och vi tänkte ”ska vi verkligen”, men Valborg är Valborg och som svensk måste man i alla fall höra ”Vintern ra...” Klockan 18 på Valborgsmässoaftonen bänkade vi oss på Svenska skolans gård, där man satt ut bord och stolar , byggt en scen och till och med arrangerat en liten majbrasa. Många hade samlats på skolgården, de tappra som inte ännu rest tillbaka hem till Sverige. Musikerna började spela Temat ur Änglagård och trots den underbart varma kvällen kände jag en lätt rysning. Nog är jag svensk ändå! Kören, under ledning av Ingela Hellsten sjöng våra älskade sånger och jag kunde verkligen inte låta bli att sjunga med. Vi drack Cava och åt varmkorv och njöt i vårkvällen och glömde alldeles bort hur vårvindar friska brukar blandas med snögloppet där hemma i Norden. Dagen till ära hade man alltså fått tillstånd att tända en liten majbrasa av torra palmblad och några kvistar och även om den inte flammade så stolt mot dunkla skyar, så blåste röken på sångarna och lågorna slickade den heta stenläggningen som ökade på värmen i våra svenska hjärtan. Gunilla Rödströms vårtal om kärlek som kan brinna het i vårens tid eller lugnt och stilla som ett gammalt äktenskap kändes passande och, som en liten pojke så klokt påpekade när majelden falnade, att även kärleken kan slockna men att man kan hitta ny glöd, och se, då flammade elden upp på nytt och allt kändes hoppfullt, precis som det ska göra om våren. Så var det dags för barnen att uppträda. Det var i sanning en talangfull skara som vågade sig upp på scenen. Vi konstaterade att dagens unga inte längre sjungen Idas sommarvisa utan mer om brinnande kärlek, vilket ju var passande i kvällens tema. Outstanding var Alba, som sjöng en egen ballad, med personlig och fin röst och Wilmer som både spelade flyhänt på piano och hade en stark och säker stämma när han sjöng en riktig rocklåt ” All of me” Kvällen avslutades med Gabriella 4 år som sjöng så fint att publiken brast i gråt och rödögda gick vi ut i den sista aprilkvällen, uppfyllda av värme och glädje. Välkommen sköna maj.

Att bli en del av Spanien är inte lätt. Vi har samlat papper. Skrivit till "Pensionsmöjligheten" och till Skatteverket i Sverige för att bli avförda. Kommunikationerna mellan Sverige och Spanien är inte ögonblickliga, inte ens sker det i en handvändning, det är mer flaskpost som gäller. Det kan man ju förstå, eftersom det tar mer än två dygn att ta sig från Världens ände i Cadiz till Las Palmas på Gran Canaria. Flygpost går kanske med mas palomas...alltså många duvor. NIE-nummer är nödvändigt. Dels för att kunna köpa brödrost, mobilabbonemang och Wifi, dels för att överleva. Bara det är en upplevelse och , tro mig och att bli Residencia är värt en flaska Cava i skuggan. Intyg från Sverige att vi har statlig inkomst, avbockat Giltiga pass, avbockat Hyreskontrakt, avbockat NIE-nummer, avbockat(med viss reservation) Sjukvårdskort för EU, avbockat Tolk, avbockat Så traskade vi iväg till polisen i San Fernando. Många sitter i kön, men det går fort. Tolken talför. Intygen ska vara översatta - ja, det är klart och förutsett! Polisen blir förvånad. Stämplar, stämplar. Kommunhuset nästa. Köööööööööööö Äntligen framme. "Señora no registrata" "NIE-numero mas viejo* två veckor över tiden! Varför finns inte jag? Kopiera kopiera. Kö i källaren, de vet att folk behöver kopior för det finns en pengautomat innanför dörren. 6 kopior kostar 6 cent...herregud till banken för att betala en struntsumma. Hinner vi till polisen igen, före siestan... Polisen anser att kommuntjänstemannen inte kan sitt jobb. NIE-nummer behöver inte förnyas om man söker Residencia. Han skakar på huvudet. Stämplar, stämplar. Trycker fram två gröna kort, ett med mitt namn, ett med makens.... alla kopior är onödiga. Dem som vi betalat cirka 6kronor för.! "De vill bara lura folk" säger den myndige polismannen som haft sitt jobb i cirka 40 år Vi får vara gröna kort RESIDENCIA med fins stämplar på. Åker tillbaka till Kommunhuset för att få Certifikat. "Varför" säger kommunkvinnan, en kvart före stängning/siestan. Då får tolken spader och springer bort till sin släkting som arbetar nere i högra hörnet. "No problema" om tio dagar kan vi komma tillbaka, då är allt registrerat och klart och vi har fått uppehållstillstånd i solen... men paketet som kom med posten medan vi var borta får vi hämta i El Ingles, eftersom vi inte kunde skriva på... vi var ju hos polisen. Saluto

I Kräftans vändkrets

Mitt i vintern svettas jag i solen som lyser het i Kräftans vändkrets. Kanske skulle vi gå till marknaden men jag har inte längre bråttom. Det känns som om allt jag tidigare skyndade mig att göra, kan vänta. Ingen stress att bli brun, ingen stress att hinna det och det och det. Jag har landat i Mañanalandet, ska bli en mañanamänniska och det känns fint. Livskvalitet är att kunna skjuta upp till morgondagen det du inte vill göra just nu. Kanske till och med att strunta i att göra det om det inte är livsnödvändigt. Det gäller bara att inte lova för mycket, en sak jag inte ännu lärt mig. Jag håller mina löften. Jag har till och med präntat in i mina barn att man aldrig får bryta ett löfte. Så många gånger de har blivit svikna av andra barn vars föräldrar inte lärt sina barn, men jag har ändå låtit dem förstå att det är viktigt. Den viktigaste livsregeln näst efter "Den gyllene"... Som vuxen har jag insett att löften kan vara ett sätt att smita undan, att ta den enklaste vägen ur en besvärlig situation. Att stå vid sitt ord, sin ideologi är inte heligt. Det är bara utslängda ord som lätt kan glömmas och som inte betyder något ... Så är det i politiken till exempel. Lova runt och hålla tunt är mer regel än undantag. Man lovar guld och gröna skogar, men ger endast kalhyggen. Ett löfte är ett löfte, vad betyder det idag...intet. Men där går min gräns. När jag lovar gäller det min heder. Nog har jag brutit löften, ja det har jag väl, men inte många och har jag gjort det måste det ha varit nödvändig kanske inte frivilligt Det finns få saker som är heliga för mig, men just att hålla mina löften och att vara ärlig mot mig själv är mina ledare. Jag har haft höga krav, mest på mig själv, men visst har det drabbat på andra. Jag håller på att lära mig att ta det lugnt. När solen står i Zenit, här i Kräftans vändkrets ska jag inte odla några måsten, inte så några kravfyllda frön, inte göra idag vad jag kan göra i morgon.... Jag ska suga på >MAÑANA< och känna den söta smaken av livskvalitet.