Vad gör du, Pensionär

Min pappa arbetade till han var 71. Han slutade en tid efter att jag flyttat hemifrån. Jag tänkte aldrig på att han arbetade för att jag skulle kunna ta studenten. Aldrig med ett ord lät han mig förstå att det kostade att försörja mig och Mamma hade ju aldrig arbetat utanför hemmet annat än under kriget och då oavlönat. När jag gick i gymnasiet fick man betala alla sina böcker själv och skolmaten. Inte fick man bussbiljett heller. Både realskolan och gymnasiet innebar stora kostnader för böcker, skrivmaterial och uppehälle. Hade man ett barn som gick i läroverket innebar det att det barnet inte kunde bidra till familjens försörjning utan kostade istället en hel del. Det var ingenting jag vare sig förstod eller blev upplyst om, men när jag tänker efter kan jag ibland komma ihåg att en del släktingar ifrågasatte nyttan av att låta mig studera. Jag var ju dessutom flicka. Jag minns inte vad pappa svarade på sådana uttalanden, men han stod alltid upp för mig och tog mig i försvar i alla lägen. Han var stolt över mig och det fick jag bevis för varje dag. Pappa blev pensionär. Han var liten, mager och senig men stark. Han fick äntligen ägna sig åt att läsa och att motionera tillsammans med min hund, som inte fick följa med till studentrummet i Kungshamra, vid Ulriksdals slott. Vad gjorde Mamma och Pappa när de äntligen kunde vara tillsammans varje dag. Svaret är, jag vet inte. De reste inte. Det gjorde inte människor i deras generation och Mamma hade ingen längtan till främmande kulturer. Det var till och med svårt att få ut henne ur bilen i Finland och Norge för där fanns bara ”utlänningar”. Pappa hade nog gärna rest, men det fanns varken mod eller pengar till det, så han reste genom litteraturen. Han visste så mycket om allt. Han var nyfiken och led av kunskapstörst som han tillfredställde genom att läsa. När Pappa dog, 81 år gammal blev Mamma rotlös. Hon överlevde honom med fyra år och saknade honom varje sekund. Mina svärföräldrar hade ett sommarställe. Där bodde de från början av maj till början av oktober. De stängde dörren till sin stockholmslägenhet och reste de 40 milen till sitt paradis utanför Gamleby. De odlade potatis och grönsaker och de plockade bär och svamp på sina långa skogspromenader med sin välskötta kerry blueterrier. De var plikttrogna och arbetsamma och aldrig upplevde jag att de njöt av livet. De njöt av att ständigt göra nytta och de reste heller aldrig. Min svärmor blev sjuk och sina sista år, låg hon som en fågelunge i en säng på ett hem och min svärfar åtke till henne varje dag och matade henne med choklad och jordgubbar fram till hennes död. Han överlevde henne med många år, men utan livsglädje, instängd i sig själv med alla sina tankar, nästan helt blind. Vad gör ni om dagarna? Vi får ofta den frågan. Jag minns aldrig att jag frågade mina föräldrar eller mina svärföräldrar vad de gjorde om dagarna. De fyllde väl sina dagar precis som vi. Varför är det så viktigt att göra, när man kan vara eller känna. Varför är det så mycket viktigare att gå än att sjunga, läsa, skriva eller måla. Vad skulle vi ha gjort om vi bott kvar i Sverige? Vad gör du, pensionär? Vad gör du när regnet piskar på rutan, vinden viner i träden och kylan tränger in i märgen....själv tar jag mig en simtur, torkar svetten från pannan och njuter av en god bok under mitt parasoll.