I väntans tider

Hösten har varit fin. Mycket finare än sommaren men det är ändå inte riktigt samma sak. Mörkret är så mörkt, vinden är så kall och solen värmer inte min hud.
Jag har tagit fram duffeln, köpt handskar och kängor. Slutade att gå barfota redan i början av oktober. Har inte badat sedan mitten av september. Undrar om jag blivit värre frusen än jag tidigare var, hur det nu kan vara möjligt.

Jag väntar.

Hela hösten och vintern väntar jag på våren. Jag väntar på ljuset. När ljuset kommer åter i februari får jag energin tillbaka. Då lyfter jag mitt ansikte mot solen och vinterhinnan lossnar från mina ögon. Då ser jag detaljerna.

Jag väntar.

Förväntansfull är jag inför höstbarnet som ska komma. Jag hoppas så att han ska födas på min födelsedag för då kan han fortsätta att älska livet när mitt är slut. Då ger jag honom min själ att förvalta. Men jag ska följa honom i minst tjugo år så att han är väl förberedd att ta över. Jag hoppas att han ska att förstå mig utan ord och göra allt jag inte vågade.

Att vara höstbarn kanske gör en stark. För vinterns mörker gör det inte självklart att leva. Att öppna ögonen i mörkret är något annat än att se ljuset. Att ligga inbäddad i fällar ger en annan värme än att känna solen mot sin nakna hud. Att andas frostig luft och inte havsbris måste härda lungorna.

Kan det vara därför novemberbarn är passionerade, dricker livet hungrigt och i stora klunkar. Kanske är det därför elden är så lockande och den flammande röda färgen står så fint mot hyn.

Jag väntar.

För det kommer ännu en vår. Då snödropparna i gräsmattan fyller mitt hjärta med liv och när vårfåglarnas rop gör mig lycklig igen.
Men ännu vaknar jag i mörker…och får tända glittret i mina ögon med de guldkorn jag kan hitta när jag gräver djupt.

En dag som denna

En vacker höstdag, lovade himlen klockan åtta.

Vänta…bara en liten stund till!

Öppnade fönstret på vid gavel , kröp ned i sängen igen och njöt av lövens prasslande och blåmesens "tjitt, tjitt". Blundade lite…
Va!!!
Plötsligt dånade regnet mot fönstret, vinden slet i stormhaken och gardinen stod som en spinnaker.
Hu….den knottrade sig och nattlinnet blev svartfläckigt av vattendroppar innan jag lyckades manövrera fönstret.

Bara att gå upp. In i duschen…där vattnet sipprade fram ytterst tveksamt. Inget tryck, om jag säger så… Virade in mig i handduken och ringde maken…vad nu han skulle kunna trolla fram.

"Ring kommunens felanmälan" sa han krasst, och det borde jag ju ha förstått efter alla år, fyrtio sådär…

Öppnade datorn, och hittade kommunens hemsida. Få se nu…felanmälan…hmmmm. Nej ingen flik för vare sig kundkontakt eller service, men en liten notis om jourhavande tjänsteman, med pyttesmå bokstäver och ett mobilnummer.

Lördag morgon. Jag ringde stackaren och presenterade mig artigt, urskuldade mig och undrade…

"Jag är jurist," sa han, "kan ingenting om rör."

Förstår att i min kommun ligger nog felen oftare på det juridiska planet än på trycket…men visst brukar det vara tryck på ungdomarna under nätterna, fast nu var det ju vattnet…

"Ring felanmälan!"

"Hittar inget telefonnummer"

"Nähä, då ringer jag"

En så ovanligt trevlig kommuntjänsteman, men så var han ju egentligen jurist...

Jag lämnade namn, telefon och utförlig adress. Satte på kranen, ställde vattenkokaren under och började fixa frukost till mig och hundarna. Någon liten kopp te kunde det kanske bli i alla fall och faktiskt fanns det vatten att koka ett ägg i också.

Fördjupade mig en stund i annat, medan jag åt frukost och se, då ringde juristen. Tänk…en kommunanställd som håller ord!!!

"Stor läcka i området…kan ta tid"

Regnet öset ned, hundarna vägrade att gå ut fast jag ljög för dem och hönsen struntade jag faktiskt i. Tur det finns tidsfördriv för inte heller hämtade jag tidningen den här dagen. 300 meter i ösregn för lokalblaskan när jag har dator att ta till, aldrig.

Så hann jag bli en soffpotatis, en dag som denna. Nu lyser solen och trycket kom åter, men inte bryr jag mig om det.

Ryggskott

Här ligger jag och tycker synd om mig själv.

Ryggskott,...en så urfånig åkomma. Så totalt onödig och så förlamande. Ont gör det och ute skiner solen. En härlig promenad i kuperad terräng hade jag tänkt mig och så kan jag knappt flytta benen framåt.

Rör dig mycket
Endast på plant underlag
Häng dig i dörrkarmen
Massage
Ät piller

Skäm bort mig
Sköt om mig
Läs för mig
Spela något
Få mig att skratta

Kanske ska jag röra på mig.
Jag rör fingrarna över tangentbordet, inte helt utan besvär. Försöker röra tårna. Ont gör det. Lyfter knäna…Aaaj. Nää. Jag tror jag följer minsta motstånds lag och ligger stilla och vilar istället.

Jag ligger här och tänker.
På allt jag kunde ha gjort.
Städat
Promenerat
Målat
Handlat

Drar filten omkring mig istället. Håller mig varm. Jag tror jag ska skämma bort mig lite. Strunta i alla goda råd och bara ligga här. Strunta i att solen skiner och att det är en underbar dag där ute.
Här ligger jag och har ont.
Stackars, stackars mig.
Och därmed basta!

Rosenstegen

Rosenstegen

Bygger mig en stege
och pryder den med rosor

En ros för varje dag
För dig
och dig
och dig

En ros för varje färg
För rött
och blått
och lila

En ros för varje doft
för hav
citron
och barn

Visst finns det några törnen
som lämnar sår i huden
som svider
värker
blöder

Ju högre upp jag klättrar
ju längre bort jag ser
dess rödare blir rosen
dess ljuvligare doften
fast blomman vissnat ned.

Tårar av regn

Rosorna är överblommade. Några hann inte ens slå ut utan ruttnade i sina knoppar. Liljorna har bruna kanter och doften sköljs bort av regnet, som aldrig tycks ta slut den här sommaren. Gräsmattan är mjuk och vattensjuk och gungar under mina bara fötter när jag går ned genom trädgården till mitt morgondopp. Regnet droppar på mina kinder, som tårar, fast jag inte gråter.

Beslutsamt simmar jag, mot strömmen som gör att jag står stilla i vattnet. Först känns det kallt, men efter ett tag vänjer jag mig. Det pirrar lite i huden, det känns som "stickevatten" mot min arm. Befriad ligger jag där. Det är min stund. Min, bara min, oavsett vädrer, oavsett temperatur.

Regnet känns kallare när jag går ur vattnet. Blötare. Det droppar på mina axlar och armar. Håret är vått, ligger tätt mot mitt huvud. Kalla droppar landar på mina läppar, inte salta som tårar, bara klara som kristall. Jag låter regnet skölja mitt ansikte medan jag går in. Det blir mörka avtryck på golvet av mina fötter när jag sätter på tevatten.

Så mycket tårar av regn som har fallit denna min näst sista sommar i mitt paradis tror jag aldrig jag varit med om och snart är sommaren slut. Snart droppar riktiga tårar på min kind…då hösten kommer och stänger in mig i mörkerfängelset, vissensorgen och kalldöden. Så ska ytterligare en vinter äta av mitt liv…som nu är inne på slutspurten…

Jag har inte tid med det!
Stanna kvar ett tag till sommar!
Ge mig sol och värme… så jag slipper känna tårarna på min kind.

Sommartankar i regnet

Vi är i slutet av juli. Flickornas semestrar är redan slut. Idag åkte de iväg. Deras sommar är slut, jobbet väntar och det är elva månader till nästa sommarsemester.
I nästan hela mitt liv har jag väntat på sommaren. Sommaren då jag fylls av liv.
Jag kan ännu minnas examensdagen, som oftast inföll den 9 juni, på min bästis födelsedag, då sommarlovet började. Så oändligt stort det var. Två och en halv månader av frihet. Ljuset i Norrbotten förstärkte evigheten. Solen sov bara någon timme och natten var ljus och ljuv.
Havet, ljuset och den solvarma sanden. Mitt livselexir.
Jag minns hur vi lekte, ungarna i kvarteret. Vi var många på 50-talet. Vi cyklade, badade och spelade brännboll i de ljusa sommarkvällarna.

Senare, när jag blev lite äldre och gick på dans, fanns alltid någon som hade båt och vi åkte ut i skärgården i sommarnatten för att återvända då profilen av min barndomsstad lyste i morgonsolen med kyrktornet och Bergnäsbron som riktmärken.
Sommaren då torghandeln på Loet erbjöd färskpotatis, jordgubbar och lena persikor. Gültzauudden där vi badade, mitt i stan. Mitt sommarjobb med ogräsrensning i parkerna, där turisterna tog foton av oss bland blommande pioner.
Den oändliga sommaren. Känslan av att den aldrig skulle ta slut.

Som lärare har jag alltid haft sommarlov. Det har varit en ynnest att få ha många veckors ledighet tillsammans med barnen. Visst tog det ett par veckor att landa efter vårens hektiska tid, med alla prov som skulle rättas, allt som skulle slutföras och ångesten och de sömnlösa nätterna innan alla betygen var satta. Tvättkorgen som väntade på strykning, trädgården som var eftersatt, men sen.. den totala friheten. Friheten i tio veckor som kändes som en underbar evighet.

Nu har jag femtiotvå veckors ledhet och ändå längtar jag lika mycket efter sommaren.
Det är den 23 juli. Den här sommaren har varit regnig och inte särskilt varm i mitt Skåne. Gula björklöv i poolen ger en föraning om höst. Höst som för mig betyder att min själ vissnar. Då förbereder jag mig för det stora mörkret…
Jag undrar hur kan två månader, juni och juli kännas så korta, när januari och februari är så långa och svåra.
Ännu återstår augusti. Jag hoppas att värmen kommer tillbaka och att regnet ska upphöra för det här har nog varit den regnigaste sommaren i mitt liv.
Inte är väl sommaren slut…nej då…ännu finns några dagar av liv...

Lycka

Det händer mycket i mitt liv just nu. Ibland känner jag mig förvirrad. Undrar vad jag har gjort för att förtjäna all uppskattning jag får. Visst är jag glad och positiv, men jag är ju som alla andra, med mina fel och brister.

För några dagar sedan kom fyra nya små valpar in i mitt liv. Ensam satt jag i valprummet, orolig inför vad som kunde hända. Jag brukar alltid ha någon vid min sida, men inte denna gång. Så många gånger det har varit komplikationer. Valpar jag fått vrida ut, valpar som varit döda eller halvdöda, valpar som varit alldeles för små och så gick allt hur bra som helst den här gången. Det blev fyra stycken, alla ökar i vikt och jag får sova på nätterna. Vilken tur!!!

Visst har jag haft motgångar i mitt liv. Allt har verkligen inte varit en dans på rosor, men det har lärt mig att uppskatta det positiva. Ingenting ont som inte för något gott med sig. Efter regn kommer solsken, efter gråt kommer skratt.

Jag har så roligt. Tror aldrig jag har haft så roligt i mitt liv. Jag får energi av livet och av alla omkring mig. Vart ska detta bära. Får man må så här bra? Bäst att njuta så länge det varar.

Nya spännande vänner har jag fått. Jag kastar mig ut i cybervärlden och jag får så mycket tillbaka. Hur kan man rynka på näsan åt Facebook. Jag får vänskap, musik, intellektuella samtal och hejdlösa skratt. Det är så kravlöst, ingen ser om jag ens har borstat håret och ändå kastar vi oss runt i dansen. Aningslöst…kanske…men varför ska man alltid vara så försiktig.
Jag har levt tre fjärdedelar av mitt liv och äntligen vågar jag vara ansvarslös.

För tusan…den här sista fjärdedelen tänker jag faktiskt strunta i vad andra säger och tycker. Jag tänker leva mitt liv som jag vill. Take it or leave it!
Jag känner uppriktig lycka över att jag finns och över allt jag har och allt jag får. Hallå livet…håll i hatten!

För här kommer faktiskt jag!

Att älska sin nästa...

Alla människor behöver uppskattning. Att ge något är att få något. Så är jag lärd och så lever jag. Den äkta glädjen att glädja någon annan är större än att få en dyrbar gåva.
Ett vänligt ord till surpuppan i biljettkassan ger dig den bästa servicen. Att låta den trötta mamman gå före i kön på ICA när hon bara har ett paket blöjor att betala, ungen i vagnen skriker och se tacksamheten i hennes ögon eller att klappa någon på axeln och säga att hennes skor är supersnygga.. Det är härligt att glädja andra. Så enkelt. Det kostar inget men gör både dig och dina medmänniskor glada.
Komplimanger är härligt att få, men hur är det att ge dem. Bara att testa. Det ger oanade resultat.

På min väninnas kylskåp satt en lapp

*Älska mig när jag som minst är värd din kärlek, för det är då jag som mest behöver den*

Så sant!
När jag är arg och sur och säger dumma saker, ska du ta mig i din famn och säga att jag är det bästa som hänt dig och att jag är den vackraste människa du vet.

Vad händer?!

Jo, sorg och ilska vänds till glädje och lycka.
Ingen kan tycka att det är svårt. Ljug mig en saga och du får mångfalt igen.

Att visa generositet är att få lycka. *Det är saligare att gifva än att taga* Sant. Dessutom får man glädjen tillbaka.

Vem kan ha för många vänner? Den som påstår att han/hon inte behöver kärlek eller vänskap ljuger. Men någonstans finns också ett allvar.
För att våga bli älskad, måste man älska sig själv.
Berätta för dig själv vad du är bra på. Säg det gång på gång och gå ut och visa alla vad du kan.

Ge någon ett vänligt ord,
ett leende.
Stanna upp en sekund.
Tänk på vad du själv skulle vilja höra och säg det till den som sitter bredvid dig på bussen.
Ingen kommer att tycka att du är galen.
Du kommer bara att få ett leende och ett tack.
*That vill make your day*

Människans sårbarhet

Undrar lite…. Vi lär känna människor i cyberrymden. Vi tycker att vi känner dem. Orden ger oss en bild av varandra, men ögnen, minspelet och kroppsspråket finns inte med. Hur farligt är det och hur förledande.
Människor möts, ögonkontakt, doftsensorer och utseende är viktiga för det första mötet.

Sekundärt var ordet i en miljon år.

Så kom mail, chat, facebook och twitter. Ordet fick allt större slagkraft. Ord kan förföra. Ord kan ha dubbla bottnar och kan vara falska när inte minspelet är med.
Ord kan missförstås. Ord kan förleda och fascinera. Metaforer och associationer förblinda.
Vad händer när människor möts i ord, utan ögon?
Kärlek kan uppstå.
Förälskelse.
Virtuella mord med ord som dolkstötar.
Svartsjuka utan grund.
Fantasifoster.
Leka med elden.
Eldiga ord utan betydelse.
Kalla ögon i verkligheten är kalla, men kalla ögon kan döljas av heta ord på facebook.
Är vi beredda?
Har vi det skyddande höljet eller är huden ännu för tunn?
På nätet kan avarter frodas. Det förbjudna blir tillgängligt.
Barnporr
Cybersex
Människors olycka.
Och ändå är det en fantastisk möjlighet att kommunicera med gamla och nya vänner.

Sköna maj….

Magnolieblommorna, som nyss var så vita och vackra har frusit och är nu bruna och sorgsna. När jag tog mitt morgondopp i morse var det frost på gräset. Den härliga värmen kom av sig och det lär ha snöat även i norra Skåne.
Jag deppar inte ihop.
Minns min studentdag 1968, den 11 maj. Inte för att det snöade i Luleå den dagen, men ett par dagar senare åkte jag, nyförlovad till Stockholm med min fästman, min bästis och hennes pojkvän. Där var det snökaos.
Några år senare snöade det på Midsommarafton i Luleå och jag som hade jesussandalerna på mig!
Kanske är det därför jag kan stålsätta mig och sänka ned mig i iskallt vatten, trots att jag normalt sett är frusen utöver det vanliga.
I skrivande stund sitter jag med raggsockor på, inlindad i en yllefilt, med datorn i knät framför kaminen. Men är det maj, så är det vår och våren bär min längtan och min glädje.
Född i ruggigaste november älskar jag ljuset och värmen. Höst betyder *gå i ide* för min del, medan våren ger mig energi.
Mina kalla bad ger mig också energi. Inte är det skönt under tiden, men efteråt!
Mina livsandar brusar.
Min själ jublar.
Talade med en läkare häromkvällen. Han sa, att om jag överlevde doppet, så var det troligen inte farligt, klart bättre drog än annat uppåttjack. Min energikick håller dessutom i sig hela dagen. Nu vet jag ju inte hur länge en sil räcker, men inte en hel dag, det är jag säker på.
Jag fortsätter alltså…snart är vattnet över 20° och sommaren är här. Då behöver jag inte mina kalla bad för då blommar rosorna.
Men ännu så länge är det maj…så skönt

Guldkorn

Livet är som en sandstrand där alla timmar är sandkorn, vissa är ljusa, vissa mörka och återigen vissa helt genomskinliga. Alla de där timmarna vi levt. Som vi trampat på utan att tänka. Alla timmar vi sovit bort, gråtit bort eller glömt bort. Timmar då tristessen hållit sitt grepp om oss och så de där ytterst speciella timmarna, guldkornstimmarna, som vi vill hålla kvar, föra mot läpparna och kyssa.

De finns där varje dag, vissa är små men andra är riktiga guldklimpar. Det gäller bara att se dem. En vän som ringer, en vattendroppe på kinden, en fågel som sjunger…

Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Sandkornen var som lavastenar på Lanzarote, gråtunga och matta…osade de inte lite svavel också…
Plötsligt vände allt och luften blev kristallklar och då kom ett guldkorn i min hand. Sanden började gnistra igen och få liv. Jag ser guldkorn överallt.

Ny påfågel
Vänner som sträcker ut händerna
Blommorna som blommar
Ljuset som återvänt
En planerad resa
Nya valpar

Så många vackra minnen framträder och fyller min dag. Nya framtidsdrömmar. Skratt och glädje. Lyckotårar.
Dagarna är fyllda med små guldkorn som jag sillar mellan fingrarna tillsammans med sanden...

Lev!

Livet är inte slut vid 60, om någon nu trodde det. Det är inte ens så att det går sin gilla gång, flyter på lugnt och stilla. I alla fall inte för mig. Efter år i yrkesrollen, barnafödande och hemtrevnadsskapande blev livet plötsligt mitt eget. Fortfarande maka, mor, mormor och matte fick jag tillbaka rollen som vän och kvinna. Jag fick ett annat värde. Människor ser mig och jag är den jag är, eller, en gång för länge sedan var, bara lite modigare, starkare och säkrare.

Ovant, berusande och lite farligt kändes det och jag kastade mig ut i mitt nya liv. Där stod en massa människor och väntade på mig. Var hade de varit hela livet? Det slog mig att även de hade varit fullt upptagna under många år och nu hittat tillbaka till sig själva, precis som jag. De fanns där för mig liksom jag för dem.

Nya och gamla, huller om buller, alla med alla blev en enda salig blandning av verklighet och overklighet.

Så kom stormen. Den brusande stormen som likt vattenfallet drog mig in i en tid av ljuv oro. Jag lät mig dras med. Mungigans ljuva toner både bedårade och bedövade. Likt en sextonåring utan förstånd drack jag utan måtta och blev berusad. Först var ruset befriande. Jag dansade, sjöng och skrattade, sen kom tröttheten, svagheten, och till sist förlorade jag medvetandet.
Uppvaknandet kom och huvudvärken, illamåendet och uppkastningen och till slut ångesten.

Det var inte verklighet, bara i cyberrymden, men det var nära, mycket nära att de olika dimensionerna flutit samman.

Så lätt…

Vi är människor, lärde jag mig. Vi är människor livet ut med samma hunger och törst, samma oförstånd och förvirring. Vi har inte blivit härdade mot livets lockelser och irrfärder, vi har bara inte haft tid att se dem under alla år av arbetsplatsträffar, blöjbyten och IKEA-besök. När blixten plötsligt slår till har vi inte hunnit få upp åskledaren.

Det kan vara härligt och farligt att ge sig ut på djupt vatten men samtidigt mycket svårt att simma när alla underströmmar drar nedåt. Det är lätt att drunkna om man inte ser kedjan av vänner som håller ut sina händer och hjälper dig iland.
Vem hade kunnat tro att livet vid 60 kunde bli så spännande och farligt. Att känslorna fortfarande brusar och att man kan förlora fotfästet så lätt. Det gäller att vada i grunt vatten om man inte vill drabbas…men att ta risker är också att vinna segrar och att växa som människa. Det är fantastiskt att man kan växa hela livet om man bara låter sig leva.

Människa gå ut i livet med öppna ögon och lev hela tiden, stäng inga dörrar, sitt inte och vänta…äventyret finns runt hörnet.
Ta risker och chanser…men var aktsam. Ha vänner och förtrogna…men lev tills du dör.

Lev människa!

Vårregn

Otåligheten är över. Nu behöver jag inte längre längta och vänta. Den är här och inget kan hota den.

Står ut med regnet som faller. Går ut och känner de ljumma dropparna mot ansiktet.

Kom regn och tvätta bort det grå som vintern lämnat. Måla gräset grönt och ge blommorna kraft.

Rastlösheten är borta. Jag väntar rofylld på solen för jag vet att den kommer. Dagarna blir varmare och fräknarna på min näsa flyter ihop.

Badade fötterna i havet igår. Lät vågorna slå upp över benen. Gick barfota tillbaka till bilen efter en lång stund, med skorna dinglande i handen.

Skönt. En slags katharsis. Vårrengöring!

Kände mig gladare och lättare till sinnes med rena fötter.

I norr ligger snön kvar. En vän satte rosor på Mammas och Pappas grav och skickade en bild. Pappas födelsedag var på vårdagjämningen för några dagar sedan och jag är glad och rörd över att ha en sådan vän. Jag påminns om mina rötter, där hjärtat måste vara varmt och generöst eftersom vintern är lång, kall och mörk.

Landskapet i norr är bedövande vackert. Ljudet av skidorna mot skaren, när den luckrats upp av vårsolen. Med ansiktet mot solen, ut över isen. Det stelnade havet. Med termos och apelsiner i ryggsäcken och renskinnet rullat, skidade jag mot öster för att sen återvända flera timmar senare mot eftermiddagssolen och stadens siluett som mål.

Våren i norr är gnistrande vit.

Våren i söder är blommor och brusande hav.

När regnet är över, ikväll eller imorgon ska jag plantera penséer i krukor. Jag har ännu inte bestämt vilken färg…känner för blekrosa.

Men ännu faller regnet, lugnt och stilla

En kvinna i min ålder

Jag är 62.

"Du ser yngre ut" säger några och jag tar det som en komplimang. Hur ser man ut när man är sextiotvå och vad är referenserna?

Om någon sa till mig: "Du ser precis ut som om du är 62 på ditt 63:e!", hur skulle jag reagera då?

Åldersnoja har jag inte haft sedan jag fyllde 22, eller jo, när jag fyllde 45 tänkte jag en stund att "nu har jag levt mer än halva livet", men det glömde jag strax. Bäst att leva på bara, och se hur det går.

"Du är fortfarande ung i sinnet" Vad betyder det? Jag vet inte någon som skulle bli nedslagen av de orden. Stolt sliter dottern 35, upp den efterfrågade legitimationen på systemet, maken aktar sig för att ha kepsen på i trafiken och jag köper ögonfransnäring på nätet.

Personligen tycker jag att det är tragiskt när kvinnor på allvar kämpar för att vara evigt unga, att vara sina döttrars syster hellre än att vara mor. Operationer, inplantat och otaliga behandlingar tar så mycket tid och kraft att de inte hinner leva. Att inte våga åldras måste sitta djupt inne i själen. Men…det förstås… arbetsgivarna vill ha en 25-åring med lång utbildning och yrkeserfarenhet. Behövda vill vi ju vara och bekräftade och absolut inte i utanförskap, vad det nu är…och ungdomlig är ett annat ord för livskvalitet.

Vem vet hur man ska vara i en viss ålder? Hur ser en kvinna i min ålder ut och hur ser hennes själ ut?

Jag har många väninnor som är i min ålder. De är nästan precis som jag. De flesta har jag känt i väldigt många år och när vi träffas och pratar, är vi på samma våglängd. Vi var det även när vi var tonåringar. Det är bara det att vi nu vet det vi undrade då, men vi skrattar lika ohejdat åt samma saker.

Hörde på radion idag att man blir osynlig när man är 50+. Det upplever inte jag. Om man vill vara osynlig bestämmer man själv. Osynlig ville jag hellre vara i tonåren, då jag ville vara som alla andra. Idag törs jag vara mig själv, även om jag inte är perfekt. Jag törs höja min röst, även om mina ord kan uppfattas som obekväma. Dessutom har jag erfarenhet och kunskap om en massa olika saker. Jag törs stå på mig om jag vill och vika mig utan prestige. Jag kan be om hjälp med väskan och jag får sitta på bussen, men jag åker inte buss så ofta förstås.

Det roligaste av allt är att jag kan skoja med de manliga expediterna i affärerna på Möllan utan att missförstås.

Jag tror faktiskt att jag tycker om att vara en kvinna i min ålder. Det är nog den roligaste åldern jag varit med om hittills!

Redo

Plötsligt känns livet lätt att leva. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Det tog många år.

Det känns som om jag har kastat bort en ryggsäck med gamla stenar som jag burit under alltför lång tid.

De senaste två åren har bördan blivit lättare, men nu är alla stenar slut och ryggsäcken blåser iväg i vinden.

Jag är redo.

Äntligen har jag kastat den sista bördan. Nu ni…här kommer jag!

Inte är det lätt att bryta mönster, lämna soffhörnet och brottas med tankebanor. Det gör ont, ger skavsår och sliter. Mycket lättare att falla tillbaka, sjunka ned och bara glömma…men nej!

Här ska f-n i mig sopas, vädras och möbleras om i mitt liv. Från och med nu ska andra bullar bakas. Bäst att smida medan järnet är varmt!

Så besteg jag mitt sista berg igår. Gick till gymet.

Matvanorna är redan ändrade för flera månader sedan. Sockerberoendet har jag lämnat för säkert ett år sedan och banta blir man bara tjockare av. Det finns bara ett sätt…

äta mindre och röra sig mer…och det är aldrig för sent att ändra sina vanor och sina åsikter.

Alltså…gym! Med maskiner! Trodde väl aldrig…

Men …när vinden tjuter och sliter i kläderna eller regnet piskar är det inte lätt att gå sig varm. När hundarna vägrar att sticka ut sina näsor är det lättare att stänga dörren och kura framför brasan.

Ja, så har det alltså hänt. Efter många års törnrosasömn…har prinsen kysst mig och nu står jag här och tar fighten mot mig själv.

Och målet då? Vad är målet?

Den som riktigt känner mig, vet att jag inte tävlar för att vinna, utan för nöjet att delta...

Valentine's Day

På det ljuva 60-talet hade jag en massa brevvänner runt om i världen. Det var inte ovanligt, det fanns ju varken datorer eller mobiltelefoner och de flesta av mina vänner hade minst ett par stycken. Det var ett bra sätt att öva sig på språk.

Jag skrev till en kille i Polen, en i Kina, en i Tyskland och en i Argentina. Dessutom hade jag en brevvän i Bergen och så Valerie i Yorkshire, som jag skulle besöka en sommar om inte smittkoppsepidemin hade slagit till. Jag hade biljett och skulle vara hos henne i tre veckor, men först skulle alla vaccineras.

Vi stod på rad i våra outfyllda behåar, med killarna smygtittande utanför fönstren i skolans källare och Doktor Lundgren rispade med en liten nål på överarmens baksida och droppade en otäck vätska i såren.

Några dagar senare bildades blåsor och ytterligare några dagar senare skulle allt vara över.

Inte för mig. Min arm blev större, blåsorna blev svarta och mina lymfkörtlar svullnade och ömmade. Febern låg mellan 40° och 41,5° och jag visste med säkerhet att vid 42 skulle jag dö. Mamma verkade ta det hela med ro, pressade apelsiner och citroner men ringde inte till doktorn. Mer än fem veckor var jag sjuk och resan till Yorkshire gick om intet. Valerie slutade skriva till mig och inte förrän tjugo år senare fick jag kontakt med henne igen.

Däremot skrev Brian. En ganska snygg kille från Brighton. Han ville gärna träffa mig , skrev eldiga kärleksbrev som jag och min bästis Inger fnissade åt och den 14 februari kom ett vackert paket prytt av hjärtan och vacker rosett.

I paketet låg den mjukaste halsduk jag någonsin sett, men i fullständigt omöjlig färg. Vit och orangerutig var den och ännu hade inte 70-talets färger slagit igenom.

Brian glömdes bort, byttes ut mot killar IRL, men halsduken låg länge kvar i min byrålåda, lika förförande mjuk.

Jag bar den aldrig, men jag glömmer aldrig min allra första valentingåva. I Sverige introducerades inte Alla hjärtans dag förrän flera år senare och jag minns ännu min rutiga halsduk och hur mjuk den var när jag kände den mot min hand.

Hoppas Brian hittade en flicka med samma dåliga färgsmak som han…jo det gjorde han nog... i England...

Är jag rätt packad…eller….

Att resa till sol och värme är en sak…då tar man med sig en varm tröja och ett par varma sockor. Att resa fjorton dagar till sol, som ännu inte är så varm, är ett dilemma.

Kläder för alla eventualiteter…alltså.

Först och främst alla underkläder…va…kan de ta så himla stor plats! Lägger bort hälften och tänker "jag tvättar".

Badkläder ifall…men var tusan är just de bikinibyxorna…de som sitter bäst?!?

Träningsskor…ja men herregud…jag har ju bara 38…inte 45! Nåja…i var sin plastpåse och med strumpor inuti klämmer jag ned dem på kortsidorna.

Kanske restaurangbesök…linneklänningen…hmm…måste nog ha en liten jacka till…eller en sjal. Får stryka den när jag kommer fram. Måste nog ha den lilla svarta också…kan ju inte ha bara en restaurangklänning.

T-shirtar…röd, svart, lila, vit….hmmm…en beige kanske…och någon med lång ärm. De nya mysbyxorna, och…fleecetröjan…hahaha…hur stor plats tar den!!!

De vita byxorna, de svarta och de grå…spåkulan sa ju att jag skulle ha grått. Inga röda…den här gången. Nattlinnet, sandaler, ballerina, ett par eller två.

Men, nu är ju resväskan full!!! Och ännu har jag inte packat necessären…som blir större för vart år!

Linjer och streck

Man fick inte trampa på strecken...

Och så måste man hålla sig på linjen…

Och till den röda tråden….

Och inom ramarna…

Hela min ungdom innehöll streck, linjer, rutor och cirklar. Jag kodade tidigt av bokstäverna och jag skrev lydigt siffror i rutor, satte plus, minus och likhetstecknen prydligt under varandra. Jag tappade aldrig pennan så udden gick av. Stackars de fumliga, som fick hålla sina händer på bänklocket när fröken rappade med pekpinnen tvärs över fingrarna.

Inte satte jag bläckplumpar i diktamensboken heller och jag hade aldrig flottfläckar på skrivböckernas blå pärmar, som så tydligt avslöjade de slarviga.

Jag fick aldrig skäll. Jag hade rosetterna på plats vid öronen och jag satt med rak rygg och klar blick och sträckte fint upp handen när läxan skulle förhöras. Rabblade gångertabellerna och psalmverserna som ett rinnande vatten och sjöng om röda stugor och daggstänkta berg.

Och jag höll mig inom ramarna, så inte vargen skulle locka mig till synd.

Men så …

…började jag gå på strecken.

Jag som alltid hade satt ned mina fötter mitt på trottoarernas stenplattor.

… vägrade jag linjer.

Och ritade ögon i skolböckerna.

… upptäckte jag att livet fanns utanför gränserna.

Och tänjde på dem.

För att hitta den slingriga vägen till mig själv.

Gråväder och skurvatten

Vissa dagar har inget hopp. Grått ute och skitiga golv. Bara att kasta sig in i verkligheten. Fram med dammsugaren och stäng av längtan till havet!

Själen känns också grå. Inte mycket att glädjas åt trots att framtiden rymmer hopp. Orkar inte se imorgon…bara det tråkiga idag.

Försöker ljuga lite för mig själv med musik. Skön musik som jag nynnar medan jag kryssar mellan möblerna. Dammsugaren och jag hittar alla vrår utan att jag håller ögonen öppna. Mina öron hör musiken inom mig.

Vissa dagar är trista…är det dessutom gråväder finns ingen återvändo. Bara att kura ihop sig och gotta sig i tristessen. Tycka synd om. Hålla om. Värma.

Sonen klagade när han var liten.

"Bra för barn att ha tråkigt…Jo då det skapar kreativitet!"sa den grymma modern.

Kreativiteten…vart tog den vägen?

Några ord har kommit på pränt, men inte alls så många. Huset är städat, men bara halva. Här sitter jag, med en kopp te som börjat kallna…

Vissa dagar är bara grå...

Min rastlösa själ

Jag undrar varför det alltid måste hända något omkring mig, varför det kryper i mig om jag inte får byta miljö. Jag klarar inte av att vara hemma en hel dag och jag har tidigare inte kunnat bo på samma ställe mer än några år. Det har blivit bättre med åren, vi har faktiskt bott i samma hus nu i drygt 15 år. Men jag har förstås förändrat allt flera gånger.

Min väninna kan gå omkring i morgonrocken en hel dag, när det är dåligt väder. Lösa korsord, lägga patiens och läsa tidningen hela förmiddagen. Jodå, patiens kan jag väl fördriva tiden med ibland och lösa korsord i solen men tidningen läser jag snabbt…innan nyheterna blir för gamla.

Böcker sträckläser jag.

" Vad är det för mening att läsa ut en bok på en dag?" undrar maken, "då har du ju inget att läsa imorgon". Ja, men gud…jag måste ju veta hur det går! Genast!

Jag har aldrig sovit länge på morgnarna heller. Slöseri, tycker jag. Livet måste ju levas, inte sovas bort. Ja, jag är en sådan där "äcklig människa" som hoppar upp på morgonen och skriker "äntligen" medan maken drar täcket över huvudet och tycker att jag stör. Det gör mig inget, min morgonstund har jag gärna för mig själv.

Som barn och tonåring fick jag alltid frukost på säng. Ja, faktiskt ännu längre…åt frukost på säng fram till 50-årsåldern, men för den skull var jag ingen sjusovare. Nej då, när frukosten var uppäten och tidningen läst, började arbetsdagen.

Anledningen till den vanan var att min mamma ville ha sin morgonstund för sig själv i köket. Det var hennes egentid. Själv kryper jag numer upp i soffan med tekoppen och morgonmackan och datorn i knät. Det är en skön stund…

men sen…

Jag är ju rätt ordentlig också. Var sak på sin plats och rent i hörnen…blir galen om det är stökigt. Snabbt och effektivt plockar jag undan, dammsuger och torkar golven…slänger in en tvätt och fixar diskmaskinen. Systematiskt och med en himla fart…på ett kick är allt presentabelt och sen inträder oron…längtan…rastlösheten. Jag måste ut…bort…framåt.

Vissa dagar har jag åtaganden…och vissa dagar inträffar den totala inspirationen då jag skriver, skriver, skriver …släpper inte taget… de dagarna kan jag ju inte ge mig iväg, men efter några sådana dagar blir jag som ett djur i bur…vandrar av och an, klöser på väggarna.

Omväxling i tillvaron…om så bara en tur till havet. När jag har vandrat en stund vid havet, dragit in den friska doften och dövat mina öron med vågornas dån…då får jag ro för en stund.

Det är så vackert havet, horisontlinjen, ingenting som bryter den…och långt långt där borta är evigheten.

Och jag drivs framåt…nyfiken springer jag mot evigheten…

Vardagsbestyr

Plötsligt är alla helgdagar slut och den glamour som glittrade runt det nya årets ankomst har nu övergått till ett gråaktigt dis. Sidorna i kalendern är inte blanka och vita utan fullklottrade med tider och uppgifter. Skinkresterna är kastade och kvar finns möjligen en liten sillbit, simmande i sin ättiksblandning. Ljusslingorna i trädgårdarna slocknar och dammiga adventsstakar finner ro i garderoberna.

Nu pryder vi våra hem med tulpaner. Denna älskade blomma som blivit var mans surrugat för den efterlängtade våren tillsammans med det bleka januariljuset som avslöjar hur dåligt vi städat i hörnen.

Talgoxen har börjat redan. Han sjunger som den förste av alla. "Tsi tu, tsi tu…" jo, han har slutat sjunga "tsi tsi tu" som han gjorde när jag var barn…för han konkurrerar med civilisationens alla andra ljud. Till och med hos mig här på landet. Den den stora vägens alla bilar, flygplanen och vindsnurrornas sus har fått honom att modernisera sin sång.

Koltrasten pilar mellan buskarna, glad att jag odlar rosor, för frostnupna nypon är hans favoriträtt.

Jag tittar på forsythians grenar. Den ligger i startgroparna, liksom syrenerna. Knopparna sväller och ser ut som om de knappt kan hålla sig längre. Men ännu är det långt till vår…

Jag har i alla fall fått tillbaka min energi med ljuset och känner hur livet kommer åter. Kanske skulle jag gå ut och sakta fylla mina lungor till ett vårskrik….

Vinterdikter

Jaktens tjusning

Jakten är över.

Bytet ligger blödande

vid jägarens fötter.

En kula har genomborrat hennes hjärta

och nu

vänder han kikarsiktet mot nästa

Pilar

När skytten siktar

lyfter han sin båge

rättar in sin pil.

Släpper.

Pilen far genom luften

och träffar mig i själen,

varje gång.

Iskyla

Jag fryser om mina öron

för det jag hör är bara isens klirrande

när orden faller till marken.

Tårarna blir till frost

på mina kinder

när ögonen är kalla och vita.

Lockelsen som var så röd

har bleknat

och bara blånaderna är kvar efter famntaget.

Rå

Som ett väsen i skogen

kastar hon ingen skugga

när hon slinker mellan träden.

Men blicken bränner som eld

och leendet biter sig fast i själen

på den vilsne vandraren,

som aldrig mer kan se

då ögonen blivit förblindade

av flammorna.

Sakta förblöder han

i mossan

och hittas först i evigheten

då tiden inte längre finns.

Lycka

Varm och rusig går jag genom vintern,

snön smälter under mina fotsulor

och mitt blod lämnar röda avtryck

i den vita snön.