Retur

Att man kan bli så förälskad. Jag är helt vettlöst förälskad i en liten rödhårig unge. Tårarna står mig upp i ögonen när jag tänker på att jag rest ifrån honom. Och ändå är jag inte viktigast i världen för honom. Men… jag får ett och annat ögonkast, ett leende och en lätt kram i förbifarten.

Han har varit så sjuk. Tre dagar med fyrtio graders feber. En liten slak figur som inte orkat någonting och idag när han äntligen var frisk skulle jag resa från honom.

Moster skulle komma eftersom mamma och pappa hade viktiga möten och dagis var stängt. Vi hade en mysig morgon. Han var full av energi. Vi drack te och åt smörgås och vi hjälptes åt att duka av och ställa undan. Vi bäddade sängar och läste bok. Till och med tänderna blev borstade, även om det idag blev med min tandborste.

Så kom moster. Oj, så spännande. Lite blyg var han förstås till en början. Ut. Vagnen. Oj, det blev bråttom.

Han visste var kläderna fanns och eftersom plåstret på knät inte fick döljas, blev det shorts. Sympatiplåster, eftersom jag hade ett plåster på mitt skavsår på hälen. Plåster är väldigt viktigt när man är snart två och väldigt duktig.

När man är snart två kan och vet man ALLT. Som till exempel att om man åker hiss ned till tunnelbanan så kommer tåget snart. Man vet faktiskt också skillnaden på taxibilar, ambulanser och lastbilar. Man hör också om det är en helikopter eller ett flygplan som surrar i luften.

Han var lycklig när vi kom till Centralen och såg det stora välvda taket med fönster. Full av tillit pladdrade han på, förklarade och berättade vad allt var och åt russin medan vi drack en snabb espresso.

Så var det dags att skiljas. Tusen slängpussar fick jag när vagnen rullade bort från mig. Jag fällde ned mina stora solglasögon så att tårarna inte skulle synas. Men nu rullar de nerför mina kinder igen.

Jag kan knappt leva utan honom, Sixten.

En mormor i storsta'n

Sixten är sjuk. Han ligger här i min säng med nya taxibilen tryckt mot kroppen och sover. En trött och sjuk liten kille som ändrade mina planer. Nåväl…det får ordna sig.

Jag skulle lämna på dagis och ha några timmar för mig själv, möta en vän från studietiden, äta lunch och mysa.

Tidigt i morse vaknade vi…dotter och svärson har viktiga möten på jobbet och mormor var betrodd att sköta….

Så varm han är… termometern visar 39.1…. oj då. Och städerska kommer… klockan 12. Cirklarna rubbas…men det är väl inte hela världen. Telefonsamtal...

Nu sover han lugnt. Sen klär jag på honom, lägger honom i vagnen och så går vi till någon restaurang, där jag och min väninna kan äta en trevlig lunch och Sixten får sitta med. Vill han kan han sova lite i vagnen. Som en annan "lattemormor" får jag lirka in barnvagnen i ett hörn och utnyttja dagen.

Stockolm är vant vid bebisar… innerstadens alla unga, framgångsrika föräldrar har banat väg för en rural liten mormor som ska klämma sig in i vimlet en dag. Inte kan man missa… visst går jag lite långsammare, tittar lite extra noga vid trafikljusen och ser nog inte så säker ut… men vem lägger märke till en liten gumma även om hon drar en supertrendig barnvagn mitt i storstadsvimlet.

Sixten snusar gott mot min kudde, kinderna är rosiga och nappen guppar av och an i munnen.

Vi ska nog klara dagen…Sixten och jag och min ungdomsvän...

Avkopplad och uppkopplad

Nu sitter jag här ombord på mitt tåg mot Stockholm, inloggad och på en alldeles egen, ensam plats, ostörd. Tekniken ar fantastisk, man kan alltid nås och nå vem och vad man vill, arbeta även på resan och ständigt hålla sig ajour med tillvaron och civilisationen.

Många är kritiska…varför? Man kan ju faktiskt välja, man kan stänga av mobilen och lämna datorn hemma. Man kan ta sin bok och bara vila sig tillbaka…om man vill. Men just nu vill i alla fall inte jag. Jag tycker det här är bra! Jag tycker om min mobiltelefon och jag älskar min laptop. Kanske för att jag är så himla dålig på att planera, vara förberedd och komma ihåg. Så bra det är att Systembolaget sms-ar när det beställda vinet är kommet, tandläkaren och sjukhuset påminner mig om tiden och posten när paketet ska komma. Sen kan jag ju nå både man och barn när jag plötsligt kommer på något, fast jag sitter i bilen eller på tåget.

Att jag nu också kan maila till mina vänner, blogga och delta i den allmänna facebookdiskussionen är helt underbart. Ingen ödslad tid för en rastlös själ.

I väskan ligger en smörgås och en liten flaska vin. Resan ska bli en liten lyxsemester där jag inte alls behöver ha dåligt samvete för att jag bara sitter vid datorn. Ingen kommer att kasta sura blickar, kräva min uppmärksamhet eller fråga när maten är klar… Här sitter jag, en kvinna i övre medelåldern på ett snabbtåg och susar fram genom Sverige… år 2010…ett årtal jag inte ens trodde jag skulle uppleva när jag var arton…och är totalt avkopplad och uppkopplad….

Att bo vid havet...

Sommaren dröjer ännu. Havet kyler. När vi bodde i Hallsberg hade vi ofta betydligt varmare på våren än vad det är här i sydligaste Sverige.

Kastanjen blommar för fullt, äppelträden har just börjat och rapsfälten står knallgula och doftande. Det är ingen hejd på blomningen. Men det är ingen värme i luften. Får kanske ta in basilikan som står i uterummet. Det kan ännu vara kallt på nätterna. Basilikan tål inte kallare än + 10°, nästan som jag.

Visst kyler havet på våren, men på hösten håller det kvar sommaren. Jag är uppvuxen vid havet…även om vissa inte tycker att Bottenviken är ett hav värt namnet. Under flera år bodde vi i Mellansverige. I Karlstad, ett par år och senare i tio år i Hallsberg. Karlstad hade ju Vänern förstås. Det var vackert i Karlstad…men jag lärde mig aldrig väderstrecken. Det var fel på något sätt… Västsverige…

Hallsberg var trivsamt. Nära till Vättern som har de vackraste vyerna som finns. Jag trivdes i Hallsberg…öppna landskap… närkesslätten…gullvivor i gräsmattan… jo det var trivsamt…men så hyrde vi sommarhus på Österlen…. Redan i Kristianstad kände jag havsdoften, när vi kom i bilen. Doften av havet … och jag kände att längtan efter havet var större än jag någonsin förstått.

Vi flyttade till havet. Visserligen har vi några kilometer till havet från huset där vi bor, men jag kan nå det när jag vill och doften finns när havsbrisen kommer… Jag kan inte leva utan havet. Det har jag förstått. Varje dag måste jag se havet. Ena dagen är det svart… nästa blått, grått, gnistrande, doftande. Havet är aldrig likadant… det skiftar ständigt färg och form.

Här i Skåne är horisontlinjen obruten. När jag står på stranden vid Mossby, möts himmel och hav. Långt där borta finns Världen… och evigheten. Havets brus i mina öron, havsluften i mina lungor… finns något skönare i livet?

Näktergalens sång

Det är något alldeles särskilt med näktergalens sång. Kanske för att jag inte är uppvuxen med den. I Norrbottens kustland var storspoven det vackraste ljud jag kunde höra. Här i mitt skåneland hörs inte storspoven, men näktergalen. Det är ett förtrollande ljud.

När jag gick ut, var solen ännu synlig. Lärkan sjöng och byns femtonåringar körde med sina trimmade moppar på byvägen medan E65.ans bilister satte spiken i botten inför fredagkvällens förlustelser.

Påfågelhonan Gisela har lagt sig på ägg i buskarna och hanen, Garibaldi skriker uppgivet. Han sitter i det stora körsbärsträdet så ensam och undrar var hon är, hans stora kärlek.

Göken gol en sista gång och duvorna prasslade i kastanjen. Katten och jag satt och njöt av konserten medan hundarna rände runt och luktade av dagens händelser. Ett flygplan brummade… civilisationen är närvarande trots att jag inte kan se annat än grönskande vetefält, i fjärran ett gult rapsfält och så den gröna åsen i norr.

Det röda klotet försvann bakom Hvidarparns kulle och fladdermössen kom pilande. Nattfjärilar sticks inte… inte en enda mygga har vi här… det är befriande...

Jag tog en klunk av vinet, katten spann och trampade in klorna i min tröja… Trots motorljuden rådde frid… och påfågelns skrik… det tycker jag är härligt.

Långt borta över, åsen sjöng näktergalen när jag tog mitt tomma glas och lämnade trädgårdens dofter… i natt ska jag sova för vidöppet fönster...

Jag njuter av livet när det är varmt och ljust. Under mina första tjugo år i Norrbotten överlevde jag vintrarna nätt och jämnt. Ljuset under sommarhalvåret laddade mina batterier. Inte förrän åren i Skåne har jag förstått hur jag gick in i mig själv i oktober, som om själen gick i ide, för att komma ut igen i februari - mars när ljuset och fågelsången kom igen. Jag minns en februaridag när jag gick längs Lulsundsgatan, som var kantad av stora björkar och talgoxen sjöng sitt tsi-tsi-tu, tsi-tsi-tu… nu för tiden har den mer bråttom och sjunger bara tsi-tu, tsi-tu…och min kropp fylldes av jublande lycka.

Ännu idag är talgoxens sång ett löfte om den annalkande våren även om göken är den verkliga höjdaren.

Här i Skåne är hösten lång. Havet håller kvar sommaren ända in i oktober och i november, då firar vi ju i dagarna tre, så då har jag inte riktigt tid att deppa ihop. Varje år blir jag lika överraskad av första advent. Men… gräsmattorna är ju ännu gröna och rosorna blommar ju… inte kan det redan vara jul…

Jag brukar gilla de skånska vintrarna för de varar bara i högst tre veckor.

I år kom vintern tidigt och varade länge. Tre långa månader och en lång och kall vår följde på det. Känslan av mina norrbottensvintrar, då hoppet om nytt liv nästan var ute, kom tillbaka.

Men nu är sommaren här. Solen letar sig in så tidigt genom sovrumsfönstret. Jag är pigg redan vid femtiden. Ute med hundarna halv sex…. dofterna och fågelsången försätter mig i ett glädjerus.

Jag har inga rullgardiner bara flortunna vita gardiner överallt. Vem vill stänga ute ljuset?

En sann norrbottning har aldrig persienner, rullgardiner eller mörkläggningsgardiner. Halva året kan man sova… men när ljuset kommer…då ska man leva… fullt ut.

Tidigt uppe… sent i säng… det är lycka!

Lavendelhäck…vem vill inte ha det

Min kropp ömmar. Jag kan inte böja mig för att ta upp hundskålarna. Jag får sätta mig varsamt. Ogräsrensningen sätter sina spår i min gamla kropp.

Varför orkar jag inte lika mycket som mina tankar. Jag ska…men jag måste bara sätta mig och pusta en stund.

När jag var fjortis…började min karriär som ogräsrensare. Varje sommar rensade jag ogräs i Luleås parker ända till jag var 20+. Jag blev fotograferad av turister och en gång blev jag Sommarflicka i lokaltidningen. Tidningsurklippen fanns i mammas gömmor och ligger kvar i kistan med gamla fotografier. Där finns dödsannonser och vigselannonser och bilder på mig som elevrådsrepresentant under lärarstrejken 1967. Mamma var flitig med saxen.

Jag rensade ogräs… och dansade på kvällarna.

På den tiden gällde åtta timmar om dagen…nu pallar jag väl inte ens hälften och ändå känns det som om jag blivit överkörd av en ångvält.

Får väl börja på gym…till hösten…eller efter jul... så kanske jag orkar med ogräset nästa år eller ta mig ur sängen…åtminstone

Så har jag planterat lavendel. Min kryddgård ska kantas av en lavendelhäck.Det har jag planerat i femton år. Jag har planterat lavendel….år efter år. Varje år dör ett antal plantor och inte sprider den sig som den gjorde i Hallsberg. Där fick jag gräva upp och kasta…här får jag plantera nytt och köpa för dyra pengar. Varför i hela friden kan det inte bli en tät och vacker häck…läget är perfekt. Tio plantor har jag satt idag. Jag vill verkligen ha en lavendelhäck, men jag undrar hur mycket den har kostat under årens lopp.

Mitt i kryddgården står en relik. Den planterade vi redan första sommaren och den ska vi ha för minnet. Ginko Biloba….läste för några veckor sedan att man inte kunnat påvisa effekt av dekokten, men när vi planterade…det minns jag tydligt… då skulle det vara bra för…vad var det nu…

Här sitter vi nu, två reliker… och drömmer om en framtid i Italien. Och jobbar häcken av oss i vår enorma trädgård… och samlar på minnen… ska koka en kopp te… på Ginko Biloba

Trimtankar

Och så blev det varmt och skönt. Perennrabatten står i blom. Pionerna växer så det knakar, flera centimeter på en dag. De tidiga, röda, är på väg att slå ut. De är så vackra, men tyvärr blommar de inte så länge. Satte riddarsporrarna men var tvungen att röja undan maskrosor, nejlikrot och kirskål. Det är inte många dagar sedan de bara var små… men nu syns knappt malvorna, myskmadran och astilben. Jag rensade en del men i morgon kommer giftet fram. De största måste man förstås dra upp. Bosse hjälpte mig faktiskt med maskrosorna.

Whisky skulle trimmas klockan ett. Få hundar har så tät päls, men den är trots allt inte svår. Han har en matta av ny päls under och hans matte kommer regelbundet…låter aldrig pälsen bli övervuxen. Idealet.

Det är en alldeles speciell känsla att börja trimma. Oftast börjar jag på höger baklår och går framåt. Jag gör hela ena sidan, utom huvudet. Biter hunden så jag måsta ha munkorg, trimmar jag huvudet först, annars blir ansiktshåret så blött och slabbigt och sitter hårdare fast. Det svåraste är halsens framsida. Där är hundarna känsliga och pälsen oftast lite mjukare vilket gör att den sitter hårdare. Där ska också pälsen vara kortast. Under magen och svansen är de också mycket känsliga. Hanarna är så rädda att bli av med sina grejor att de ligger absolut stilla. Jag klipper på de känsligaste ställena. De inser hur lätt jag kan slinta med saxen…är det det som kallas kastrationsångest?

Katterna ligger nästan alltid på trimbordet medan jag trimmar. Det gör hundarna lugna. Även hundar som inte är vana med katter blir koncentrerade och lugna. Curry kan till och med slicka dem i ansiktet. Alfred är inte riktigt lika tålmodig. Flämtar hunden blir han irriterad och snabbt som ögat slår han till med tassen. Det brukar ge resultat. Tungan dras in och det blir slut på hässjandet.

Det är intensivt arbete att trimma. Normalt tar det två timmar att trimma en norwichterrier, men vissa hundar, stora hanar med mycket päls kan ta längre tid. Då känns det som om högerhanden ska gå sönder, handlederna värker och nacken blir stel. Krånglar hunden är det lätt att bli irriterad. Blir man arg, blir hunden ännu besvärligare och så blir det ännu värre nästa gång.

Många tror att det gör ont när jag drar bort pälsen. Gjorde det ont skulle det inte gå att trimma. När det gör ont eller hunden är rädd, drar huden ihop sig och hårstråna går inte att dra bort. Därför måste hunden vara lugn och avslappnad och lita på mig. Nästan alla hundar som har varit här tidigare, tycker att det är kul att komma hit och det finns hundar som inte alls är intresserade av att åka hem igen. Men ingen hund tycker om att stå på trimbordet i två timmar…de bara accepterar det. När jag är färdig, har klippt klorna och vi kelat lite lyfter jag ned en hund, som är stolt och glad. Jag tror de känner sig fina för de visar liksom upp sig när de sprätter ut genom dörren.

Det är fantastiskt att möta hundar jag trimmar på utställningar och de kastar sig fram till mig och är jätteglada. Kenzo skäller av glädje så fort han hör min röst. Det är beviset för att jag inte gör dem illa, fast jag drar bort pälsen.

Att trimma är som att forma lera. Man måste ha konturerna i händerna. Det är inte lätt…det är det många som blivit varse.

För några år sedan skulle Bosse lära sig…hade han tänkt. Vi ställde upp Tilda på trimbordet och skulle ta var sin sida. Jag visade och Bosse försökte. Nog fick han väl bort lite hår, men från den dagen ser han med respekt på varje trimmad hund. Han har aldrig försökt igen…

Jag hoppas bara att mina händer håller ett tag till. Det är faktiskt trevligt att stå där i trimrummet och lyssna på P1 och se hur hunden på bordet förvandlas från ett lurvigt troll till en distinkt och prydlig, om än lite trött, norwich. En snabb slick på min haka och vi är färdiga

Vardagstankar mellan hägg och syren

Äntligen kom solen tillbaka men värmen finns inte här, bara uppe i Norrbotten. Ännu värre var det i Nòve Zámky. Pratade med Natalia igår på Skype och hon visade hur några ynka grässtrån stack upp ur vattnet som vore det en risplantering. De 90 träd de med möda planterade i fjol mår dåligt. De har haft regn i flera veckor.

Det regn som kom i Skåne behövdes och idag när solen tittade fram igen brast körsbärsträdens knoppar. Salladsplantorna börjar ta form och potatisblasten står i tio raka led. När värmen kommer blir det säkert en explosion av allt som ligger i startgroparna. Precis som jag…jag är redo för utevistelse efter den långa vintern och den kalla våren. Påfåglarna hänger utanför altandörrens glas…"vi vill ha sällskap…" ropar de. Syrenbersån är redo för en kaffepaus och hängmattsträden väntar på någon som vilar i bladskuggan. " Vi kommer…" men vi måste bli svettiga först. Som det nu är sitter jag med alpackastrumporna och gotlandsulltröjan med knädatorn som värmer mig lite utanpå och det italienska som värmer mig lite inuti. Jag kunde gärna byta det mot svalkande vitgrönt portugisiskt…men variationen är svart indiskt istället.

Trots allt är det härligt, så här mellan hägg och syren…att stänga butiken och bara njuta av allt det vackra.

Fast…några trimhundar har jag allt innan badsäsongen tar fart på riktigt. Jag tänker så bra medan jag trimmar.

Och tänka bör man… annars dör man

Långhelg och långhår….

Långhelg och trädgårdsvistelse skulle det bli. Men vädret inbjuder inte precis och så jobbar maken förstås. Dessutom skulle jag vara hundvakt. En hund mer eller mindre i gyttret av djur är ju inget man ens behöver fundera över….men nu är det så att Nelson är en hane. Han är snäll och duktig, men han kan inte motstå att lyfta på benet lite här och där.

När vädret är skönt och man är ute spelar inte det någon roll men inomhus är det lite mer irriterande. Det är inte så att det är floder som man trampar i…nej då. Det är diskreta droppar som efter ett par dagar börjar sprida en omisskänlig lukt.

Klorinflaskan fram, här gäller min absoluta närmiljö…inte den globala…och så går jag på jakt. Under drickabacken, ja det rinner i klinkerfogarna och samlas under backen, under stolsbenen, under fåtöljen och inne i skåpet. Inne i skåpet…det var svårt att upptäcka. Jag kände lukten och torkade runt omkring…men lukten försvann inte. Till slut öppnade jag dörren och minsann, där hade vi en liten samling.

Sen var det ju helg…och vila. Men Nelson är dessutom långhårig. Han ska alltså inte bara vara här…han behöver även trimmas och det hade vi inte avtalat precis….

Mina arma tummar skulle ju vila de här fyra dagarna…. tja, det som är gjort är gjort så det är bara att ta Nelson under armen och traska ut i trimrummet ett par timmar… så var det med den långhelgen

Diskussioner och personangrepp

I min familj diskuteras det alltid. Minsta påstående måste stötas och blötas in i det oändliga. alla deltar frejdigt, alla har sina inlägg. Vanligtvis var vi ganska överens men innan diskussionen är slut skriker vi , gråter och anser att vi är missförstådda. Sen måste man sura en lång stund, smälla i dörrar och vägra att delta i dagens övriga sysslor.

Alla minns tydligt, har läst, vet minsann och men det kan ju… Så har det varit alltid. Det är tröttsamt. Någon gång har vi bestämt att aldrig mer….men lika fullt blir det igen och igen.

När vi sätter igång finns ingen svensk neutralitet, ingen svensk diplomati bara tattarblodet som sjuder…så får man inte säga…men jag tror alla förstår.

Igår handlade det om kex/chex…och jag visste förstås bäst….som språkhistoriker…den diskussionen är vare sig avslutad eller löst. Sen var det vargjakten…. det gick hett till men där avvek jag fegt. Den hade jag ju redan sagt min mening om för några dagar sedan. Till frukost blev det för tidigt födda barns rätt till överlevnad. Alla är överens…men och sen är det full huggning. Oj oj oj, inte behöver vi motionera för att höja pulsen. Det är KRIG.

Nu sitter vi alla, med varsin syssla i enskildhet bredvid varandra….. inte undra på att jag älskar mina ensamma dagar….

En dator och ett glas vin i ensamheten...

Datorn och ett glas vin…det är min lott. Ganska trevligt ibland, men ensamheten kan bli tjatig också. Mamma accepterade aldrig sin ensamhet när hon blev änka efter 64 års äktenskap. Hon kände sig inte trygg. Som hemmafru under hela sitt vuxna liv, förutom under krigsåren då hon arbetade ideellt på LV7 i Luleå, hade hon visserligen ett eget dagliv, men pappa var alltid hemma på kvällar och nätter. Mamma tyckte inte om tystnaden. På dagarna sjöng hon. Hela hennes familj sjöng. Och skrattade. Mina galna mostrar och mamma…de skrattade och kramades och sjöng. Mina morbröder skrattade också och skålade….de visor de sjöng tålde inte dagsljus, men det förstod vi nog inte, vi kusiner….Men som för att mildra deras mörksens sånger, sjöng mostrarna Blott en dag….och andra halvreligiösa sånger. Sen åkte vi till havet…alltså, Luleå ligger vid havet men vi åkte och badade…långt ut i skärgården. Då sjöng vi kusiner. Vi sjöng Samboronbon en liten stad förutan gaata... och Käre John, skriver jag ännu en gåång…det passade ju bra eftersom pappa hette John…. vi sjöng alla tänkbara slagdängor blandat med Havsörnsvalsen och I en sal på lasarettet... Vad vi skrattade.

I denna stora bullriga familj fanns aldrig tystnad och ensamhet. Inte undra på att mamma kände att livet var slut när det blev tyst. Fyra år led hon av ensamheten på kvällarna. Ibland ringde hon.."Kan jag inte få låna flickorna några dagar", jo visst. För mig var det avkoppling att lämna dem hos mamma. Och de proppades fulla med sockerkaka, kanelbullar med glasyr och plättar med blåbärssylt. " Inget socker" var det sista jag sa innan jag stängde ytterdörren.

" Aldrig", sa mamma och hällde ytterligare en sked strösocker i teet.

Trots att jag inte ogillar ensamheten är mina vänner viktiga. Jag har ett stort behov av vänner och jag har ett stort kontaktnät. Vänner kan man aldrig få för många och sina vänner måste man vårda ömt…Min man och mina barn finns ju där förstås, men det är viktigt att man har ett personligt kontaktnät förutom familjen. Mamma hade sina systrar och sin barndomsväninna, som faktiskt överlevde mamma med något år. Väldigt många flickor lämnar sina väninnor när de blir förälskade. Väldigt många flickor överger sina egna liv när de blir förälskade. De går upp i kärleken… Om nu inte kärleken håller i 64 år….då kan man stå där med sin ensamhet. Man måste ha ett eget liv utöver livet med man och barn. I livet finns det plats för alla. Precis som kärleken är oändlig är även vänskapen oändlig.

Och så har man tankarna. Och drömmarna.

Så skönt det är med datorn och ett glas vin…när mörkret faller på.

Nässlor, vargar och annat vilt

Nässlor ska man ha någonstans i trädgården. Visst är de lite envisa på sina ställen, men man måste ha dem där borta... vid komposten eller där… under det gamla trädet… för fjärilarnas skull och för den goda soppan tidigt, tidigt… så grön och nyttig och som lovar att snart kommer den… sommaren.

Vad gäller vargen så var den här före oss. Det är en vacker och skygg varelse som är oförtjänt hatad. I litteraturen har vargen stått för ondskan och den farliga lockelsen. Den har alltid varit ett hot mot människans kreatur. De svenska jägarna vill inte dela med sig av köttet till vargen. Naturligtvis vill fårägarna inte bli av med sina djur. Ingen vill få sin hund dödad av vargarna. Men I vårt stora land borde finnas plats för vargen.

I södra Europa vallar man fortfarande sina får och driver dem in i hägn på natten, så att vargen inte kan ta dem. Där lever mångfalt fler människor på betydligt mindre yta, med betydligt fler vargar. Visst hatar de också rovdjuren….men det hat som finns i Sverige är ofattbart. Vi har älg, rådjur och nu alltför många vildsvin. Perfekt vargföda. Vi behöver inga jägare för all vår mat finns att köpa i Konsum. Ingen i Sverige behöver jaga för att inte svälta ihjäl. Jakten är ett lyxnöje och min åsikt är att först när varg, björn och lo fått sitt kan jägarna få ta del av överskottet. Hur kommer det sig att politikerna ser genom fingrarna med vargjakten, förgiftade åtlar och fällor… får de månne en stek då och då...

Gift

Jag ska ta till gift……jag orkar inte med. Det där förbannade kirskålet tar över….min stora perennrabatt, som jag räddade när vi flyttade hit. Jag hittade den av en slump. Dold under flera års vanvård. Råkade hitta en kantsten…och så började restaureringen. Det tog nog tre år innan jag lyckats få bort allt ogräs, förbättra jorden och återplantera gamla svenska växter, som riddarsporre, stormhatt, löjtnantshjärta och malvor. På våren dyker lökarna upp. Narcisser, hyacinter och tulpaner som inte längre finns att få. Rabatten skiftar i färg…börjar med gult…krokus, vintergäck, gullkrage, påskliljor. Sen kommer blått. Hyacinter, ormöga och iris. Och sen kommer tulpanerna, röda stora, röda med vita kanter och de röda pionerna med sitt lysande gula öga.

Rabatten är fantastisk…..men nu håller den lömska kirskålen på att äta sig in igen. Den syns inte först, bladen förvandlar sig som en förklädd häxa och ser ut precis som den växt den invaderar. Så plötsligt står den bara där och rötterna är ett flätverk i flera lager och skepnader. Tar man bort lite…slår det upp allt fler. Bladen är vackra och när blommorna kommer, som en vit sky…är det för sent.

Ät….säger vissa, gör soppa och stuvning.

Aldrig……

Jag tänker inte äta dem, jag tänker förgifta dem. Jag ska ta en pensel och en liten burk med gift och så ska jag systematiskt sätta en liten droppe på varje blad, sen ska jag stå och tittapå hur de kvävs, sakta. De som klarar sig ska jag ge ytterligare en omgång, en till och en till…..tills min vackra perennrabatt prunkar igen av pioner, lammöron och astilbe…..dagliljor och kärleksört……

Jag planerar ett mord….

Bad

Årets första dopp är avklarat. Skulle ha skett den första maj men dagen var blåsig och kall och underströmmar kan vara otäcka. Jag laddade upp till dagen därpå. Vaknade klockan sex och visste att det var dags. Det tog en stund innan chauffören vaknade och var redo, men strax efter åtta satt vi i bilen på väg ned till Mossby strand. Morgonen var frisk, lite kylig men solen var redan uppe och det var ingen vind. +8 grader i luften, vattentemperaturen kanske densamma. Jag var förberedd på kramp i vristerna…..och så klev jag ned..utan att tveka för tvekar man blir det för svårt. Rakt fram och så doppa sig….det var inte alls så kallt som jag hade trott……det var härligt.

Jag är ingen simmare och ingen seglare…men jag är en hängiven badare. Det är en totalupplevelse att känna vattnet omsluta sig, hur alla porer dras ihop och hur kroppens endorfiner rusar. Det är som om att vakna…ordentligt och sen håller energin i sig hela dagen.

Att bada är som att andas havsluften….att renas i kropp och själ