Laster tolkas ofta som beroende. Rökning, godis, droger…det är laster som man ska skämmas över. Det är laster som är dåliga för hälsan om det verkligen är så att man är slav under sin last.
Jag har aldrig rökt. Aldrig ens varit lockad att göra det. Har alltid tyckt att det luktar illa.
I mitt hem rökte alla. När jag var barn rökte pappa dygnet runt. Han vaknade och tände pipan flera gånger om nätterna. Jag minns precis hur det lät och hur det luktade.
På femtiotalet rökte många. Det var faktiskt inte vare sig skuldbelagt eller farligt, på den tiden. Folk rökte i bilen fast barnen satt med. Gravida rökte och ammande mödrar rökte. Det fanns rökrum på BB.
Jag minns när jag fick mitt första barn och mjölken inte ville komma.
"Lugn," sa barnsköterskorna, " vi ger ditt barn modersmjölk från mammor som har överskott."
På min oroliga fråga om det kunde vara från en mamma som rökte, svarade hon, "ingen risk" och så visade hon de två kylskåpen. Ett med gulvit mjölk och det andra, som luktade gamla cigaretter redan innan hon öppnade dörren, där mjölken i de små flaskorna var missfärgad och luktade förfärligt. På min fråga varför de inte gav de stackars barnen till rökande mammor av den andra mjölken och kastade den äckliga sörjan, svarade hon: "Barnen är redan nikotinberoende. De skulle inte må bra av den andra mjölken."
Jag har heller aldrig testat droger. På grund av att jag inte rökte, inte kunde röka, testade jag inte hasch. Det var annars väldigt vanligt i slutet av 60-börja av 70-talet. Men jag ville inte göra mig till åtlöje, alltså avstod jag. Några andra droger var inte aktuella. I alla fall inte i min värld.
Första gången jag drack alkohol, delade jag och en kille en halvflaska Hunt's portvin. Det var ingen höjdare, kan jag säga. Jag har fortfarande svårt att känna lukten. Fulla blev vi inte heller så det var ingen hit.
Alkohol lockade mig inte. Jag föredrog att vara chaufför istället, när jag kom upp i den åldern.
Godis har jag ätit. Kanske till och med så mycket att det varit en last. Det är svårt att säga. Sockerberoende, det lider vi nog av lite till mans.
Däremot har jag en last. Jag älskar dofter. Utan min parfym känner jag mig naken.
Under årens lopp har jag bytt parfym ett fåtal gånger. Den jag har just nu har varit min doft i minst femton år. Försökte byta för tre år sedan, men alla i min omgivning protesterade.
På en av mina arbetsplatser hade vi en mycket speciell vaktmästare. Han var expert på dofter och han visste precis vem som passerat genom korridorerna. Jag minns vårt första möte.
"Den doften har jag aldrig känt förr, vad har du för parfym?"
Förvirrad vände jag mig om. Möttes av ett leende. Jag berättade och förstod att den mannen hade järnkoll. Inte lönt att vistas på fel plats vid fel tillfälle, någonsin.
Skulle inhandla en flaska på specialaffär i London. Sonen och jag traskade genom Hyde Park till Harrod's. tillsammans med kvinnor i pärlbroderade slöjor från österlandet köade jag. När det var min tur gjorde jag min beställning och expediten gick in för att ta fram dyrgripen. En stund senare kom hon ut. Bestört meddelade hon att den tyvärr inte fanns, men genast skulle hon ringa till butiken runt hörnet. Inte där heller fanns den.
Det fanns en chans kvar, Selfridge's. Hon ringde. Jo, där fanns faktiskt en flaska.
Expediten på den lilla butiken på Harrod's, beställde en taxi till mig och sonen och jag placerades i bilen, som trotsade trafikreglerna för att ta oss till målet, Selfridge's, på parfymmärkets bekostnad.
Jag var väntad, när jag kom in. Expediten bar fram min flaska på en liten kudde, och slog sedan in den som vore den en dyrbar klenod.
Upplivade lämnade sonen och jag butiken med den lilla orangefärgade påsen med den romerska hästen instansad, för att inta vårt Afternoon Tea med scones och clotted cream på lämplig lokal.
Te och diamanter…det är också mina laster.
Te unnar jag mig dagligen. Svart och starkt.
Diamanter, ja tack…cause diamonds are a girls best friend…
Lyx…ja visst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar