Redo

Plötsligt känns livet lätt att leva. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Det tog många år.

Det känns som om jag har kastat bort en ryggsäck med gamla stenar som jag burit under alltför lång tid.

De senaste två åren har bördan blivit lättare, men nu är alla stenar slut och ryggsäcken blåser iväg i vinden.

Jag är redo.

Äntligen har jag kastat den sista bördan. Nu ni…här kommer jag!

Inte är det lätt att bryta mönster, lämna soffhörnet och brottas med tankebanor. Det gör ont, ger skavsår och sliter. Mycket lättare att falla tillbaka, sjunka ned och bara glömma…men nej!

Här ska f-n i mig sopas, vädras och möbleras om i mitt liv. Från och med nu ska andra bullar bakas. Bäst att smida medan järnet är varmt!

Så besteg jag mitt sista berg igår. Gick till gymet.

Matvanorna är redan ändrade för flera månader sedan. Sockerberoendet har jag lämnat för säkert ett år sedan och banta blir man bara tjockare av. Det finns bara ett sätt…

äta mindre och röra sig mer…och det är aldrig för sent att ändra sina vanor och sina åsikter.

Alltså…gym! Med maskiner! Trodde väl aldrig…

Men …när vinden tjuter och sliter i kläderna eller regnet piskar är det inte lätt att gå sig varm. När hundarna vägrar att sticka ut sina näsor är det lättare att stänga dörren och kura framför brasan.

Ja, så har det alltså hänt. Efter många års törnrosasömn…har prinsen kysst mig och nu står jag här och tar fighten mot mig själv.

Och målet då? Vad är målet?

Den som riktigt känner mig, vet att jag inte tävlar för att vinna, utan för nöjet att delta...

Valentine's Day

På det ljuva 60-talet hade jag en massa brevvänner runt om i världen. Det var inte ovanligt, det fanns ju varken datorer eller mobiltelefoner och de flesta av mina vänner hade minst ett par stycken. Det var ett bra sätt att öva sig på språk.

Jag skrev till en kille i Polen, en i Kina, en i Tyskland och en i Argentina. Dessutom hade jag en brevvän i Bergen och så Valerie i Yorkshire, som jag skulle besöka en sommar om inte smittkoppsepidemin hade slagit till. Jag hade biljett och skulle vara hos henne i tre veckor, men först skulle alla vaccineras.

Vi stod på rad i våra outfyllda behåar, med killarna smygtittande utanför fönstren i skolans källare och Doktor Lundgren rispade med en liten nål på överarmens baksida och droppade en otäck vätska i såren.

Några dagar senare bildades blåsor och ytterligare några dagar senare skulle allt vara över.

Inte för mig. Min arm blev större, blåsorna blev svarta och mina lymfkörtlar svullnade och ömmade. Febern låg mellan 40° och 41,5° och jag visste med säkerhet att vid 42 skulle jag dö. Mamma verkade ta det hela med ro, pressade apelsiner och citroner men ringde inte till doktorn. Mer än fem veckor var jag sjuk och resan till Yorkshire gick om intet. Valerie slutade skriva till mig och inte förrän tjugo år senare fick jag kontakt med henne igen.

Däremot skrev Brian. En ganska snygg kille från Brighton. Han ville gärna träffa mig , skrev eldiga kärleksbrev som jag och min bästis Inger fnissade åt och den 14 februari kom ett vackert paket prytt av hjärtan och vacker rosett.

I paketet låg den mjukaste halsduk jag någonsin sett, men i fullständigt omöjlig färg. Vit och orangerutig var den och ännu hade inte 70-talets färger slagit igenom.

Brian glömdes bort, byttes ut mot killar IRL, men halsduken låg länge kvar i min byrålåda, lika förförande mjuk.

Jag bar den aldrig, men jag glömmer aldrig min allra första valentingåva. I Sverige introducerades inte Alla hjärtans dag förrän flera år senare och jag minns ännu min rutiga halsduk och hur mjuk den var när jag kände den mot min hand.

Hoppas Brian hittade en flicka med samma dåliga färgsmak som han…jo det gjorde han nog... i England...