Nu måste vi odla vår trädgård

sa Candide till Pangloss i slutet av sin livsresa. Ja nu måste vi göra vår sista resa och odla vår trädgård medan tid är, medan vi ännu orkar och medan vi ännu kan njuta. ”Men vad ska ni göra, när ni tröttnat på att sola och bada” ” Vi ska odla vår trädgård” borde jag ha svarat och menat att vi äntligen ska få tid att göra ingenting eller allt. Ännu har jag inte landat. Jag har inte slagit mig till ro. Har inte kommit mer än till planeringsstadiet. Kanske kommer jag aldrig att hinna skörda. Kanske kommer jag aldrig att hinna börja odla utan kommer ständigt att vara på resa. Kanske är jag som ”den vandrande juden” som ständigt ska vandra, ständigt ska söka och aldrig nå mitt mål. ”Men vad ska ni göra, när ni sett allt” Kommer vi någonsin att ha sett allt? Varje dag i hela mitt liv har jag sett något nytt. I sextiosex och ett halvt år har jag upplevt något nytt varenda dag. När tar upplevelserna slut? ”Vi ska odla vår trädgård”, borde jag ha svarat. Samma trädgård vi skulle ha odlat var än i världen vi befunnit oss. Vi vill bara se om den blommar vackrare i värmen, för om vi inte testat hade kanske allt förfrusit, vissnat eller torkat inom oss Jag ska bara.... innan Så har mitt liv varit. Jag har aldrig tillåtit mig att leva i nuet, måste städa, måste tvätta, måste handla, måste, måste, måste...innan jag kan göra det där jag egentligen vill. Vi skrattade när vi kom ihåg våra resor med barnen. Allt packades i bilen, allt var noggrannt förberedd och planerat. Praktiska piroger packade i praktiska påsar så att det bara var att äta i farten. Praktiska muggar för te, kaffe och choklad, bara att dricka i farten. Många timmar tog det att resa genom Sverige, allt var under kontroll men det värsta av allt var att jag, när allt var klart, barnen fastspända i bilen och hundarna insatta DÅ torkade jag golven...så att allt skulle vara rent när vi kom tillbaka efter några veckor. Ordning och reda, var sak på sin plats. Inte hann jag odla min trädgård. Jag krattade ju bara gångarna. ”Men vad ska ni göra, om ni tröttnar” ”Vi ska odla vår trädgård” borde jag ha sagt. Plantera tankeblommor. Jag odlade en trädgård. Trodde den var min. Jag planterade hundratals rosor. Trodde det var rätt. I tjugo år odlade vi och slet i vårt anletes svett. Vi klippte och rensade, planerade och planterade... En dag blev det oöverstigligt. Vi orkade inte längre sköta den trädgård vi trodde var vår. Vi tröttnade inte, vi blev uttröttade. ”Men vad ska ni göra av alla era saker” ”Vi måste odla vår trädgård”, borde jag ha sagt, ”den som växer inom oss.” Vi har rest så länge och upplevt så mycket. Alla våra erfarenheter och minnen ger näring åt plantorna att växa i värmen och ljuset av varandra. Vi förverkligade en dröm vi länge hade haft. Visst var det svårt att skiljas från saker som betytt mycket för mig. Jag stod med dem i handen, mindes vad jag fått avstå för att kunna köpa den. Inom mig sjöng en falskt klingande melodi ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” Kanske var det en tröst. Vi skulle ju bara flytta, inte dö. Efteråt, när allt var bortskänkt eller sålt kändes det befriande. Vi äger inga prylar längre! Vi äger bara minnen! ”Men, vad ska ni göra om ni ångrar er” Hur kan man ångra livet? Vi drivs framåt av tiden, dag för dag, timme för timme. Vad lönar det att ångra? Då stänger jag grinden till min trädgård, tar flyget hem...var det nu är, om inte i min egen tanke. För den som odlar sin trädgård, har hittat sitt hem.

Jag såg en Youtubefilm för en stund sedan. En vacker vit kakadua satt i sin ägares knä och lyssnade på rockmusik och fågeln head-bangade i takt med dunka-dunkat. Den såg lycklig och glad ut. Den såg ut som om den verkligen gillade musiken och mannen såg ut att vara en god man, trots fläskmagen, men hans papejoja hade det bra, tänkte jag, tills jag såg de korta vingstumparna. Så vingklippt som bara går, inte en vingpenna var sparad... Så är det att inte kunna tala språket i det land man lever. Man är vingklippt! Man kan inte skoja med barnen, man kan inte svara på frågor och man kan inte uttrycka varken glädje, sorg eller irritation. Språket är nyckeln till frihet och inre frid. Att tala många språk gör att du kan vara den du är tillsammans med många. När mitt inre bubblar av glädje, brister bubblorna innan någon hinner se dem. När jag blir frustar av ilska faller saliven till den torra marken utan att fukta den ens. Jag kan inte flyga, kan inte ens gå eller krypa...jag blir ingenting, när orden stockar sig i halsen. Jag har inte orden! Det gör mig liten, obetydlig. Jag som har så mycket att säga! Träffar många här. Olika nationaliteter. De har bott här i många år, men påstår sig inte kunna ett ord spanska. Varför? Varför skryta med att inte ha lärt sig landets språk, när de utnyttjar landets förmåner, solen, havet, bergen, maten, vinet, värmen och vänligheten som strålar från landets människor. Jag vill kunna prata, dela min tacksamhet med de människor som låtit mig komma hit till deras land. Visst kan jag tycka att de kunde lära sig lite engelska, i alla fall de yngre och inte för min skull utan för sin egen. Bara för att friheten bor i orden. För när man kan ett språk, då kan tankarna flyga fritt. Då slipper man headbanga till rockmusiken... då kan man sjunga för full hals

Tung i gumpen och lätt på foten

Efter drygt 30 år med norwichterrier har jag blivit bekväm. Dessa små terriers behöver inga långa promenader, särskilt inte när det regnar, blåser eller är något v annat väder man kan skylla på. Man kan absolut gå långt och länge i behagligt tempo längs stranden eller på de vackra hedarna på Österlen när vädret är vackert, då skuttar de och tycker att livet leker, men när vintern ylar utanför ytterdörren, vägrar de att gå ut, kopplar på återvinningssystemet och kryper upp i soffan runt sin matte. Därför har jag blivit en aning tung i gumpen och tycker att det är lite tråkigt att gå på promenad. Ja, jag skäms att säga det, men så är det. Vi flyttar till Gran Canaria när vi blir pensionärer, sa vi och så börjar vi promenera. God idé, men eftersom jag känner mig själv insåg jag att jag skulle hitta massor av anledningar att inte ta en promenad, om jag inte var tvungen, så jag beställde en Bedlingtonterrier. ”Du är inte klok” sa alla våra vänner. ”Ska ni ta hunden med er till Kanarieöarna” ”Ja, för då måste vi gå ut och gå”, svarade jag och såg misstron lysa i deras ögon. I god tid före flytten kom bedlingtonvalpen. Det var uträknat. Hon skulle bli uppfostrad av de gamla norwichdamerna för de visste precis hur man ska uppföra sig och berättade det gärna för andra, mer ohyfsade hundar. Trodde jag ja. En bedlington låter sig inte uppfostras. En bedling provoceras av uppfostran och får fnatt. Norwichtanterna gav upp, lyfte bara lite på överläppen och visade de gulnande tänderna när valpen kom för nära. Det behövs inte mer för att få en bedlington att springa i åttor runt, runt i trädgården i sådär en kvart, för de är väldigt lätta på foten. Bedlingtonterriern hade precis kommit i tonåren när vi stoppade in henne i en bur och satte henne på ett flygplan. Hon flyttade med oss till Maspalomas medan de mycket gamla norwichdamerna flyttade till de snälla jaktmarkerna. Nya tider väntade. Morgonpromenad före frukost och 500 meter i poolen var mitt mål. Det började bra och november var varm. Vi började i stor stil och mina specialbeställda Nike Air skulle skydda mina knän och fötter mot det hårda underlaget, för att gå längs havet funkade inte. Hundar, inte ens en välskött bedlington med vidhängande bajspåse får promenera på stranden i Maspalomas, däremot är de välkomna på varenda restaurang. Det visade sig att Nike Air inte dämpade tillräckligt. Jag stannade i sängen medan maken tog promenaden och när vinterkylan smällde till i december var det inte läge att simma i poolen heller. Jag försökte visserligen, men när det tog tre timmar att bli varm igen var jag tvungen att sluta. Nya föresatser....Vi flyttade till hus med gräsmatta. Värmen kom tillbaka och morgonpromenaderna har jag återupptagit liksom simturerna. Dessutom har vi beställt en ny bedlingtonterriervalp, som ska hämtas i Sverige till sommaren. För se, är man tung i gumpen är man inte lätt på foten och ger man sin bedlingtonterrier en kompis att springa med, behöver man inte heller vara så lekfull. Det gäller att räkna ut det för sig...

Valborg i Främmande land

Svenska skolan sjöng in våren i San Augustin Dagen hade varit riktigt varm. En sån där dag då man sitter i skuggan och sippar iskall Sangria istället för att pressa i solen. Det kändes svårt att ta på sig kläder och vi tänkte ”ska vi verkligen”, men Valborg är Valborg och som svensk måste man i alla fall höra ”Vintern ra...” Klockan 18 på Valborgsmässoaftonen bänkade vi oss på Svenska skolans gård, där man satt ut bord och stolar , byggt en scen och till och med arrangerat en liten majbrasa. Många hade samlats på skolgården, de tappra som inte ännu rest tillbaka hem till Sverige. Musikerna började spela Temat ur Änglagård och trots den underbart varma kvällen kände jag en lätt rysning. Nog är jag svensk ändå! Kören, under ledning av Ingela Hellsten sjöng våra älskade sånger och jag kunde verkligen inte låta bli att sjunga med. Vi drack Cava och åt varmkorv och njöt i vårkvällen och glömde alldeles bort hur vårvindar friska brukar blandas med snögloppet där hemma i Norden. Dagen till ära hade man alltså fått tillstånd att tända en liten majbrasa av torra palmblad och några kvistar och även om den inte flammade så stolt mot dunkla skyar, så blåste röken på sångarna och lågorna slickade den heta stenläggningen som ökade på värmen i våra svenska hjärtan. Gunilla Rödströms vårtal om kärlek som kan brinna het i vårens tid eller lugnt och stilla som ett gammalt äktenskap kändes passande och, som en liten pojke så klokt påpekade när majelden falnade, att även kärleken kan slockna men att man kan hitta ny glöd, och se, då flammade elden upp på nytt och allt kändes hoppfullt, precis som det ska göra om våren. Så var det dags för barnen att uppträda. Det var i sanning en talangfull skara som vågade sig upp på scenen. Vi konstaterade att dagens unga inte längre sjungen Idas sommarvisa utan mer om brinnande kärlek, vilket ju var passande i kvällens tema. Outstanding var Alba, som sjöng en egen ballad, med personlig och fin röst och Wilmer som både spelade flyhänt på piano och hade en stark och säker stämma när han sjöng en riktig rocklåt ” All of me” Kvällen avslutades med Gabriella 4 år som sjöng så fint att publiken brast i gråt och rödögda gick vi ut i den sista aprilkvällen, uppfyllda av värme och glädje. Välkommen sköna maj.