Ondskans födelse

Drömmen från igår dröjer kvar som en tagg i mitt hjärta. Den får mig att tänka på människor som utsätts för detta i verkligheten, varje dag. Den får mig att förstå att man dör inombords, när man utsätts för ondska.

Ondska är någonting mycket farligt. Det ligger så nära. Ondskans syster är hatet.

För de flesta människor är äkta ondska och hat okända känslor. Därför står vi så handfallna inför vad som händer i krig. Hur vanliga snälla pojkar plötsligt kan förvandlas till ondskefulla dödsmaskiner. Och ändå är de inte onda…de har bara masspsykosens förklädnad och grupptryckets drivkraft i ryggen.

Den verkliga ondskan följer bara i dess spår. Då tomhet och meningslöshet har invaderat förnuftet.

Skenavrättningen, som jag upplevde i min dröm, gjorde mig tom. Det var bara en dröm, men den öppnade mina ögon för hur det kanske kan kännas när man utsatts för iskall grymhet.

Meningslösheten… när man redan dött mentalt. Att tänka…nu dör jag… innebär att man lämnar kroppen…och att återvända behöver inte vara lätt.

Hur går man vidare?

Hur börjar man om att leva när man förberett sig att dö?

Många människor har utsatts för skenavrättningar. De har berättat, men jag tror inte det går att förstå för den som inte upplevt det. Många människor har varit nära döden i sjukdomar och genom olyckshändelser men återvänt till livet. De har berättat och vi tror att vi förstår, men gör vi det?

Många barn i världen utsätts dagligen för kränkningar. Sakta men säkert dör deras hjärtan bit för bit och när hjärtat blivit svart börjar även hjärnan att förmörkas. Det är då ondskan kan slå rot. För ondska och hat gror lätt i svarta sår.

Ingen föds ond men utan kärlek växer ondskan snabbt i ett människohjärta och ondskans fantasi är gränslös.