Den man älskar agar man

När jag var barn var det vanligt att barn fick stryk. Jag fick det aldrig, men de flesta av mina vänner fick det. Även mina kusiner och mina syskonbarn. I skolan fick man också stryk. I min klass var det bara pojkarna, men vi flickor fick förebråelser och hånfulla kommentarer. På skolgården var mobbning och slagsmål vanligt, ja det förekom varje rast även om det alltid var minst en lärare ute för att hålla vakt och redan i ettan blev vi flickor jagade av pojkarna som försökte ta på våra kroppars hemliga ställen Jag hörde aldrig talas om barn med psykiska problem, aldrig om ätstörningar eller bokstavskombinationer. Jag hörde aldrig talas om barn som tog sina liv, trots att de hade det svårt. Jag visste att det fanns barn som blev svårt misshandlade och som bevittnade fädernas misshandel av mamman. Det var varken ovanligt eller olagligt. "Den man älskar, den agar man" Om man inte kunde läxan fick man stå i skamvrån. Man skulle kunna psalmverser och multiplikationstabellen, Upplands städer och Hallands åar och gjorde man inte det fick man stå med skammen. Nästan varje vecka var det någon klasskamrat som kräktes eller kissade på sig i klassrummet. Då tittade vi andra på, förstummade av skräck. Vilken tur att det inte var jag! Senare, i de högre klasserna kunde man ha många långa läxor som tog många timmar på kammaren att läsa. Kom man för sent till morgonsamlingen blev man utlåst i kylan och fick anmärkning som skulle tas hem till föräldrarna för underskrift och efter tre anmärkningar fick man sänkt ordningsbetyg. Jag hade en klasskamrat som fick stryk och utegångsförbud om han inte hade alla rätt på matteprovet. Han skulle bli fjärde generationen på KTH...en familjetradition. Vi hade prov varje vecka, ibland både två och tre och de hemska muntliga proven. Om man inte klarade dem skulle det betyda att man fick smyga ut bakvägen när alla andra tog på den vita mössan och sprang ut till familj och vänner i ett hav av blommor. Vi pratade aldrig om stress. Aldrig heller var det tal om att släppa fram några känslor. Jag hörde aldrig talas om någon som var deprimerad. Vart tog allt detta vägen. Det måste ha funnits. På radion sa de att psykisk ohälsa bland barn och unga har ökat med trettio procent de senaste fem åren. Så många barn mår dåligt. Jag undrar hur det kommer sig. Aldrig har det varit viktigare för föräldrar att göra rätt redan från första tecknet på graviditeten, äta rätt, inte röka inte dricka. Barnens behov tillgodoses ögonblickligen. Inte som när vi var små och fyratimmarsregeln gällde. Inte ta upp det gråtande barnet, då blir det bortskämt. Varje förälder vrider ut och in på sig för att barnen ska ha det bra...och ändå mår barn inte bra. Jag kan inte låta bli att undra varför. Jag tror inte att det ställs större krav på dem, jag tror inte att de har mer att göra, men kanske blir de allt för tidigt introducerade i en värld de inte är mogna för, via tv, via media och via sånt som inte fanns när vi var små. Barn behöver vara barn, oupplysta och naiva så länge som möjligt