I en iPhonekö om natten….

Problemen är verkligen olika i vår värld.

Sonen har under månader pratat om den nya mobilen som kan allt…han har längtat och trånat. Räknat dagar, timmar och minuter. Så var det dags. Den 4:e generationens iPhone skulle släppas på natten och vi skulle stå där. Maken jobbade så det skulle bli min uppgift att köra de fem milen i vardera riktning. Vilken ynnest!

Jag försökte ta en liten middagslur för att orka, eftersom jag de senaste dagarna fått tillbaka min yrsel, den som jag fick när jag väntade sonen och som dyker upp med ojämna mellanrum. Jag kan vakna mitt i natten av att jag tycker att jag snurrar runt, måste hålla mig i madrassen och fixera en punkt i taket för att stanna karusellen. Sen mår jag illa.

Trodde ett tag att jag hade en hjärntumör och genomgick stora undersökningar. Inget hittades och jag har lärt mig att leva med yrseln även om det är jobbigt när det kommer. Borde inte köra bil…och avstår om det inte är livsviktigt.

Nu är det så, att den nya iPhonen är livsviktig i sonens värld. Vad är då lite yrsel… bara att bekämpa den och därför försökte jag alltså sova.

Varje gång jag försöker ta en middagsslummer ger sig alla mina vänner till känna. Telefonen ringde oavbrutet. Efter ett tag var det bara att ge upp, ge hundarna mat och ta en kopp te.

Då ringde maken och annonserade att han kört sitt tåg så snabbt att han kunde komma hem två timmar tidigare. Så trevligt!

Strax efter klockan 21 åkte vår lilla familj in till stan, alla tre. Hittade en parkeringsplats och gick sista biten. Sonen hoppade…ivrig...

Utanför de två affärerna hade människor redan börjat köa. Mest unga män, men en och annan tjej och någon medelålders man.

Vi tog vår plats. Cirka 25 personer var före oss. Vissa hade termos och brassestolar. Passerande gjorde sig roliga över entusiasterna. Pressen fotograferade och det var hög stämning.

I den andra kön serverades varm korv. En galen kvinna gick fram och tillbaka på gatan iklädd regnrock med sin stora hund i likadan regnrock. Flickor i korta kjolar, höga klackar och rödmålade munnar knäade förbi. Musik och folkliv. Det påminde mer om det brokiga livet i södra Italien än i Sverige.

Vi hade trevligt. Skojade och pratade osvenskt med dem som stod bakom och framför.

Alla undrade om telefonerna skulle räcka. Hur många skulle släppas? Vad skulle den kosta? Hemlighetsmakeriet är en del av försäljningstricket. Alla går på det…ja, det vill säga, alla Apple-fans.

När vi stod där i kön och räknade minuter kunde jag inte låta bli att tänka på människor som köar för en tallrik ris eller en mugg vatten, köerna av människor som slussades in i Auschwitz eller köerna av flyktingar som försöker rädda sig undan undergång.

Vi stod i kö för att vara en av de första i Sverige att betala dyrt för en helt onödig pryl!

En märklig värld vi lever i….

Prick 00.00 släpptes de första lyckliga in. Dörren låstes. Vi såg genom skyltfönstren hur små kartonger togs ut från låsta skåp. Datorerna flimrade fram avtal.

Sonen var lätt blek innan dörren öppnades och det äntligen var vår tur. Han fick sin dyrgrip. Lättad och lycklig satt han i baksätet de fem milen hem…och berättade hur fantastisk den var. Snabb, kraftfull och elegant. Svart och slimmad. Omöjlig att leva utan….

Klockan två kröp vi ner i våra sängar…sonen med "nallen" i famnen….

Att göra rätt för sig...

Sixten var på djurparken med Mormor och Morfar. Han sprang fritt omkring och tittade på alla djur, hoppade på stenar och åkte rutschkana. Det var spännande. Vi gick i flera timmar och Sixten var ordentligt trött i benen innan vi kom till caféet. Köttbullsmackor och te var härligt.

I shopen, på vägen ut, fanns en massa saker att köpa, förstås. Sixten nöp och klämde på kängurur, apor och kaniner, men så fick han syn på en monsterbil.

Vad hade den nu för anknytning till den trevliga lilla familjedjurparken!?! Absolut ingenting.

Om jag nu inte varit Mormor, hade jag blivit desperat och tvingat barnet att avstå från denna hett eftertraktade, men gräsliga pryl.

Men nu är jag Mormor…utan krav på förstånd.

Sixten fick en hundralapp och med bilen i ena handen och hundralappen i andra, gick han med bestämda steg fram till den sjuttonårige farbrorn i kassan.

Stolt lämnade han sedeln och betalade sin bil. Jag vet inte vilket som var viktigast, betalningen eller bilen, för hela dagen berättade han att han betalat sin bil. Ja, faktiskt även dagen därpå.

Vi köper saker till våra barn, sätter kortet i läsaren och knappar in koden. Barnen får grejorna utan att reflektera vad det betyder att köpa och betala.

Lyckan i den lilla tvååringens ansikte, när han betalade sin bil, var äkta.

En sådan duktig kille…nu vet han att man inte kan ta en leksak som man gärna vill ha…man ska också betala för den.

Åskväder

Född i stan, med järnvägen några meter från hemmet, har jag aldrig funderat över åska. Blixtarna och dundret var exotiskt och vackert och jag satt ofta i köksfönstret på sommarnätterna när åskan gick.

Oerhört fascinerad var jag, både av åskan och av norrskenet. Jag kunde faktiskt känna doften av båda. En spännande doft som jag inte kan återge i ord.

Bostäderna genom livet har alltid haft viss anknytning till järnvägen och mamma sa att om åskan slår ned så gör den det i järnvägen. Därför var jag aldrig rädd.

Som nybliven tvåbarnsmor gav jag mig ut i segelbåt en eftermiddag, tillsammans med en för mig okänd kvinna. Hon seglade endast med kvinnlig besättning och jag var den enda som kunde den dagen.

Åskan överrumplade oss. Vi var långt ute till havs när blixtarna började spraka och det mullrade över oss. Tävlingen avblåstes, men det var så dags. Vi måste ju in i hamn igen. Det var hård segling och vi var absolut genomblöta när vi äntligen kom in, som sista båt.

Men rädd var jag inte då heller.

Sedan rätt många år bor vi mitt ute på en åker, mellan Östersjön och Romeleåsen. När åskan rullar in från havet, blir den liksom stannande över vårt hus. Den försöker dra vidare, men åsen stoppar upp den och så kommer den tillbaka.

Järnvägen ligger cirka en kilometer från gården. Jag vet inte om jag kan lita till den när åskan går.

Träden runt husen är höga och logtaket är stort.

Plötsligt är åskan inte längre ett vackert skådespel. Jag känner ett litet knip av rädsla när blixt och dunder rasar över skorstenen.

Vi har fått ett par datorer förstörda och telefonerna fungerar inte. Strömmen går. Jag känner mig liten och försvarslös inför de stora naturkrafterna. Inte så rädd att jag får panik men ändå… det känns skönt när den drar bort. När jag kan börja räkna ettusenett… ettusentvå…ettusentre…

I Skåne är vädret intensivt. Vinden finns alltid. Regnet kommer med kraft och det åskar oftare än i norr. När det snöar och blåser kan man bli insnöad på några minuter.

Åskan kan till och med komma under vinterhalvåret om än inte lika hårt.

Skåneväder ska man ta på allvar… vinter, sommar, höst och vår.

Efter årets långa värmebölja börjar nu åskvädren samlas och det skramlar rejält när Tor kör sina bockar över landskapet. Han svingar sin Mjölner och blixtarna ljungar mellan åsarna. Då ligger jag i min säng, lyssnar och räknar och genom mitt öppna fönster kommer den svaga doften som bara jag i min familj kan änna…men den är där och åskan håller mig vaken en stund…

ettusenfyra…ettusenfem…ettusensex…sen somnar jag för då är faran över

Värmebölja och barnbarn sliter

Man blir väldigt trött.

Värmebölja och cirka +30° i många dagar gör att man inte rör sig så snabbt. Svalkande vatten både utom och inom kroppen hjälper för stunden.

I hela mitt liv har jag påstått att det krävs några dagar med 30+ för att det ska kallas sommar. Det gäller fortfarande…men jag känner att det tar allt mer på mig. I min ungdom kunde jag cykla drygt en mil i den temperaturen om så krävdes, men idag orkar jag knappt ta bilen till affären.

Helst sitter jag under parasollet med något svalkande eller tar ett dopp. Inte får jag mycket gjort.

Barnbarn är fantastiskt också, som sommaren.

Många år tyckte jag det var väldigt ont om barnbarn i vår familj. Men så…äntligen!

För snart två år sedan kom han…den förste och det är precis så härligt som jag trodde…kanske till och med härligare. Men intensivare…

Han orkar mer än jag. Han orkar vakna tidigt…äta med hela kroppen…prata…skratta…springa…trilla…gråta och så skratta igen. Den där lilla kroppen är aldrig stilla förutom när han sover…och det gör han också intensivt.

Kinderna är rosiga och håret är fuktigt när han ropar och sträcker armarna mot mig från spjälsängen…rakt ut i livet vill han springa.

Han upplever varenda minut… han noterar allt, myror, flugor, fågelkvitter, ett flygplan i luften, en motorcykel på vägen…han vet allt! Upprepar varje ord. Upptäcker nya hela tiden.

Sommardagarna med barnbarnet är fulla av äventyr…och på kvällarna somnar vi båda innan huvudet nuddat kudden.

Jag hinner bara längta en sekund till nästa dag...

Att vila är inte lätt...

Det blev verkligen sommar. Det är till och med så att jag känner att jag kan göra saker inomhus för sommaren finns kvar där ute., när jag har tid. Vanligtvis brukar jag stressa lite för att hinna vara ute hela tiden. …Det kan ha med mitt norrbottniska ursprung att göra…där sommaren är kort och intensiv.

Efter dagens hundtrim… Klara,moster till valparna…kände jag mig lite sliten…och lite biten också för den delen, så jag släpade ut transportbur med valpar till trädgården, kastade mig i en solstol för att njuta en stund. För säkerhets skull hade jag mamma Nora i hagen, men också en skål mat. Blundade lite, började känna värmen tränga in i själen. Då kom hönsen…

Har höns luktsinne?

De måste ha det, för 17 hönor passerade valphagen, stannade och stirrade på matskålen, kacklade, gick runt och tycket det var slöseri på maten att den stod där utan att någon åt av den. Tupparna höll avståndet… de tycker att fruarna kan kolla läget…inte riskerar de något…nej minsann.

De övriga hundarna låg under min solstol. Ofelia hade ett öga öppet. Hon har lite mer jaktinstinkt än de övriga…

Jag måste ha slumrat till…plötsligt blev det ett herrans liv. En höna måste ha kommit lite för nära. Jag såg en röd svans försvinna in bland pionerna. En av tupparna skyndade till…bredbent kom han sättande…ilsket kucklande. "Nej" ,hann jag få ur mig…

Ofelia kom tillbaka utan fjädrar i munnen, lite slokörad. "Förlåt…"

Strax efteråt kom den nymotionerade hönan…med tuppen hack i häl…vem vet vad han passat på att göra i buskarna… några centimeter från Ofelia, nu djupt sovande.

Jag lutar mig tillbaka igen…skönt.

Då kommer Garibaldi…vars fru jag inte sett på några dagar. Hon ligger förmodligen på ägg någonstans.

Även han passerar valphagen. "Hmm, mat…och hur får man tag på den?" Han vrider och vänder på sin djupblå hals. Funderar ett ögonblick om han ska hoppa in, men kommer på bättre tankar när Nora morrar hotfullt.

Då kommer ett moln och strax därpå känner jag kalla regndroppar på magen.

Jag släpar in allt…regnet är ju välkommet.

När allt är inne igen…kommer solen tillbaka…

Jag stannar nog inne ikväll… och vilar...

Ostron är fest

När jag vaknade i morse fanns orden. Hörde en av våra stora författare prata om skrivandets disciplin och jag har nämnt det i ett tidigare inlägg.

Hemligheten är början. Har man bara den första meningen så kommer resten av bara farten. Så var det idag. Första meningen fanns och sen kunde jag inte sluta. Nu är det ju ingen roman jag skriver… bara en novell då och då. Men principen är densamma. När inledningen finns är det bara att lyda.

Ibland försöker jag styra orden. Det fungerar inte. Orden styr mig. Tänk så mycket det finns där inne i mig, som jag inte ens är medveten om. Ett helt livs samlade intryck. Och trycker jag bara på rätt tangent rasslar det till och så blir det något. Ungefär som en enarmad bandit. När körsbären hamnar rätt, kommer poletterna.

Hemmet förfaller. Maken blir irriterad. Sonen är hungrig. Jag är inte kontaktbar.

Mmmm, säger jag men hör inte vad de säger. Måste avbryta…snabbt utför jag måstena och snabbt smiter jag tillbaka innan orden svämmar över. De bubblar över som en kastrull med mjölk. Ibland kan jag lämna min novell ett par dagar, för att hitta in direkt igen, men ibland måste allt ut på en gång. Så var det idag. Allt måste ut. Det skulle komma besök klockan 17, jag borde ha gjort en massa saker, men jag kunde inte sluta. Jag hann färdigt. Hittade slutet strax innan gästerna kom.

När jag är färdig, måste jag vänta ett tag innan jag läser. Sen läser jag många gånger. Rättar stavfel, ändrar ord. Redigeringen tar tid. Kräver dagar, veckor mellan läsningarna för att jag ska hitta felen, korrigera formuleringarna. Sen lämnar jag den. Orkar inte läsa igen. Ointressant. Måste gå vidare.

Just nu är jag inne i en kreativ period. Jag önskar att jag kunde sitta hela dagarna och bara skriva.

Tyvärr fungerar inte livet så…i alla fall inte mitt liv. Och det kanske är tur. För nu är det högtidsstunder…när jag kan skriva ostörd…för vem vill äta ostron varje dag?

Morgonstund med te i mund

Tidigt stiger jag upp. Maken kom hem efter nattjobb och han behöver sängen bättre än jag. Vi växlar några ord innan jag kliver upp.

En skön morgon. Tar hundarna med när jag tar ett morgondopp. Naken kliver jag ned och låter det ljumma vattnet omsluta mig. Ingen ser mig. Jag stannar i vattnet många minuter. Det är ljuvligt. Hundarna springer runt och nosar för att hålla sig ajour med nattens händelser.

Mina tankar klarnar i det kristallklara vattnet. Jag stannar ända tills det sticker lite i huden. Det känns skönt. Pirrar. Endorfinerna aktiveras.

Lindar handduken om mig och sätter mig en stund för att torka. Hundarna börjar vara nöjda och vi går in. Jag klär på mig och hamnar en stund framför datorn. Det är tyst i huset, fast mellandottern är hemma. Jag får nog en timme för mig själv.

Hundarna får mat. Det är lite mer nu när valparna ska ha uppblött mat och ska väckas och matas. Snälla valpar. De är morgontrötta.

Sen kokar jag te och ber mina smörgåsar, tar mina mediciner tillsammans med ett glas juice. Mediciner…det är ett trist inslag. Har egentligen inte lärt mig att acceptera. En tablett för sköldkörteln och två för blodtrycket…sen tar jag nyponpulver för knäna bara för skojs skull.

Jag skulle inte vilja vara en dag yngre. Jag är så glad över mina gråa hårstrån och jag gillar alla rynkor. Framför allt dem jag har på händerna. Däremot gillar jag inte mediciner. Men de får mig att må bättre... eller åtminstone att inte må sämre… jag känner ingen skillnad med dem, men enligt min doktor skulle blodtrycket rusa och depressionen falla över mig om jag inte lyder. Så jag får väl ta dem då….

Jag dricker teet i djupa klunkar. Starkt, hett, svart te med mjölk. Jag är mycket noga med mitt te. Beställer ett alldeles särskilt te från England. Det fanns tidigare i Sverige, men importen upphörde. Under flera år letade jag ersättare och fann ett te som gick att acceptera. Det dricker jag till nöds. När jag reser till England, vilket sker alltför sällan, är mina väskor fyllda med te på hemvägen. I England får jag gott te överallt. Te på mitt vis. Jag njuter.

I Sverige kan jag på sin höjd få en Liptons yellow label, som legat i samma skrin som diverse fruktteer och tagit smak.

Min testund är helig. Tre gånger om dagen måste jag ha te. Jag är beroende. Jag får huvudvärk om jag inte får te. Dessutom har jag inga planer på att avgifta mig. De år jag har kvar kan jag gott vara gift med mitt te…och min man. Lite orolig är jag dock, att jag inte ska få te på hemmet…men jag tror inte jag ska bli så gammal att jag ska bo på hemmet.

Makens faster blev 93. När hon fått nog stängde hon munnen. Det tog inte många dagar. Hon somnade in. Fast besluten att det var dags. Det ska jag också göra. Innan det blir för sent.

Så kom dottern. Ville diskutera politik. Hon är ung och arg. Tycker att jag är gammal och trött. Hon tycker att jag mist min gnista.

Gnistan…visst kan den elda på ibland, men det är inte lika viktigt längre, att gnistra och brinna.

Jag tackar fortfarande inte nej till en intressant diskussion och jag avskyr orättvisor, men politiken överlåter jag åt ungdomen.

Jag är nöjd med mitt liv. Ännu har jag väl tjugo-tjugofem år kvar och jag ser fram emot dem med tillförsikt. Jag ska göra som jag vill. Dricka mitt te, mitt italienska vin och äta precis det jag har lust till… Äntligen kan jag vara ansvarslös. De år jag har kvar är mina…bara mina och de som vill dela dem med mig får ta mig som jag är…

Healing

Tankarna vilar medan jag kämpar bland buskarna. Sekatören går varm. Det sticks och kliar överallt och ibland fastnar håret i rosentaggarna. Här måste röjas! Men var kommer all fläder ifrån? För att inte tala om nässlorna. De sticker genom hanskarnas översida. De har hunnit bli en meter höga.

Vem uppfann åkgräsklipparen? Så idiotiskt! Så länge jag gick runt med handklipparen kom jag in mellan och under alla buskar. När sonen sveper fram på sin lilla traktor lämnas all undervegetation att fritt frodas. Och jag har låtit tiden gå…i tron att jag var överflödig. Pyttsan…

Systematiskt klipper jag grenar som hänger ned, gamla avbrutna grenar och kortar in de grenar som hamnar i ansiktet när man passerar. Det blir massor…och ändå är jag bara i det bortersta hörnet av trädgården, vägen till torkvindan och hundarnas lilla paradis.

Sonen kommer…hitkommenderad.

Motvilligt släpar han taggiga grenar, brännässlor och annat ogräs till den stora högen som ska eldas. Hämtar min lilla gräsklippare och startar den åt mig.

Jag klipper i mitt anletes svett. Jag är lite arg och det gör mig effektiv. Så fint det blir!

Rosornas knoppar framträder och snart ska drottningrosen, Madame Issac Pérrière brista ut med sina enorma, ceriseröda blommor och sprida sin fantastiska doft. Den absolut starkaste rosdoft som någon ros har.

Den har många svällande knoppar.

Jag minns ett år, när jag dagen före midsommarafton konstaterade att hon nog skulle blomma dagen därpå. Minst hundra knoppar i startgroparna. När vi kom ut på morgonen fanns INTE EN ENDA knopp kvar. Alla var borta, inte en enda låg på marken. Rådjuren hade ätit upp varenda en!

Visst kom det några nya knoppar…men inga så stora och inte i samma överdåd.

Jag klipper ivrigt. Bort med kirskål, lakritsrot och kvanne. Bort med nässlor, nejlikrot och maskros. Det tar lite tid men snart är det rent och snyggt.

Svettig och nöjd tittar jag mig omkring. Tänk…för femton år sedan fanns inte en buske och nu måste jag röja. I femton år har vi handlat, grävt och gödslat. Nu är här en djungel. Vi ser inte genom buskridån. Rödblommande kastanj, Blodhägg och Lönn har vi satt. Liguster, syren, kornell, forsythia, rosenribs bildar bakgrundshäck och framför står rosorna, mina skötebarn. Flera är ovanliga…specialbeställda. Och de blommar. De doftar och de gör mig lycklig. De är mina…jag har kämpat för var och en av dem. Nu betalar de tillbaka. Allt arbete vi lagt ned. Det är värt varenda spadtag, varenda blodig reva, taggarna i fingrarna och varenda svettdroppe.

Och dessutom…arbetet med trädgården… får tankarna att vila.

Det är healing på riktigt tänker jag, när jag ligger i det svalkande vattnet.

Själen är lugn, kroppen är trött och magen skriker efter mat…Det är en härlig känsla av frid.