Är jag rätt packad…eller….

Att resa till sol och värme är en sak…då tar man med sig en varm tröja och ett par varma sockor. Att resa fjorton dagar till sol, som ännu inte är så varm, är ett dilemma.

Kläder för alla eventualiteter…alltså.

Först och främst alla underkläder…va…kan de ta så himla stor plats! Lägger bort hälften och tänker "jag tvättar".

Badkläder ifall…men var tusan är just de bikinibyxorna…de som sitter bäst?!?

Träningsskor…ja men herregud…jag har ju bara 38…inte 45! Nåja…i var sin plastpåse och med strumpor inuti klämmer jag ned dem på kortsidorna.

Kanske restaurangbesök…linneklänningen…hmm…måste nog ha en liten jacka till…eller en sjal. Får stryka den när jag kommer fram. Måste nog ha den lilla svarta också…kan ju inte ha bara en restaurangklänning.

T-shirtar…röd, svart, lila, vit….hmmm…en beige kanske…och någon med lång ärm. De nya mysbyxorna, och…fleecetröjan…hahaha…hur stor plats tar den!!!

De vita byxorna, de svarta och de grå…spåkulan sa ju att jag skulle ha grått. Inga röda…den här gången. Nattlinnet, sandaler, ballerina, ett par eller två.

Men, nu är ju resväskan full!!! Och ännu har jag inte packat necessären…som blir större för vart år!

Linjer och streck

Man fick inte trampa på strecken...

Och så måste man hålla sig på linjen…

Och till den röda tråden….

Och inom ramarna…

Hela min ungdom innehöll streck, linjer, rutor och cirklar. Jag kodade tidigt av bokstäverna och jag skrev lydigt siffror i rutor, satte plus, minus och likhetstecknen prydligt under varandra. Jag tappade aldrig pennan så udden gick av. Stackars de fumliga, som fick hålla sina händer på bänklocket när fröken rappade med pekpinnen tvärs över fingrarna.

Inte satte jag bläckplumpar i diktamensboken heller och jag hade aldrig flottfläckar på skrivböckernas blå pärmar, som så tydligt avslöjade de slarviga.

Jag fick aldrig skäll. Jag hade rosetterna på plats vid öronen och jag satt med rak rygg och klar blick och sträckte fint upp handen när läxan skulle förhöras. Rabblade gångertabellerna och psalmverserna som ett rinnande vatten och sjöng om röda stugor och daggstänkta berg.

Och jag höll mig inom ramarna, så inte vargen skulle locka mig till synd.

Men så …

…började jag gå på strecken.

Jag som alltid hade satt ned mina fötter mitt på trottoarernas stenplattor.

… vägrade jag linjer.

Och ritade ögon i skolböckerna.

… upptäckte jag att livet fanns utanför gränserna.

Och tänjde på dem.

För att hitta den slingriga vägen till mig själv.

Gråväder och skurvatten

Vissa dagar har inget hopp. Grått ute och skitiga golv. Bara att kasta sig in i verkligheten. Fram med dammsugaren och stäng av längtan till havet!

Själen känns också grå. Inte mycket att glädjas åt trots att framtiden rymmer hopp. Orkar inte se imorgon…bara det tråkiga idag.

Försöker ljuga lite för mig själv med musik. Skön musik som jag nynnar medan jag kryssar mellan möblerna. Dammsugaren och jag hittar alla vrår utan att jag håller ögonen öppna. Mina öron hör musiken inom mig.

Vissa dagar är trista…är det dessutom gråväder finns ingen återvändo. Bara att kura ihop sig och gotta sig i tristessen. Tycka synd om. Hålla om. Värma.

Sonen klagade när han var liten.

"Bra för barn att ha tråkigt…Jo då det skapar kreativitet!"sa den grymma modern.

Kreativiteten…vart tog den vägen?

Några ord har kommit på pränt, men inte alls så många. Huset är städat, men bara halva. Här sitter jag, med en kopp te som börjat kallna…

Vissa dagar är bara grå...

Min rastlösa själ

Jag undrar varför det alltid måste hända något omkring mig, varför det kryper i mig om jag inte får byta miljö. Jag klarar inte av att vara hemma en hel dag och jag har tidigare inte kunnat bo på samma ställe mer än några år. Det har blivit bättre med åren, vi har faktiskt bott i samma hus nu i drygt 15 år. Men jag har förstås förändrat allt flera gånger.

Min väninna kan gå omkring i morgonrocken en hel dag, när det är dåligt väder. Lösa korsord, lägga patiens och läsa tidningen hela förmiddagen. Jodå, patiens kan jag väl fördriva tiden med ibland och lösa korsord i solen men tidningen läser jag snabbt…innan nyheterna blir för gamla.

Böcker sträckläser jag.

" Vad är det för mening att läsa ut en bok på en dag?" undrar maken, "då har du ju inget att läsa imorgon". Ja, men gud…jag måste ju veta hur det går! Genast!

Jag har aldrig sovit länge på morgnarna heller. Slöseri, tycker jag. Livet måste ju levas, inte sovas bort. Ja, jag är en sådan där "äcklig människa" som hoppar upp på morgonen och skriker "äntligen" medan maken drar täcket över huvudet och tycker att jag stör. Det gör mig inget, min morgonstund har jag gärna för mig själv.

Som barn och tonåring fick jag alltid frukost på säng. Ja, faktiskt ännu längre…åt frukost på säng fram till 50-årsåldern, men för den skull var jag ingen sjusovare. Nej då, när frukosten var uppäten och tidningen läst, började arbetsdagen.

Anledningen till den vanan var att min mamma ville ha sin morgonstund för sig själv i köket. Det var hennes egentid. Själv kryper jag numer upp i soffan med tekoppen och morgonmackan och datorn i knät. Det är en skön stund…

men sen…

Jag är ju rätt ordentlig också. Var sak på sin plats och rent i hörnen…blir galen om det är stökigt. Snabbt och effektivt plockar jag undan, dammsuger och torkar golven…slänger in en tvätt och fixar diskmaskinen. Systematiskt och med en himla fart…på ett kick är allt presentabelt och sen inträder oron…längtan…rastlösheten. Jag måste ut…bort…framåt.

Vissa dagar har jag åtaganden…och vissa dagar inträffar den totala inspirationen då jag skriver, skriver, skriver …släpper inte taget… de dagarna kan jag ju inte ge mig iväg, men efter några sådana dagar blir jag som ett djur i bur…vandrar av och an, klöser på väggarna.

Omväxling i tillvaron…om så bara en tur till havet. När jag har vandrat en stund vid havet, dragit in den friska doften och dövat mina öron med vågornas dån…då får jag ro för en stund.

Det är så vackert havet, horisontlinjen, ingenting som bryter den…och långt långt där borta är evigheten.

Och jag drivs framåt…nyfiken springer jag mot evigheten…

Vardagsbestyr

Plötsligt är alla helgdagar slut och den glamour som glittrade runt det nya årets ankomst har nu övergått till ett gråaktigt dis. Sidorna i kalendern är inte blanka och vita utan fullklottrade med tider och uppgifter. Skinkresterna är kastade och kvar finns möjligen en liten sillbit, simmande i sin ättiksblandning. Ljusslingorna i trädgårdarna slocknar och dammiga adventsstakar finner ro i garderoberna.

Nu pryder vi våra hem med tulpaner. Denna älskade blomma som blivit var mans surrugat för den efterlängtade våren tillsammans med det bleka januariljuset som avslöjar hur dåligt vi städat i hörnen.

Talgoxen har börjat redan. Han sjunger som den förste av alla. "Tsi tu, tsi tu…" jo, han har slutat sjunga "tsi tsi tu" som han gjorde när jag var barn…för han konkurrerar med civilisationens alla andra ljud. Till och med hos mig här på landet. Den den stora vägens alla bilar, flygplanen och vindsnurrornas sus har fått honom att modernisera sin sång.

Koltrasten pilar mellan buskarna, glad att jag odlar rosor, för frostnupna nypon är hans favoriträtt.

Jag tittar på forsythians grenar. Den ligger i startgroparna, liksom syrenerna. Knopparna sväller och ser ut som om de knappt kan hålla sig längre. Men ännu är det långt till vår…

Jag har i alla fall fått tillbaka min energi med ljuset och känner hur livet kommer åter. Kanske skulle jag gå ut och sakta fylla mina lungor till ett vårskrik….

Vinterdikter

Jaktens tjusning

Jakten är över.

Bytet ligger blödande

vid jägarens fötter.

En kula har genomborrat hennes hjärta

och nu

vänder han kikarsiktet mot nästa

Pilar

När skytten siktar

lyfter han sin båge

rättar in sin pil.

Släpper.

Pilen far genom luften

och träffar mig i själen,

varje gång.

Iskyla

Jag fryser om mina öron

för det jag hör är bara isens klirrande

när orden faller till marken.

Tårarna blir till frost

på mina kinder

när ögonen är kalla och vita.

Lockelsen som var så röd

har bleknat

och bara blånaderna är kvar efter famntaget.

Rå

Som ett väsen i skogen

kastar hon ingen skugga

när hon slinker mellan träden.

Men blicken bränner som eld

och leendet biter sig fast i själen

på den vilsne vandraren,

som aldrig mer kan se

då ögonen blivit förblindade

av flammorna.

Sakta förblöder han

i mossan

och hittas först i evigheten

då tiden inte längre finns.

Lycka

Varm och rusig går jag genom vintern,

snön smälter under mina fotsulor

och mitt blod lämnar röda avtryck

i den vita snön.