Två år på Grankan

14 november, 2016 Två år på Grankan! För exakt två år sedan landade vi sent på kvällen på Aeropuerto de Gran Ganaria. Vi fick ut vårt bagage och buren med Mira, vår lilla hund som jag varit hysteriskt orolig för, hela resan. Hon hade tydligen klarat sig alldeles utmärkt, mycket bättre än sin matte och helcool gick hon i koppel genom hela hallen och ned i källaren till hyrbilen. Vi packade in allt och drog till Maspalomas. Det regnade, men värmen var underbar, men det sved i våra magar av hunger och vi hade inte tid att stanna för att äta, för vi hade avtalat möte med vår mäklare och vår hyresvärd. Efter kontorstid kostade det en hel del extra per timme, så det var plattan i mattan som gällde. Vi hittade till komplexet. Dörren stod öppen och vi hittade vårt Duplex. Huresvärden var trevlig. Angelägen om att vi skulle gilla huset som var helt nyrenoverat. Jo visst gjorde vi det. Vi var alltför trötta och hungriga för något annat. ”Skriv på kontraktet” Papper, papper, papper på spanska och engelska. Två tjocka buntar och alla skulle skrivas på av oss båda, på varje sida. Och så var det betalningen 1700 € cash plus 70 € extra för icke kontorstid. ”Kontant! Nu!* Jo, minsann. Inte nog med att vi satt in 17 000 svenska på bankkontot till mäklaren i förväg, nu skulle samma summa betalas till hyresvärden . En hyra i förväg och depositionsavgiften.... himmel! Vilken tur att jag hade sålt en massa saker på Blocket! Vi hade växlat in alla kontanter på Forex och hade faktiskt pengar i plånboken, men det sved att räkna upp allt på bordet istället för att få betala via banken nästa dag. Vi fick också veta att hyran skulle betalas kontant till hyresvärden, som skulle besöka oss klockan 11 , den 18 i varje månad. Vi kunde inte betala via bankgiro, nej! Det var sent innan vi blev lämnade i vårt nya bostad. Som tur var fick vi en flaska dricksvatten. Vi gav oss ut på jakt efter någonstans att äta. Kvartersrestaurangen var stängd på måndagar, men runt hörnet fanns en annan som var öppen. Vi fick lite mat i magen, rastade Mira och bäddade sängen. Herregud, den var bara 140 cm bred och något överlakan hittade vi inte, men täcket var alldeles nytt och oanvänt och om några dagar skulle våra egna saker komma, På tisdagen gick jag ut med Mira och i parken utanför mötte jag en vacker fågen, en Härfågel, som satt på gräset och tittade på oss. Det tog jag som ett välkomnande. Vi var hemma! Två år har gått. Vi har hunnit byta bostad. Vi har hunnit se det mesta av ön och vi har fått vänner, stamställen och favoritplatser. Jag har gått i spansk skola och förstår det mesta. Jag har lärt mig att saker man vill ha gjort kan ta sin lilla tid och jag börjar lära mig att det som inte görs idag kanhända görs ”mañana” men det är långt ifrån säkert. Från början trodde jag inte att jag skulle längta efter sill, Kalles och Falu rågrut, men det gör man. Svenskheten finns där i munnen. Då är det härligt att hitta San Augustin och Arguineguin, där man kan hitta både falukorv och pepparkakor. Dessutom finns Svenska Kyrkan där man kan höra svenska talas . För även om det är häftigt att lära sig ett nytt språk, så är det modersmålet som är lättast att begripa. Nej, jag längtar inte hem till Sverige. Visst saknar jag det gamla vanliga, det som är lätt och det som funkar. Jag saknar att kunna dricka vattnet direkt från kranen och den rena luften, dofterna och blommorna. Men inte vintern, snöglopp och snålblåsten. Vi reste i juni. Två veckor i Falsterbo. Jag drack fem glas vatten på raken. Sen gick jag barfota på gräset. Jag kände doften av syren och rosor och jag köpte boxvin på Systemet. Men efter fjorton dagar längtade jag hem. Hem till Grankan, hem till solen och till kravlösheten. För på Grankan är det lätt att leva. Här finns inga måsten ch inget skynda. Här är det mañana sor härskar. Efter två år hör jag hemma här....