Jag brukar inte klara av att vara inne - hemma en hel dag om jag inte åtminstone kan vara ute. Idag känns det mer som om jag inte alls vill gå ut. Jag vill bara vara inne i värmen, ha raggsockor på fötterna och en pläd om knäna. Mysa med en bok och datorn på armlängds avstånd.
Varje gång jag rör en tå kommer hundarna rusande, förväntansfulla. Jag går mot ytterdörren, öppnar den och då ser de regnet och inser att jag inte tänker följa med dem ut. De lunkar sakta tillbaka till sina favoritplatser, för att upprepa hela proceduren nästa gång jag reser mig.
Mina hundar har en övertro på mig. De tror att bara jag går ut så blir allt i hela världen roligt och solen skiner. Om jag är borta tittar de inte ens upp. De ligger bara som döda, hur mycket familjen än lockar med promenader.
Jag önskar att det var så. Att jag kunde få solen och sommaren att komma bara jag gick ut.
Pappa sa alltid att jag var ljuset i hans liv. Han blev glad av att se mig. Det var fantastiskt att komma hem och se hans glädje. Det var så sorgligt när han låg på sjukhuset, liten som en fågelunge och jag bara kunde komma några gånger i veckan eftersom flickorna var så små, men jag såg glittret i hans ögon när jag kom. Han älskade våra flickor men han fick aldrig träffa vår son. Jag är så glad att han liknar Pappa. Hans profil är densamma och ser jag sonen sitta lätt nedhukad i dunklet över datorn, då får jag en flashback av Pappa, som alltid satt med en bok i fåtöljen.
Att vara någons ljus. Det är både en lycka och ett ansvar. Oftast var det lätt. Lätt och enkelt att bara komma hem, dricka en kopp te eller äta en bit mat och sen gå. Men när avståndet ökade kom det dåliga samvetet. När sjukdomen kom och mitt eget liv krävde sitt kom otillräckligheten.
Pappa dog…medan jag besiktigade hans bil. Hans önskemål att flickorna skulle komma med, så han fick hålla den lilla sexmånadersbabyn i sin famn ännu en gång och hålla armen om fyraåringen kunde jag inte uppfylla. Jag kom en kvart för sent.
Pappa låg i sitt rum med ett tänt ljus. Han såg glad ut och hans ansikte var vackert.
Jag tänker ofta på Pappa. Det är mer än trettio år sedan han dog. Visst sörjde jag länge och sörjer nog än, men vetskapen att jag gjorde honom glad genom att bara vara jag, gör det lätt att leva vidare.
Jag hade trettio år med honom, nu har det gått trettio år utan honom…men han finns alltid här hos mig. Jag hör hans röst, jag kan se hans ögon och nu påminns jag om honom när jag ser min son.
Pappas sista ord till mig var: "Vad ett människoliv är kort…glöm inte att leva det!"
Rastlöst har jag sprungit för att hinna leva mitt liv… och så har det varit här…hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar