I ungdomen var vi samspelta… kanske till och med att jag hade bättre kondition på den tiden.
Jag har två månader på mig…nu jäklar ska jag sätta igång…..men det regnar ju…och blåååser…
Häromdagen bjöd min väninna ned mig till Spanien. Två veckor i på Costa del Sol i början av februari. Det är ingen solresa med slappa dagar vid poolen, nej vandra och gå ska vi, så det är lika bra att träna upp flåset.
Motionscykeln står där uppe sedan många år…oanvänd. Det är aldrig några nedförsbackar att vila i, när man sätter igång…bara tröstlöst trampande.
Min kondition försämrades mycket under förra årets snörika vinter, då det faktiskt inte alls gick att gå i Hammars backar. Sen kom våren sent…och militären hade sparat så mycket pengar på den snöiga vintern att de kunde föra krig nästan hela vårsäsongen. Det blev inte många promenader.
Men nu är det alltså dags att börja igen. Dags att strunta i vädret…regnställ och sydväst på och så ladda uppför kullarna….
Ja…men …inte idag. En annan dag…jag lovar
Det är inte lätt att dra igång maskineriet. Inte bara att börja så kommer endorfinerna. Nej, det tar lång tid innan det blir skönt, lång tid innan det slutar ta emot. Det är så mycket enklare att skylla på vädret, tiden eller något annat…ta en kaka till och sätta sig till rätta…
Men nu måste jag alltså. Måste är ordet. Det blir olidligt att flämta och flåsa medan hon skuttar som en gasell över stenarna… Tänk så skönt om några kilon rasar samtidigt…Det är lockande, mycket lockande…men usch så jobbigt…
Jag tror jag börjar i morgon…nu tar jag en chokladbit och kryper upp i soffan igen…måndag är en bra start…på mitt nya liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar