Stenåldershjärnor i 2020

Vi går in i ett nytt decennium. Världen har förändrats. Samtidigt står människan kvar med ena foten i stenåldern. Särskilt en del män. Män som gärna vill släpa hem sin kvinna i håret och kontrollera alla hennes rörelser. Män som anser att kvinnan ska vara lydig, medgörlig och vacker. Tyvärr försvinner skönheten när näsan är knäckt, tänderna utslagna och hennes kropp full av blåmärken. Kvinnor som inte bryr sig om att behaga blir hatobjekt. De skrämmer männen och blir i deras stenåldershjärnor ett hot. Män som hatar kvinnor är rädda. De känner sin manlighet hotad. Tyvärr tyder det på ett klent intellekt. Det man inte har i hjärnan har man i musklerna. Kvinnor som inte åtrår musklerna är antingen flator eller fiender. I samhällen där det lever fler män än kvinnor kan det bli problem. I Kina har ettbarns-politiken skapat en snedvriden värld. Föräldrar valde bort flickfoster, eller dödade sina nyfödda flickebarn och förklarade dem dödfödda. Hela samhället blev snedfördelat. Kvinnobristen har skapat ett samhälle som inte fungerar. Många unga män har flytt från krig och misär till Europa och eftersom de står utanför samhället kan de heller inte träffa en partner. Frustrationen skapar hat och ur hatet kommer gränslösheten och våldet. Stenåldershjärnan slår till. Det man inte kan få får man ta med våld. Samtidigt är flickorna/kvinnorna på frammarsch. Flickorna är idag bättre i skolan, lika bra om inte bättre i idrott och de börjar ta över även de traditionella manliga utbildningarna inom teknik, medicin och juridik. Kvinnor kan till och med skaffa barn utan att ha sex med en man och hon kan försörja sina barn själv. Inte konstigt att männen känner sin roll hotad, särskilt de män som inte vågar släppa taget om den gamla mansrollen. Män i alla åldrar känner sig särskilt hotade av kvinnor som inte bryr sig om att behaga. Kvinnor som inte gör sig vackra. Som inte framhäver sina kroppar. Greta är ett lysande exempel. Hon är 17 år. En ålder som anses vara kvinnans vackraste. Då hon går från knopp till blomma. Men Greta bryr sig inte. Hon har varken lösögonfransar eller läppglans och hon håller sitt hår i strama flätor istället för ljuva lockar. Att behaga unga män är inte Gretas grej. Inte undra på att hon får hatbrev! "Hon behöver inte oss, men vänta bara hon ska få se" Många är de lesbiska kvinnor som under åren blivit våldtagna av män som trott sig kunna "bota"dem. Det gäller inte bara lesbiska kvinnor. Det gäller även starka kvinnor, som vågat visa framfötterna. Om en man köpt en Toblerone på jobbets kreditkort Om en man anlitat "svart" arbetskraft Det finns otaliga exempel på hur duktiga kvinnor blivit ifrågasatta och hånade just för att de varit handlingskraftiga och duktiga. Kvinnor ska vara sexiga och villiga. Helst också dumma, så att de inte ställer några krav på livet. Tyvärr finns det även kvinnor som anser det. Redan för 30 år sedan sa en pojke i en av mina klasser: " Va. är du feminist!!! Fy fan" Fnissiga flickor flackade med blicken, när jag svarade " Klart jag är, jag är ju kvinna" MeToo-rörelsen har betytt oerhört mycket för många kvinnor i världen och kommer att förändra villkoren för alla generationer framöver, även om många män försöker förringa dess betydelse. Ja, även kvinnor ställer sig frågande. Förnekar behovet och kallar den överdriven. Jag kan inte förklara det annat än att de är blinda och döva. Men, vi lever också i en tid av kroppsfixering. Kvinnor ska vara vackra och sexiga, män ska vara tatuerade och vältränade. De som inte följer trenderna blir istället ifrågasatta, inte bara av jämnåriga. Det ligger en motsättning i kvinnors sätt att dels framhäva sina sexuella attribut, dels vara fria kvinnor med egna tankar. Det klarar inte männen med stenåldershjärnor. Då menar jag inte bara våldtäktsmännen eller kvinnomisshandlarna utan även poliser, domare och män som av någon anledning känner sig hotade av kvinnokraft. Som kvinnor måste vi fråga oss: För vem gör jag mig vacker? För vem förstorar jag mina bröst och läppar? För vem klär jag mig i kläder som framhäver min kropp? Blir svaret något annat än "Mig själv" så kanske man ska rannsaka sitt syfte. Jag är naturligtvis av åsikten att vi som kvinnor ska har rätt att klä oss som vi vill utan att riskera att bli våldtagen eller antastad, men samtidigt måste vi vara medvetna om att det i vårt samhälle rör sig stenåldersmänniskor utan spärrar. Och så länge de finns måste vi fundera över om det är värt risken. Vi kvinnor måste ge våra söner 2000-talets värderingar, där pojkar och flickor, män och kvinnor är jämlikar som ska bejaka respekt och tolerans. För mig är det en större komplimang att få höra att jag är intelligent än att jag ser bra ut ...och om någon sa att jag var sexig i min ungdom, tog jag det som en förolämpning.

Januariljus I min barndoms Luleå var vinternatten hård.   Stjärnorna gnistrade och glimmade och snön var vit och mjuk. På julbordet, med pepparkakshuset och tomten som körde sin ren och akja hade mamma strött borsyra på fönstervadden så att den gnistrade precis som den äkta snön.  Mamma hade också sått gräs på en bricka och på gräset ställde vi julkrubban.   Dagarna mellan Lucia och Nyårsafton var korta, kalla och svarta. Ingen hade slingor i träden och det var inte många som hade elektriska ljusstakar i fönstren.  Nej, det var endast stjärnhimlen som lyste vägen hem, och kanske ett och annat norrsken.  Fascinerad av ljuset som dansade över den mörkblå sammetshimlen och upprymd av doften och ljudet glömde jag bort den stränga kylan. Jag älskade att ligga i snön och fylla mina sinnen med naturens under.  I mitt minne är Nyårsdagen alltid solig.   Vid Norrbottenskusten går solen upp en kort stund även i december, men det är ytterst sällan man ser den annat än som ett grått ljus en timme mitt på dagen.   Det är som om det nya året öppnar dörren på glänt och släpper fram den gula solen och strålarna når in i människornas hjärtan.  Januari är för mig månaden för solens och ljusets återkomst och och med sol och ljus kommer hoppet.   Varje dag blev lite längre. Varje dag blev lättare att överleva. trots att det ofta var väldigt kallt och nästan omöjligt att vara utomhus en längre stund.   Snön knarrade under pjäxorna och vi barn hade halsdukarna knutna över mun och näsor för att inte dra in den iskalla luften direkt i lungorna.  Kläderna blev stela och pannluggen färgades vit av rimfrosten.  Det var som om luften var fylld av iskristaller och även om solen lyste så värmde den inte.  Skolan stängdes när det var kallare än -32, men det var inte ofta ändå.  Januari kändes som den längsta månaden på året, men ändå fylld av hopp.  Nej vintern var inte det stora problemet för mig... det var hösten  Januari kom med nya tankar, ljus och friskhet....Välkommen !