Lyxliv

Lyx i form av glittret när ljuset bryts i en diamant kan förstås vara underbart, men glittret i en människas ögon vid ett möte är den största gåvan.

Att möta en kär vän och se att glädjen i mötet är ömsesidig.

Att se barnbarnets ansikte spricka upp i ett leende för min skull.

Att ha vänner som uppskattar mig för den jag är.

Att ha min familj i vått och torrt.

Jag skulle kunna räkna upp hundra saker som är värda mångfaldigt mer än den dyrbaraste ädelsten och ändå skulle den inte förlora sin glans.

Under några år hade jag svårt att se glädjen. Misstron mot mig själv och min förmåga var stor. Den hade undergrävts av ett fåtal människor under en kort period och slog ned mig fullständigt.

Först begravde jag mig i arbete. Tömde alla reserver. Slog ut hela mitt försvar.

Sen föll jag ihop. Jag låg hopkrupen och tog emot alla sparkar.

Släppte inte in ett enda vänligt ord.

Såg inga leenden.

Jag grep inte ens efter halmstrån. Jag vajade för vinden. Isen trängde in i min själ.

Mitt liv och mina drömmar krossades, som när en julgranskula faller till golvet.

Så skör är en människa. Så tunt är skalet på en frisk och stark kvinna mitt i livet, som älskade sitt yrke, sina kollegor och sina medmänniskor.

En julgranskula som gått i kras går aldrig att laga. Den kan bara ersättas av en ny.

För att hitta en med samma färg och glans måste man leta länge. Det går, men det kostar.

Det kostar tålamod.

Det kostar tårar,

och det kräver mod.

Sakta, sakta hittade jag kulan. Det tog många, många dagar. Dagar som inte går att räkna. Dagar som inte går att minnas. Dagar av mörker. Dagar av ljus. Dagar av tvivel, sorg och skuld.

Men jag hittade den och idag glittrar den emot mig av full kraft.

Vackrare och större än min gamla.

Jag har hittat mitt liv. Inte samma, inte likadant, men lika bra. Jag har lärt mig att livet kan förändras. Jag har lärt mig att vänner och familj är det viktigaste vi har. Vi måste släppa in dem på riktigt. Inte stänga dem ute när det blåser hårt för håller vi armarna om varandra kan vi stänga kylan ute.

Om vi alla lägger våra händer om den sköra kulan kan vi skydda den från att falla.

Jag trodde att jag kunde klara mig själv, "but no man is an island."

Lyxliv är att leva här och nu, att älska och att få känna sig älskad.