Jag blir så trött på olycka. Måste man ha ångest, röka paket efter paket med cigaretter och ha skurit armarna fulla av ärr för att få räknas. Är man ingen riktig människa om man inte vuxit upp i ett missbrukarhem, med våldet som närmaste granne. Måste man ha misslyckats med flera förhållanden, dricka för mycket, ha en taskig barndom och ett barn som dött av en överdos för att veta vad livet är. Varför ska man skämmas över att man har ordning i skåpen, pelargoner i fönstren och rent i hörnen, att barnen är välartade och utan diagnoser och att man har vovve, villa och volvo. Kan man inte vara intellektuell utan att vara bipolär. Kan man inte vara en konstnärssjäl utan att ha misslyckats i skolan. Kan man inte ha en själ utan att ha ångest. De flesta av mina barndomsvänner har varit gifta med samma make/maka hela livet. De flesta av mina vänner har en utbildning, en bostad och ett arbete. De flesta av mina bekanta är intelligenta, medelinkomsttagare med välartade barn och de är varken ytliga eller banala fast de har vackra hem och välklippta gräsmattor. Men, jag har haft både vänner och släktingar i samhällets så kallade bottenskikt, där livet inte varit lätt som en plätt, där döden varit enda utvägen...eller kanske inte. Olycka är inget mått på hur stor själen är. Inte heller är ångest ett mått på intelligens. Jag vill på intet vis förringa olycka, sjukdom eller ångest, men heller inte lycka, turen att få vara frisk och förmågan att se positivt på livet. Människor är i grunden lika, men förutsättningarna till livet är olika. Det gör oss inte mer eller mindre värda, inte mer eller mindre nyttiga. Jag har alltid befunnit mig i gränslandet, mellan de lyckligt och de olyckligt lottade och jag måste säga att det förakt jag mött från båda håll är obegripligt. Människor är människor, med fel och brister, med samma erfarenheter av sorg och smärta, lycka och glädje, oavsett om man har vuxit upp i slott eller koja Att förlora ett barn gör lika ont vare sig man sover i sidenlakan eller i en smutsig sovsäck. Cancer väljer inte fattiga framför rika. Inför döden står vi lika nakna, små och rädda. Avundsjuka är en kletig, grönsvart massa ,som förtär dig inifrån. Vem har rätt att gotta sig i sin olycka? Vem ska vi skylla på? Har vi inte alla ett ansvar att ta vara på våra liv på bästa sätt, men också att hjälpa dem som av någon anledning inte kan...

Rent under

När jag är sjuk känner jag ett starkt behov av att ha rent omkring mig. Så var det redan när jag var barn och tonåring, kanske ett arv från min mamma. ”Sjukdom ska sköljas bort och vädras ut” Jag minns inte om det är mammas ord, men det är definitivt mina och jag har terroriserat mina barn med dessa ord, kört in dem i duschen ur den feberheta sängen, öppnat fönstren på vid gavel, vädrat sängkläderna och bytt lakan. Inte så att jag har pådyvlat dem tarmsköljning, eller nja, inte riktigt, men tre liter citronvatten har de nog tvingats dricka varje sjukdag och golven har tvättats med eukalyptusdoftande vatten. Min man har inte varit lika lätt att manövrera, men han är mån om husfriden och släpar sin sjuka kropp in i duschen för att sen huttrande krypa tillbaka, ilsket morrande, i den svala rena sängen, de ytterst få gånger han varit sjuk. ”Jag är aldrig sjuk” säger jag. Det är nästan sant, men som barn och tonåring var jag ordentligt sjuk några gånger. Så sjuk att jag minns doktorns ord till mamma vid min sjuksäng. ”Det bör vända om tre dagar, annars är det slut” Jag var nio år och hade Asiaten. Bara ett par månader innan hade jag haft njurbäckeninflammation och förmodligen var min lilla kropp så försvagad att influensan hoppade på mig. Jag hade hög feber och yrade. Jag såg syner. Jag minns ännu hur jag tydligt såg en slags insekter krypa på lakanet och jag skrek till mamma att ta bort dem. ”Det är inget som kryper på ditt lakan” sa mamma, men för att lugna mig hämtade hon flugsmällan och slog ihjäl fantasifostren, ett efter ett, men de återkom varje gång jag hade hög feber och jag kan se dem framför mig ännu i dag. Förnekelse kan vara psykologiskt positivt. Om jag känner den minsta förnimmelse av en förkylning rustar jag till krig och jag upprepar mitt mantra medan jag börjar min renlighetsprocedur. städa, torka golv, vädra, byta lakan, sätter fräscha blommor i vaser, duschar, borstar tänderna i minst fem minuter...tungan också, kokar ingefärsdricka och tänder värmeljus 'clean cotton' överallt...och när jag går där i mitt väldoftande hus känner jag hur frisk jag är igen. Jag vet exakt när de här hostvirusen slog till. Jag låg och sov och väcktes av en svärm små virusjävlar rakt i ansiktet. Ilsket fräste jag till mannen bredvid mig att vända sig om och inte hosta på mig. Den stackaren sov också, men just då hade jag inget förbarmande. Däremot följde jag inte mina principer och gick upp för att duscha och därför sitter jag här, sjuk och eländig. Men när jag druckit upp mitt te, mitt citronvatten och min ingefärsdricka ska jag byta lakan i sängen....