Regn och rosor

Äntligen kommer regnet. Vi har haft torrt och blåsigt så länge och regnet kommer som en förlösare. Rinnande ögon och snuva får några timmars frist när regnet binder pollenet som yr i vinden.

Milt i luften och ett stilla strilande regn. Khatarsis….

Ändå kryper det i kroppen av iver…nu vill jag plantera….rosor. Det är lite som att naturens krafter säger…skapa liv! När jag inte längre kan sätta barn till världen…får jag sätta frön och plantor.

Mina rosor är som mina barn…..alla har sin historia och sina egenheter. De är utvalda med största omsorg, några har jag fått och då är de minnen av givaren. Jag har en ros som flyttat runt hela Sverige. Ingen vet ens vad det är för en ros. Jag har fått den av Gudrun. Hos mig heter den Gudruns ros. Gudrun kallar den Mammas ros och när jag ger bort skott från den heter den Ingers ros. Det är underbart att ha gett namn åt en ros. Särskilt i så gott sällskap som Madame Plantier och Maidens Blush.

Rosor…..jag har minst två hundra olika sorter. De är taggiga och egensinniga men när jag kommer ner i trädgården en sommarmorgon och nästan bedövas av doften, vet jag att allt arbete inte varit förgäves. De veckor som de står i blom ger de tillbaka allt. Nu ska jag bara hitta en Himalayan Musk….det verkar inte vara det lättaste.

Planenligt

Varför har alla så bråttom? Skulle köpa sättpotatis igår. Det var slut nästan överallt! Likaså dillfröna. Konstigt…de gror ju ändå inte förrän värmen kommer.

Likadant är det med sommarkläderna. De är slut innan snön är borta.

Jag vet människor som köper julklappar under sommaren. Men….hur vet man då vad som är aktuellt när julen väl kommer….?

Måste man vara så planerad? Eller disciplinerad…

Jag undrar också varför det finns julskinka i affärerna redan till första advent. Om man köper den då…är den ju sur till julen.

Jag skulle ha kravskinka i julas….den fick jag beställa så att den inte skulle vara slut….ja, det kan jag förstå…men vi äter aldrig av skinkan förrän kvällen före julafton. Inte heller lagrar jag sättpotatisen, dillfröna eller sommarskorna.

Dottern måste köpa vårjacka till barnbarnet långt innan säsongen ens började för att ha en chans att få det hon ville ha. Ja men tänk om ungen tvärväxer….så att jackan är för liten innan våren kommit.

Konstigt…..varför måste man ligga steget före hela tiden. Varför inte leva just nu. Handla när man behöver…inte lagra för kommande behov.

Min svärmor hade källaren full med toapapper och kaffe. Hon hade köpt på extrapris för flera års förbrukning. För att inte tala om oxfiléer, harsadlar och gud vet allt som låg i frysen när den gick sönder. Svägerskan fick ta rätt på det för svärföräldrarna var på semester.

Visst har jag också frysen full…men jag är aldrig sugen på det som finns i den. Jag är sugen på nya saker hela tiden…..inte gammal skåpmat. Men impulsköp…det är inte bra…och impulsiva människor…är inte heller bra…..nej, man ska vara välplanerad och förutseende, minst en årslön på banken….och försäkringar så att man kommer i jorden…..jag säger då det.

Jag vill inte planera….jag vill ta dagen som den kommer…….

Gladdag

Tur att jag inte var arg i dag också. Det är påfrestande. Idag har jag varit full av energi och trots att det är svinkallt ute känner jag glädje över att det är vår och snart kommer värmen, blommorna och sommaren. Vi körde till Eslöv och köpte plåt till den rasade uthusväggen och det var så vackert i naturen. Åkrarna var ljust gröna och solen glittrade. Man ser långt när trädens löv inte hunnit bli mer knoppar.

Enda gången vi var lite oense, maken och jag, var när jag påpekade att hans GPS är omöjlig. Jag blir så stressad av den. Föredrar kartboken. Minns när den dirigerade oss runt runt i Köpenhamn, men fick till svar, att den ledde oss direkt till hotellet mitt i Lecce, liksom till fotbollsstadion i samma stad. Ja, GPS:er har väl "väsentligheter" som prio. Inte hittade den till Masserian där vi skulle bo och inte hittar den hem…..och jag kan inte med den tjatiga kärringen när hon uppmanar oss att omedelbart göra en U-sväng där det inte ens finns en väg……

Men…män har en särskild dragning till tekniska prylar….liksom kvinnor till diamanter och rosor…...

Argdag

Idag har jag varit arg hela dagen. Vet inte varför. Borde ha varit väldigt glad istället för vi fick en ny ytterdörr och båda dörrarna till Ladugården blev dessutom utbytta. Nu ska de bara målas.

När ungarna var små sa vi alltid att de vaknat på fel sida när de hade en arg dag. En av dem, minns inte vem, kröp ned i sängen och försökte vända sig och vakna på rätt sida istället.

Det borde jag ha gjort.

Kallt är det. Det kom till och med några snöflingor. Nu regnar det för fullt. Egentligen tycker jag att det är bra….men det skulle vara ett milt vårregn inte isigt kalla droppar.

Kanske är det kylan som gör mig arg. Det är i alla fall maken som får ta emot det mesta, fast han inte rår för någonting. Egentligen är det inget som är fel. Jag känner mig bara sur och missnöjd.

Det kunde ha varit en shoppardag…..men jag ville inte ge mig av på shopping heller…..så illa är det.

Ikväll ska jag skämma bort mig…duscha med scrubbing, ha inpackning i håret, hälla på mig parfym och lägga mig tidigt.

Hoppas att jag vaknar på rätt sida i morgon.

Ett steg framåt

Påfåglarna har vårkänslor. De ropar. Hanens blå fjädrar är djupare, hans tusen ögon spelar när han spänner upp sin stjärt och hans majestätiska krona skimrar. Han ropar men är ändå nöjd att finnas här och nu. Han speglar sig i bilens lack och är nöjd med vad han ser. Han vet inget om världen. Fast han kan flyga, stannar han. Hans värld är här.

Askan från Island får skrämmande konsekvenser. Då samma vulkan hade sitt utbrott förra gången, berördes inte världen. Då fanns inte ens tanken på att resa bort för nöjes skull.

Idag måste vi flyga kors och tvärs över haven. Eller…

Vad är det vi söker…….en bättre värld? Paradiset?

Kanske ska vi stanna upp ett tag och titta i vår omgivning. Sätt dig på marken och se…vilka små underverk de där stenarna är eller ogräset i gräsmattan….

Snökristallerna, solens brytning i regndropparna, havet.

Fjärilen som fladdrar förbi.

Skönheten finns överallt. Titta bara noga. Det stora finns i det lilla….

Och ändå….i människan finns en strävan…bort…..bort till det okända.

Därför konstruerade vi båtar, hjulet, bilen och flygplanen……..

Hur ska det gå? Vi kan inte bemästra naturen. Så tydligt det blir när naturkrafterna slår till.

Kanske måste vi ta nästa steg nu.

Vart?

Vem är jag….

Likt en skugga över mina ögon

skymmer tallarna solen

och lämnar mörkret framför sig.

Så att det kan ta mig i sitt grepp

och lämna spår i mitt minne.

Minnen som är osynliga

på dagen

då jag står vid havet

och ser ut mot horisonten

där min räddning finns.

Vad finns där inne i mitt mörker

i mina glada ögons spegel

Vad är djupet i min själ

som kommer fram i natten

när månen slocknat.

Som blir till ord på papper.

Ord jag inte känner.

Sorg jag inte vet.

Smärta som berör

och längtan.

Vem är jag

och vart ska jag gå.

För att fylla mina lungor

så att jag kan andas

vackra vindar.

Jag söker dem vid havet

orden som ska komma

med budskap om

förtröstan.

Jag hittar dem aldrig.

Jag vet ju inte vilka ord jag söker

som är glada nog

och som kan släcka

mörkret där inne

där jag är så svart.

…….

Roller och mörka sidor livet

I mitt skrivande kommer mörka sidor fram…..jag vet inte varför. Finns det något jag gömmer?Finns det en sorg någonstans?

Jag är ju en glad, positiv och optimistisk person. Mer som Puh än som min Ior till make. Eller kanska Kanin…lililite ängslig….

I det sociala livet har vi olika roller. Vi är den vi förväntas vara.

Jag har ofta hört att jag verkar vara så lugn. Helt oförstående från början, undrade jag hur man kunde tolka min person som lugn. Jag som blir uppstressad av den minsta motgång.

Min främsta egenskap är, har jag alltid själv påstått, att jag är glad. Varifrån kommer då mina svarta berättelser?

Vad säger mina vänner?

Mina man säger att jag är gräslig! Men ändå gav han sig inte…flyttade 100 mil för att bo i min etta med kokskåp!

Mina barn….de är väl inte riktigt opartiska.

Mina vänner säger inte vem jag är…men jag har vänner från alla perioder i mitt liv. Min äldsta vän från 5-års ålder. Vänner från skoltiden och vänner från ungdomen. Alltså är jag också en vän, värd att kallas vän. Jag får nya vänner. Jag har lätt att få vänner. Därför har jag aldrig varit rädd att bryta upp, flytta, börja ett nytt liv.

Mina vänner finns där…var jag än bor. Och mina vänner är viktiga för mig.

En gång för länge sedan, i min lärarroll, träffade jag en klok elev. Jag har förstås träffat många kloka elever, men just den här eleven sa till mig att man har spelar olika roller. En roll spelar man tillsammans med kompisarna. En annan inför läraren. En tredje inför föräldrarna och ytterligare en för mormor. Genialt! Precis så är det.

Åskådaren/mottagaren tolkar rollen. Man blir den man förväntas vara. Man spelar den roll som åskådaren vill se.

Men när är man då sig själv?

Jag säger aldrig……därför att man är alla roller man spelar….innerst inne.

En hederlig begravning…..

Vad händer om man inte har pengar till sin egen begravning? Vad är det för tjafs? Vem bryr sig om vad som händer med avfallet, så länge det inte förorenar naturen. Hur kan man oroa sig för sin begravning? Hur kan man spara pengar till sin begravning? Otroligt! I stället borde man bojkotta begravningar som kostar tiotusentals kronor. Det är osmakligt.

På medeltiden hade man en fullständigt motsatt syn på den döda människokroppen, trots att religionen hade en så stark ställning. Då trodde man att själen lämnade kroppen och kom till Himlen, alternativt Helvetet. Avfallet slängde man, skylde delarna med lite jord så att hundar, råttor och andra djur inte skulle dra omkring dem. Inte förrän på 17ootalet skapade man begravningsplatser i vackra landskap, med minnesstenar. Kyrkogårdarna blev en slags parker.

I dagens sekulariserade samhälle, då vi kremerar de döda, har plötsligt ceremonierna blivit viktiga. Kyrkliga vigslar och dop, fast man inte säger sig tro på någon Gud. Pampiga begravningar med kistor i ek som kostar en förmögenhet men som strax efteråt bränns i tusen grader för att strös i en minneslund eller hällas i en urna som sedan läggs i jord under en sten. Blomsterkransar och buketter för stora pengar. Varför?

Vilka människor besöker begravningsplatser idag? Vem promenerar på kyrkogården på söndagarna med familjen? Vem tar barnen till gravplatsen en lördagseftermiddag.

Ingen.

Hur kan man bli så lurad av ett försäkringsbolag, att man betalar in pengar till sin egen begravning och blir upprörd då försäkringen ändras. Ja, men …..grundlurad…..

Använd pengarna till något trevligt medan du lever, min vän….när du är död spelar det väl ingen roll var du hamnar…och på vems bekostnad….

Några ord till min k.mormor om jag hade haft någon

Kära Mormor, om du levt när jag var liten, då skulle du ha haft en likadan hatt som Selma Lagerlöf.

En svart med breda brätten och flor.

Och du skulle ha grått hår som du flätade till en lång, lång piska, smalare ju längre den blev.

Den skulle du fästa med nålar runt, runt.

Tills den bildade en stor platt knut i nacken.

Du skulle berätta om hur det var när du var barn. Och du skulle baka sockerkringlor.

I lövtunna koppar med rosenmönster skulle du bjuda mig på choklad med vispgrädde som skulle fastna på min överläpp som en vit mustasch.

Medan du berättade om drottningen som dog i en trafikolycka i hög hastighet, trettio kilometer i timmen.

I Belgien.

På golvet i ditt pyttelilla hus skulle det ligga trasmattor och golven skulle lukta såpa. Jag skulle sitta på mattorna och du skulle berätta en historia om varje tyginslag.

”Den var din mammas första examensklänning och den var min sommarkjol då vi reste med tåget till Varberg.

Och den är din morfars skjorta. Ack, ja....han var en god man.”

På den svarta spisen skulle det stå en kaffepanna.

Den skulle kunna vissla.

Och när jag skulle bada i den stora plåtbaljan skulle du hämta varmt vatten ur en reservoar av koppar.

Och sen skulle jag sitta i ditt knä medan du torkade mig med den vassa bruna handduken.

I rummet med spetsgardiner och pelargonior i fönstren skulle det finnas en säng

som var så högt bäddad att man inte kunde klättra upp på den.

När jag skulle sova, blev den alldeles normal.

Med kritvita, styva lakan och en bred spets vikt över det blanka röda täcket.

Då skulle jag få leka med den handmålade porslinsdockan med äkta hår,

som var din när du var liten.

Du skulle göra plättar i ett plättjärn, våfflor i ett våffeljärn och gorån i ett rånjärn.

Och du skulle ha åkerbärssylt i en liten kruka

Och grädde i en liten kanna

och små, små broderade linneservetter som jag skulle torka

den mörkröda sylten från mina fingrar på.

På förstukvisten till ditt pyttelilla hus skulle det växa doftande kaprifol.

Ditt lilla hus skulle ha en glasveranda.

med ett bord som hade en rutig vaxduk.

Där blommade en amaryllis med stora röda klockor.

Och i dina spetsgardinsklädda fönster skulle alla prydnadssaker stå

med framsidan ut mot gatan.

Du skulle ha en blå vinterklänning, en blommig sommarklänning

och en svart finklänning med virkad spetskrage.

Och en laxrosa sidenblank underklänning.

Och silkesstrumpor, lagade på stortån.

Dina skor skulle ha halvhöga klackar. Och svarta pampuscher.

Svart vinterkappa med persiankrage.

Den svarta hatten med flor.

Och muff.

Inne i ditt hus skulle det finnas en dörr med knottrig glasruta och en stor nyckel.

Bakom dörren skulle det finnas en klosett med ett tungt, brunt trälock som jag inte kunde lyfta själv.

Och en kedja med porslinsknopp som man drog i för att trolla bort det man gjort.

Ett handfat och en kanna,

brunkrakelerat vit med blå blommor,

på en kommod

och små blanka papper i en bunt

Dina ögon skulle vara bruna och snälla.

Dina kinder mjuka och rynkiga

och rosiga.

Din hals skulle ha många veck

Din mun liten och röd

Du skulle kunna ta ut dina tänder och lägga dem i ett glas om natten

Du skulle sjunga skillingtryck

och Blott en dag

Du skulle läsa hemska sagor om troll och jättar

Du skulle lära mig att virka och sticka

och brodera små små korsstygn

Du skulle alltid lyssna på mig.

Du skulle alltid ha tid

Du skulle aldrig vara pinsam

Du skulle klappa mig på håret och blåsa på det onda

Du skulle ha varit min mormor, som jag kunde springa hem till när jag ville

eller när mamma var dum

och pappa

Lisa för själen…..

Trädgårdsarbete är en lisa för själen. I alla fall nu, när jag äntligen lärt mig att allt inte behöver vara perfekt och att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon eller nästa månad…..Det viktigaste är att vara……i trädgården och i livet. Jag försöker att inte SLITA utan NJUTA.

Tänk att det skulle ta mig mer än halva livet att förstå att man inte alltid måste vara bäst…duktigast och snabbast.

I år ska jag så lite grönsaker. Inte för att vara duktig utan för att det är så härligt att göra en sallad med ruccola från egen odling Jag har haft sallad förr, men då för att det så ska vara…..

Första gången jag förstod att man överlever utan att allt är som det alltid har varit, var när äldsta dottern fyllde år FAST jag inte bakat kaffebrödet. Något år blev det jul UTAN att jag gjort leverpastej och kalvsylta.

Under många år har jag kämpat med otillräckligheten. Jag har inte accepterat att jag inte orkat.

I höstas satte jag massor av krokuslökar…för att jag ville. I år känner jag att jag orkar så grönsaker för min egen skull.

Jag håller på att lära mig att leva nu. Tänk om jag lärt mig det tidigare…då skulle jag ha sett hur fint allt är……

Tänk, jag har hela sommaren framför mig……...

Påsklunch för mogna kvinnor

Sex kvinnor höjer sina glas i samförstånd. Samtalet flyter lätt. Det blir många skratt. Kvinnor, alla med olika bakgrund, ålder och erfarenheter, med en beröringspunkt. Det visar sig vara många fler.

Hela eftermiddagen förflyter och det finns så mycket att prata om. Lika mycket finns kvar till nästa gång, och nästa….

Ingen konkurrens trots att alla är i samma bransch. Ingen värre än den andra och ingen bättre än den andra. Bara vanliga kvinnor med ett brinnande intresse.

Sex kvinnor, väninnor, som bara är glada att träffas och utbyta tankar och ge varandra goda råd.

Sex kvinnor, väninnor, hunduppfödare. Till råga på allt med samma ras.

Vem sa att kvinnor inte kan vara vänner?

Vem sa att kvinnor bara skvallrar?

Jag säger att vi är riktiga vänner och vi trivs ihop.

Tack Cissi, Anita, Madeleine, Brita och Marianne. Vi ses snart igen