Min rastlösa själ

Jag undrar varför det alltid måste hända något omkring mig, varför det kryper i mig om jag inte får byta miljö. Jag klarar inte av att vara hemma en hel dag och jag har tidigare inte kunnat bo på samma ställe mer än några år. Det har blivit bättre med åren, vi har faktiskt bott i samma hus nu i drygt 15 år. Men jag har förstås förändrat allt flera gånger.

Min väninna kan gå omkring i morgonrocken en hel dag, när det är dåligt väder. Lösa korsord, lägga patiens och läsa tidningen hela förmiddagen. Jodå, patiens kan jag väl fördriva tiden med ibland och lösa korsord i solen men tidningen läser jag snabbt…innan nyheterna blir för gamla.

Böcker sträckläser jag.

" Vad är det för mening att läsa ut en bok på en dag?" undrar maken, "då har du ju inget att läsa imorgon". Ja, men gud…jag måste ju veta hur det går! Genast!

Jag har aldrig sovit länge på morgnarna heller. Slöseri, tycker jag. Livet måste ju levas, inte sovas bort. Ja, jag är en sådan där "äcklig människa" som hoppar upp på morgonen och skriker "äntligen" medan maken drar täcket över huvudet och tycker att jag stör. Det gör mig inget, min morgonstund har jag gärna för mig själv.

Som barn och tonåring fick jag alltid frukost på säng. Ja, faktiskt ännu längre…åt frukost på säng fram till 50-årsåldern, men för den skull var jag ingen sjusovare. Nej då, när frukosten var uppäten och tidningen läst, började arbetsdagen.

Anledningen till den vanan var att min mamma ville ha sin morgonstund för sig själv i köket. Det var hennes egentid. Själv kryper jag numer upp i soffan med tekoppen och morgonmackan och datorn i knät. Det är en skön stund…

men sen…

Jag är ju rätt ordentlig också. Var sak på sin plats och rent i hörnen…blir galen om det är stökigt. Snabbt och effektivt plockar jag undan, dammsuger och torkar golven…slänger in en tvätt och fixar diskmaskinen. Systematiskt och med en himla fart…på ett kick är allt presentabelt och sen inträder oron…längtan…rastlösheten. Jag måste ut…bort…framåt.

Vissa dagar har jag åtaganden…och vissa dagar inträffar den totala inspirationen då jag skriver, skriver, skriver …släpper inte taget… de dagarna kan jag ju inte ge mig iväg, men efter några sådana dagar blir jag som ett djur i bur…vandrar av och an, klöser på väggarna.

Omväxling i tillvaron…om så bara en tur till havet. När jag har vandrat en stund vid havet, dragit in den friska doften och dövat mina öron med vågornas dån…då får jag ro för en stund.

Det är så vackert havet, horisontlinjen, ingenting som bryter den…och långt långt där borta är evigheten.

Och jag drivs framåt…nyfiken springer jag mot evigheten…