Lev!

Livet är inte slut vid 60, om någon nu trodde det. Det är inte ens så att det går sin gilla gång, flyter på lugnt och stilla. I alla fall inte för mig. Efter år i yrkesrollen, barnafödande och hemtrevnadsskapande blev livet plötsligt mitt eget. Fortfarande maka, mor, mormor och matte fick jag tillbaka rollen som vän och kvinna. Jag fick ett annat värde. Människor ser mig och jag är den jag är, eller, en gång för länge sedan var, bara lite modigare, starkare och säkrare.

Ovant, berusande och lite farligt kändes det och jag kastade mig ut i mitt nya liv. Där stod en massa människor och väntade på mig. Var hade de varit hela livet? Det slog mig att även de hade varit fullt upptagna under många år och nu hittat tillbaka till sig själva, precis som jag. De fanns där för mig liksom jag för dem.

Nya och gamla, huller om buller, alla med alla blev en enda salig blandning av verklighet och overklighet.

Så kom stormen. Den brusande stormen som likt vattenfallet drog mig in i en tid av ljuv oro. Jag lät mig dras med. Mungigans ljuva toner både bedårade och bedövade. Likt en sextonåring utan förstånd drack jag utan måtta och blev berusad. Först var ruset befriande. Jag dansade, sjöng och skrattade, sen kom tröttheten, svagheten, och till sist förlorade jag medvetandet.
Uppvaknandet kom och huvudvärken, illamåendet och uppkastningen och till slut ångesten.

Det var inte verklighet, bara i cyberrymden, men det var nära, mycket nära att de olika dimensionerna flutit samman.

Så lätt…

Vi är människor, lärde jag mig. Vi är människor livet ut med samma hunger och törst, samma oförstånd och förvirring. Vi har inte blivit härdade mot livets lockelser och irrfärder, vi har bara inte haft tid att se dem under alla år av arbetsplatsträffar, blöjbyten och IKEA-besök. När blixten plötsligt slår till har vi inte hunnit få upp åskledaren.

Det kan vara härligt och farligt att ge sig ut på djupt vatten men samtidigt mycket svårt att simma när alla underströmmar drar nedåt. Det är lätt att drunkna om man inte ser kedjan av vänner som håller ut sina händer och hjälper dig iland.
Vem hade kunnat tro att livet vid 60 kunde bli så spännande och farligt. Att känslorna fortfarande brusar och att man kan förlora fotfästet så lätt. Det gäller att vada i grunt vatten om man inte vill drabbas…men att ta risker är också att vinna segrar och att växa som människa. Det är fantastiskt att man kan växa hela livet om man bara låter sig leva.

Människa gå ut i livet med öppna ögon och lev hela tiden, stäng inga dörrar, sitt inte och vänta…äventyret finns runt hörnet.
Ta risker och chanser…men var aktsam. Ha vänner och förtrogna…men lev tills du dör.

Lev människa!