Hösten har varit fin. Mycket finare än sommaren men det är ändå inte riktigt samma sak. Mörkret är så mörkt, vinden är så kall och solen värmer inte min hud.
Jag har tagit fram duffeln, köpt handskar och kängor. Slutade att gå barfota redan i början av oktober. Har inte badat sedan mitten av september. Undrar om jag blivit värre frusen än jag tidigare var, hur det nu kan vara möjligt.
Jag väntar.
Hela hösten och vintern väntar jag på våren. Jag väntar på ljuset. När ljuset kommer åter i februari får jag energin tillbaka. Då lyfter jag mitt ansikte mot solen och vinterhinnan lossnar från mina ögon. Då ser jag detaljerna.
Jag väntar.
Förväntansfull är jag inför höstbarnet som ska komma. Jag hoppas så att han ska födas på min födelsedag för då kan han fortsätta att älska livet när mitt är slut. Då ger jag honom min själ att förvalta. Men jag ska följa honom i minst tjugo år så att han är väl förberedd att ta över. Jag hoppas att han ska att förstå mig utan ord och göra allt jag inte vågade.
Att vara höstbarn kanske gör en stark. För vinterns mörker gör det inte självklart att leva. Att öppna ögonen i mörkret är något annat än att se ljuset. Att ligga inbäddad i fällar ger en annan värme än att känna solen mot sin nakna hud. Att andas frostig luft och inte havsbris måste härda lungorna.
Kan det vara därför novemberbarn är passionerade, dricker livet hungrigt och i stora klunkar. Kanske är det därför elden är så lockande och den flammande röda färgen står så fint mot hyn.
Jag väntar.
För det kommer ännu en vår. Då snödropparna i gräsmattan fyller mitt hjärta med liv och när vårfåglarnas rop gör mig lycklig igen.
Men ännu vaknar jag i mörker…och får tända glittret i mina ögon med de guldkorn jag kan hitta när jag gräver djupt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar