Jag skrev till en kille i Polen, en i Kina, en i Tyskland och en i Argentina. Dessutom hade jag en brevvän i Bergen och så Valerie i Yorkshire, som jag skulle besöka en sommar om inte smittkoppsepidemin hade slagit till. Jag hade biljett och skulle vara hos henne i tre veckor, men först skulle alla vaccineras.
Vi stod på rad i våra outfyllda behåar, med killarna smygtittande utanför fönstren i skolans källare och Doktor Lundgren rispade med en liten nål på överarmens baksida och droppade en otäck vätska i såren.
Några dagar senare bildades blåsor och ytterligare några dagar senare skulle allt vara över.
Inte för mig. Min arm blev större, blåsorna blev svarta och mina lymfkörtlar svullnade och ömmade. Febern låg mellan 40° och 41,5° och jag visste med säkerhet att vid 42 skulle jag dö. Mamma verkade ta det hela med ro, pressade apelsiner och citroner men ringde inte till doktorn. Mer än fem veckor var jag sjuk och resan till Yorkshire gick om intet. Valerie slutade skriva till mig och inte förrän tjugo år senare fick jag kontakt med henne igen.
Däremot skrev Brian. En ganska snygg kille från Brighton. Han ville gärna träffa mig , skrev eldiga kärleksbrev som jag och min bästis Inger fnissade åt och den 14 februari kom ett vackert paket prytt av hjärtan och vacker rosett.
I paketet låg den mjukaste halsduk jag någonsin sett, men i fullständigt omöjlig färg. Vit och orangerutig var den och ännu hade inte 70-talets färger slagit igenom.
Brian glömdes bort, byttes ut mot killar IRL, men halsduken låg länge kvar i min byrålåda, lika förförande mjuk.
Jag bar den aldrig, men jag glömmer aldrig min allra första valentingåva. I Sverige introducerades inte Alla hjärtans dag förrän flera år senare och jag minns ännu min rutiga halsduk och hur mjuk den var när jag kände den mot min hand.
Hoppas Brian hittade en flicka med samma dåliga färgsmak som han…jo det gjorde han nog... i England...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar