Tårar av regn

Rosorna är överblommade. Några hann inte ens slå ut utan ruttnade i sina knoppar. Liljorna har bruna kanter och doften sköljs bort av regnet, som aldrig tycks ta slut den här sommaren. Gräsmattan är mjuk och vattensjuk och gungar under mina bara fötter när jag går ned genom trädgården till mitt morgondopp. Regnet droppar på mina kinder, som tårar, fast jag inte gråter.

Beslutsamt simmar jag, mot strömmen som gör att jag står stilla i vattnet. Först känns det kallt, men efter ett tag vänjer jag mig. Det pirrar lite i huden, det känns som "stickevatten" mot min arm. Befriad ligger jag där. Det är min stund. Min, bara min, oavsett vädrer, oavsett temperatur.

Regnet känns kallare när jag går ur vattnet. Blötare. Det droppar på mina axlar och armar. Håret är vått, ligger tätt mot mitt huvud. Kalla droppar landar på mina läppar, inte salta som tårar, bara klara som kristall. Jag låter regnet skölja mitt ansikte medan jag går in. Det blir mörka avtryck på golvet av mina fötter när jag sätter på tevatten.

Så mycket tårar av regn som har fallit denna min näst sista sommar i mitt paradis tror jag aldrig jag varit med om och snart är sommaren slut. Snart droppar riktiga tårar på min kind…då hösten kommer och stänger in mig i mörkerfängelset, vissensorgen och kalldöden. Så ska ytterligare en vinter äta av mitt liv…som nu är inne på slutspurten…

Jag har inte tid med det!
Stanna kvar ett tag till sommar!
Ge mig sol och värme… så jag slipper känna tårarna på min kind.