Linjer och streck

Man fick inte trampa på strecken...

Och så måste man hålla sig på linjen…

Och till den röda tråden….

Och inom ramarna…

Hela min ungdom innehöll streck, linjer, rutor och cirklar. Jag kodade tidigt av bokstäverna och jag skrev lydigt siffror i rutor, satte plus, minus och likhetstecknen prydligt under varandra. Jag tappade aldrig pennan så udden gick av. Stackars de fumliga, som fick hålla sina händer på bänklocket när fröken rappade med pekpinnen tvärs över fingrarna.

Inte satte jag bläckplumpar i diktamensboken heller och jag hade aldrig flottfläckar på skrivböckernas blå pärmar, som så tydligt avslöjade de slarviga.

Jag fick aldrig skäll. Jag hade rosetterna på plats vid öronen och jag satt med rak rygg och klar blick och sträckte fint upp handen när läxan skulle förhöras. Rabblade gångertabellerna och psalmverserna som ett rinnande vatten och sjöng om röda stugor och daggstänkta berg.

Och jag höll mig inom ramarna, så inte vargen skulle locka mig till synd.

Men så …

…började jag gå på strecken.

Jag som alltid hade satt ned mina fötter mitt på trottoarernas stenplattor.

… vägrade jag linjer.

Och ritade ögon i skolböckerna.

… upptäckte jag att livet fanns utanför gränserna.

Och tänjde på dem.

För att hitta den slingriga vägen till mig själv.