En dag som denna

En vacker höstdag, lovade himlen klockan åtta.

Vänta…bara en liten stund till!

Öppnade fönstret på vid gavel , kröp ned i sängen igen och njöt av lövens prasslande och blåmesens "tjitt, tjitt". Blundade lite…
Va!!!
Plötsligt dånade regnet mot fönstret, vinden slet i stormhaken och gardinen stod som en spinnaker.
Hu….den knottrade sig och nattlinnet blev svartfläckigt av vattendroppar innan jag lyckades manövrera fönstret.

Bara att gå upp. In i duschen…där vattnet sipprade fram ytterst tveksamt. Inget tryck, om jag säger så… Virade in mig i handduken och ringde maken…vad nu han skulle kunna trolla fram.

"Ring kommunens felanmälan" sa han krasst, och det borde jag ju ha förstått efter alla år, fyrtio sådär…

Öppnade datorn, och hittade kommunens hemsida. Få se nu…felanmälan…hmmmm. Nej ingen flik för vare sig kundkontakt eller service, men en liten notis om jourhavande tjänsteman, med pyttesmå bokstäver och ett mobilnummer.

Lördag morgon. Jag ringde stackaren och presenterade mig artigt, urskuldade mig och undrade…

"Jag är jurist," sa han, "kan ingenting om rör."

Förstår att i min kommun ligger nog felen oftare på det juridiska planet än på trycket…men visst brukar det vara tryck på ungdomarna under nätterna, fast nu var det ju vattnet…

"Ring felanmälan!"

"Hittar inget telefonnummer"

"Nähä, då ringer jag"

En så ovanligt trevlig kommuntjänsteman, men så var han ju egentligen jurist...

Jag lämnade namn, telefon och utförlig adress. Satte på kranen, ställde vattenkokaren under och började fixa frukost till mig och hundarna. Någon liten kopp te kunde det kanske bli i alla fall och faktiskt fanns det vatten att koka ett ägg i också.

Fördjupade mig en stund i annat, medan jag åt frukost och se, då ringde juristen. Tänk…en kommunanställd som håller ord!!!

"Stor läcka i området…kan ta tid"

Regnet öset ned, hundarna vägrade att gå ut fast jag ljög för dem och hönsen struntade jag faktiskt i. Tur det finns tidsfördriv för inte heller hämtade jag tidningen den här dagen. 300 meter i ösregn för lokalblaskan när jag har dator att ta till, aldrig.

Så hann jag bli en soffpotatis, en dag som denna. Nu lyser solen och trycket kom åter, men inte bryr jag mig om det.