Livet är som en sandstrand där alla timmar är sandkorn, vissa är ljusa, vissa mörka och återigen vissa helt genomskinliga. Alla de där timmarna vi levt. Som vi trampat på utan att tänka. Alla timmar vi sovit bort, gråtit bort eller glömt bort. Timmar då tristessen hållit sitt grepp om oss och så de där ytterst speciella timmarna, guldkornstimmarna, som vi vill hålla kvar, föra mot läpparna och kyssa.
De finns där varje dag, vissa är små men andra är riktiga guldklimpar. Det gäller bara att se dem. En vän som ringer, en vattendroppe på kinden, en fågel som sjunger…
Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Sandkornen var som lavastenar på Lanzarote, gråtunga och matta…osade de inte lite svavel också…
Plötsligt vände allt och luften blev kristallklar och då kom ett guldkorn i min hand. Sanden började gnistra igen och få liv. Jag ser guldkorn överallt.
Ny påfågel
Vänner som sträcker ut händerna
Blommorna som blommar
Ljuset som återvänt
En planerad resa
Nya valpar
Så många vackra minnen framträder och fyller min dag. Nya framtidsdrömmar. Skratt och glädje. Lyckotårar.
Dagarna är fyllda med små guldkorn som jag sillar mellan fingrarna tillsammans med sanden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar